Etikettregler för bugning från år 1845

Idag lär vi oss den hos gentlemannen förlorade konsten att buga på rätt sätt. I dagens etikettlitteratur är detta inte något som är speciellt högt prioriterat. Annat var det förr, när man inom ramen för hälsningsetiketten i detalj lärde ut hur man skulle buga på rätt sätt.

Exempel på detta har vi redan tidigare tagit fram i inlägget om hälsningsetikett från 1930-talet. I boken Den äkta Gentlemannen av J. G. Wenzel från år 1845 har han t.o.m. ägnat ett helt kapitel åt bugningens ädla konst.

Självklart använder vi oss av bugningar ännu idag. Men få av oss är idag medvetna om att det skulle finnas några speciella regler gällande bugningar. I länder som Japan är bugningar fortfarande viktiga i det dagliga livet, men även där särskiljer sig etiketten kring bugningar åt från vad som tidigare var fallet här hos oss.

Annat var det alltså förr och precis som med användandet av titlar är det osäkert exakt när denna konst fick en lägre prioritet.

Nedan är kapitel 8 från boken Den äkta Gentlemannen av J.G.Wenzel. För att illustrera 1930-talets hälsningsetikett har även några bilder från boken  Etikett och god ton – Praktisk handbok i sättet att uppföra sig från år 1933 plockats med.

VIII.
Bugningar.

Dessa indelas vanligen i den gåendestående och sittande.

Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.

I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.

2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.

Rätt och orätt vid bugning. Man gör hälsningen artigare genom att endast böja huvudet. Undvik alltså att buga för djupt. Bild: Etikett och god ton (1933)

3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.

4. Vid den gående bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.

5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.

6. Vid den stående bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.

7. Den sittande bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.

Såhär hälsar en herre sittande. Bild: Etikett och god ton (1933)

8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med hufvudet och handen. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.

Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.

Vid handkyssen höjer kavaljeren helt automatiskt, när han bugar, damens hand. Någon regelrätt kyss är det inte fråga om, utan läpparna snuddar blott vid handen. Bild: Etikett och god ton (1933)

Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom[ gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.

Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.

9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.

I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.

10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *