En ung herre bjuder – Restaurangetikett från 1930-talet

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInShare on StumbleUponFlattr the authorPin on PinterestShare on TumblrEmail this to someone

Att bjuda ut en dam eller det som man numera benämner dejting, kan vara bland det mest ångestframkallande bland situationer i mänskligt umgänge. Detta oavsett vilken ålder man är i. Men speciellt i unga år kan det vara något som framkallar panikkänslor och osäkerhet. Hur skall man gå tillväga för att göra bästa möjliga intryck?

I nutidens etikettlitteratur finns inte speciellt mycket nämnt om hur man skall gå tillväga vid dessa tillfällen. Visserligen erbjuds vi tips via olika artiklar och relationsexperter. När vi frågar om tips utelämnas vi dock oftast med det något diffusa rådet om ”att vara oss själva”.

Visserligen ett gångbart tips, det lönar sig alltid att vara precis den person man är i diskussionerna och inte göra sig till. Men alla vill ju ändå uppvisa sina bästa sidor och hur detta realiseras i verkligheten blir ändå alltid en sanning med modifikation.

Min uppfattning är att många istället skulle må bra av mer vägledning för hur man skall bete sig i dessa sammanhang. Hur många gånger man än försöker övertyga sig själv om att det är ett helt vanligt möte mellan två människor, är det alltid en unik situation. Ett möte mellan två personer som sällan känner varandra speciellt bra.

Därför kan det vara bra att ha en typ av manual att handla efter ifall det känns nervöst och speciellt ifall man inte riktigt vet hur man skall bete sig i olika sammanhang. Hur många får egentligen skolning i hur man skall bete sig i en restaurang nuförtiden?

Många av de formaliteter som var normer tidigare har visserligen suddats ut allt mer med tiden. Framförallt har jämställdheten mellan könen gjort att det kan kännas osäkert i vilken utsträckning man skall tillämpa gamla etikettregler som antyder att mannen är den som skall vara initiativtagaren i dejtingsituationer.

Många uppskattar säkert ännu en gammaldags gentleman, som självsäkert visar vägen och vet hur man får en dam att känna sig bekväm. Det är dock inte alls lika självklart att den dominanta sidan hos mannen är lika uppskattad längre.

Om man dock bortser från denna diskussion om dagens könsroller kan det konstateras att respekt, vänlighet och generositet alltid är uppskattade egenskaper och något som alltid går hem hos den andra parten.

Precis som i ett tidigare inlägg om hälsningsetikett återvänder vi i detta inlägg till 1930-talet och några av de etikettanvisningar som fanns tillgängliga då. Som vi konstaterat tidigare är det min magkänsla att respekten för andra och den allmänna kunskapen om vett och etikett blivit sämre med åren.

Formalitet är kanske inte så viktigt som tidigare, men att känna till lite om vett och etikett i olika sammanhang kan faktiskt göra en betydligt mer självsäker i sociala sammanhang. Alla vill vi verka självsäkra och precis som i andra sammanhang i livet är det betydligt enklare att improvisera ifall man känner till de regler man skall förhålla sig till.

Texten nedan är ett sammandrag från kapitlet ”En ung herre bjuder” från etiketthandboken Etikett och god ton—Praktisk handbok i sättet att uppföra sig II. En bok som utgavs år 1933 av Husmodern och vars upphovsrätt alltså därmed utgått.

Tipsen innehåller naturligtvis en stor mängd med könsstereotyper, men det att komma ihåg hur det såg ut i samhället vid denna tidpunkt. Framförallt verkar det väldigt viktigt att verka ”världsvan” ur författarens synvinkel. Oavsett detta finns det en hel del bra tips för hur man skall bete sig både när man bjuder ut en dam och när man sedan besöker en restaurang. Tips som aldrig lär bli föråldrade oavsett vilken tid vi än lever i.

Nedan ett utdrag ur boken:

1. Att bjuda ut damen

Så kamratligt som ungt folk nu står till varandra, så sker bjudningen muntligt — när de träffas eller per telefon. Och en ung herre behöver inte ha träffat den unga damen mer än en gång, innan han kan bjuda henne. Men det är artigt att han lägger sitt kort i lådan eller gör visit i flickans familj före, fast det inte är nödvändigt. Gör han emellertid inte visit, bör han avhämta den unga damen i hennes hem. Detta är alltid det artigaste och det bör framför allt ske första gången han bjuder henne. Däremot är det då inte alls nödvändigt att hennes föräldrar äro hemma. Äro de det desto bättre — då presenteras kavaljeren för dem.

Bjuder han henne ofta, behöver han ej alltid hämta henne, de kunna träffas ute, på biograf el. dyl., dock detta förutsatt att det gäller ett enklare nöje. Gäller det ett nöje, där hon »klär sig fin» och måste taga bil, skall kavaljeren avhämta henne. Och när vi här ovan talat om »bjudits», så betyder det inte alltid att kavaljeren bjuder, d.v.s. betalar allt.

Visserligen är det alltid han, som föreslår att de skola träffas igen, men hon kan mycket väl å sin sida föreslå, att de repartisera— första gången betalar han dock för båda. Resultatet blir emellertid detsamma: hon gör upp med honom först då de skiljas, men gör inga som helst utlägg, medan de äro tillsammans. Och om han har ont om pengar, så rättar damen mun efter matsäcken, föreslår inte dyra nöjen el. dyl. Flickor under 20 år gå ej gärna ensamma med herre på restaurang.

2. Restaurangbesök

Vårt unga par anländer till restaurangen ocli hjälpes av med ytterkläderna.

Låt oss tänka oss en större restaurang. Medan damen går in i toalettrummet och justerar sig, kan kavaljeren gå in och välja bord samt sedan hämta henne, men han kan också vänta på henne. I så fall går damen först genom dörren från tamburen in till restaurangen. Där stannar paret ett ögonblick och överblickar salen. Finnas många lediga bord, tar kavaljeren ledningen och går före damen fram till ett bord och de sätta sig.

Sedan damen justerat sig, gå de in i restaurangen — damen först genom dörren.

Om det finns flera oupptagna bord och kavaljeren själv söker ut ett, går han före sin dam.

I vanliga fall skyndar nu en servitör fram och överräcker menyn, men det kan också hända, att ingen servitör uppenbarar sig. Efter en stund knackar då kavaljeren, ej för högt, ty man vill aldrig väcka uppseende när man visar sig offentligt, med gaffel eller kniv på en tallrik eller ett glas för att påkalla uppmärksamhet. Och dröjer det för länge, så ställ inte till en scen, gräla aldrig med en kypare, utan lämna hellre lugnt lokalen.

Men vanligen skyndar en servitör fram till paret just när de kommit in genom dörren, och kavaljeren ber då att få tala vid hovmästaren. Hovmästaren kommer och lotsar det unga paret med damen före kavaljeren fram till ett tomt bord där de slå sig ned och överlämnar menyn. Dam och kavaljer studera nu matsedeln tillsammans och överlägga, men man skall inte hålla på i evighet. Ju mer världsvan man är desto fortare bestämmer man sig för vad man vill ha.

Tillsammans diskuterar det unga paret menyns möjligheter och kavaljeren beställer.

Om man skall dricka vin eller inte och i så fall vilket vin beror mycket på restaurangens standard. Någon regel kan ej ges utom den, att man ej skall vräka sig, inte beställa dyra viner, bästa maten bara för att visa att man har råd. Det visar den allra tydligaste brist på världsvana.

På vägen till ert bord, kan det hända, att ni träffar bekanta. Ni stannar då ej, om inte också er dam känner dem. Gör hon det kan ni stanna, hälsa och utbyta ett par ord. Herrarna, men ej damerna vid dessa bord, resa sig då. Stanna ej för länge — de bli kanske inte så glada att bli störda i sin måltid. Men ni kanske inte alls stannar, endast hälsar i förbigående.

Om ett annat par stannar för att hälsa, reser sig kavaljeren.

Kan ni skåla med bekanta vid andra bord? Kutymen är, att man ej gör det.

Ja, så är måltiden slut — och ni ber om notan. Den lämnas vanligen hopvikt på en tallrik så att damen ej ser beloppet.

Efter måltidens slut ber kavaljeren om notan.

Hon å sin sida vänder diskret bort huvudet. Ni kan mycket väl kontrollera notan, men det skall gå fort, inte taga timmar, och får ni inte klart för er, varför ni debiterats 50 eller 60 öre — kypares handstilar äro ofta svåra att dechiffrera — så bry er inte om det. Genom att bråka om småsummor förlorar ni lätt er prestige hos er dam. Däremot kan ni mycket väl snabbt summera ihop notans krontal.

Den framlämnas hopvikt på en tallrik och damen tittar diskret bort.

Orätt! Om ni grinigt frågar servitören, vad som menas med de där 25 örena pä nota, går damen aldrig ut med er mera.

Stämma de, så får ni anse notan vara korrekt och gör då strax klart för er, vad ni vill ge i dricks. Har ni ej jämna pengar, får kyparen växla. När han då kommer tillbaka med växelpengarna, behöver ni alltså ej se på notan igen (som ni f. ö. stoppar i fickan) för att veta, vad ni skall ge i dricks utan har det redan klart för er och överlämnar det med detsamma. En herre som flott ger dricks — och härmed menas ej flotta drickspengar — verkar alltid världsvan!

Kavaljeren lägger pengar på tallriken och servitören går att växla. Kavaljeren lämnar dricks och det unga paret reser sig -för att gå, damen först.

På vägen från bordet går damen först ut. Och hon skall inte taga er i hand och tacka er nu, utan först på hemvägen. Sedan tackar hon för sist när ni träffas.

Så sätta de på sig ytterkläderna, kavaljeren ger rockpengar och det roliga är slut.

3. På dansrestaurang

Är det på restaurangdans, som ni bjudit en dam, så kanske ni frågar er, om ni båda hela tiden skola dansa med varandra. Sitter man ensam med en dam bör man få sitta utan intrång från annan herres sida, såvida det ej är en mycket nära bekant till båda parterna, då den andre herrn kan få bjuda upp, är man däremot flera kan en annan herre mycket väl, efter att bugande ha bett er om tillåtelse, bjuda upp er dam, och ni kan sedan i er tur bjuda upp en annan dam, men ni kan aldrig lämna er dam ensam vid bordet för att bjuda upp någon annan.

Den rätta hållningen under dans.

Nå, om ni nu går ensam på restaurangen och det är dans och ni ingen känner? Kan ni då bjuda upp en obekant ung flicka? Ja, men först efter presentation. Trevligast är om någon bekant till er, som känner flickan, kan presentera er, annars kan ni göra det själv. Ni går då fram till hennes plats, bugar er för hennes sällskap, presenterar er och ber om tillåtelse att få dansa med henne, annars vänder ni er direkt till henne själv och säger »mitt-namn-är-Andersson-får-jag-lov», allt i ett andedrag. Vanligen reser sig då damen — utan att presentera sig — och ni dansar ut. Men hon kan också säga nej — ’ursäkta sig med att hon är trött t. ex. — och det är inget att göra åt det. Ni ber artigt om ursäkt och avlägsnar er.

»Mitt-namn-är-Rosencrona-fär- jag-lov?»

När ni slutat dansen, för ni henne tillbaka till hennes bord och går själv till er plats. Dansar ni flera gånger under kvällens lopp med henne kanske ni bjuder henne på supé, kaffe el. dyl.

Träffas man på allmän danslokal, köper och bekostar herrn dansbiljetterna och visar sig också litet snabb och smidig, när han köper dem, så att hon ej behöver vänta, för då väntar hon kanske inte! Efter dansens slut låter en dam ej en främmande herre följa henne till porten.

Låt oss så säga ett ord om ensamma damer på restaurang. När en dam ensam eller med en väninna besöker en restaurang få de ej utveckla för stor munterhet, de få nämligen ej väcka uppseende. De skola också akta sig för att prata om de andra gästerna i lokalen — en ovana damer ha.

Och de skola beställa lika dyra rätter, som en herre brukar beställa — det är för att damer äro så snåla på restaurangerna, som de vanligen bli så illa
betjänade. Damer behöver däremot ej beställa vin, överallt, världen över, kunna damer dricka något mineralvatten i stället för vin.

Och glöm inte drickspengar! En del damer ha någon sorts föreställning om, att det bara är herrar, som behöva ge dricks. Naturligtvis inte! En dam skall ge lika mycket dricks som en herre.

Banners 800x450

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *