Hur man väljer en maka – Tillförlitliga anvisningar för giftaslystna unga män

råd när man gifter sig

Vi fortsätter på kärlekens tema denna vecka som alltså når sin höjdpunkt imorgon med Alla hjärtans dag. Senast fick vi ta del av lite råd för herrar som vill göra lycka hos damerna. Idag har det ett steg längre med råd för själva valet av maka.

Det är i boken med den något långa titeln Tillförlitliga anvisningar och råd för giftaslystna unga män som önska sig en i alla afseenden god, älskvärd och förståndig hustru från 1878 som författaren J.R. Liebesheim delar med sig av välvalda råd för mannen.

Redan i ett tidigare inlägg plockade vi ut ett kapitel från boken där man lärde sig mer om konsten att ingå bekantskaper – mer exakt hur och var det finns möjligheter att träffa en framtida hustru.

Här kommer de två första kapitlen i boken där Liebesheim ger råd om vad man bör tänka på när man väljer en maka. Innan dess ger han i inledningen även några bra anledningar till varför en man borde gifta sig. Något att tänka på i ett samhälle där antalet singelhushåll växer stadigt från år till år.

Detta är naturligtvis även en följd av större jämlikhet i samhället och även en större självständighet bland kvinnorna, och alltså inte endast en följd av männens ovilja att binda sig.

En man utan hustru är lik ett hus utan tak, och en qvinna utan make är som en byggnad utan grund.

– J.R. Liebesheim

Liksom den tidigare texten är detta inte Gentlemannaguidens åsikter som redogörs för i texten nedan, utan dessa får stå helt för den gode J.R. Liebesheim. Det gäller att komma ihåg att boken var skriven i en helt annan tid, med en helt annan syn på jämlikhet i äktenskapet.

Det gäller alltså att läsa texten med en nypa salt. Till vissa delar är dock texten relevant ännu idag – oavsett vad man tycker om valen av ord i vissa sammanhang.

I denna något långa text blir vi bland annat varnade för att endast välja maka enligt utseendet och för att endast hänge sig åt passionens krafter vid valet. Man kan dock även skymta en viss generalisering när han bland annat påstår att ”Sköna qvinnor äro för det mesta bortskämda”.

Det kan också med dagens ögon vara lite provocerande att läsa följande: ”Egentligen borde ingen man taga till äkta en flicka, som ej fyllt 19 år; undantagsvis må hon dock vara ett par år yngre, men alldeles icke många år äldre, emedan qvinnokönet för det mesta uppblomstrar hastigare, men också fortare förvissnar.”

Men skjut inte brevbäraren. Här är de två första kapitlen i boken i dess helhet:

TILLFÖRLITLIGA ANVISNINGAR OCH RÅD FÖR GIFTASLYSTNA UNGA MÄN SOM ÖNSKA SIG EN I ALLA AFSEENDEN GOD, ÄLSKVÄRD OCH FÖRSTÅNDIG HUSTRU.

AF
J. R. LIEBESHEIM

STOCKHOLM
1878.

Inledning.

Grundpelaren för ett lyckligt lif är och förblifver under alla förhållanden ett lyckligt äktenskap: «Det är icke godt, att mannen är allena», står det i skriften, hvilkens ord vi vörda som heliga stadgar; och den dagliga erfarenheten lemnar fullt upp med bevis för sanningen af denna utlåtelse. Både könssinnets naturliga drift och ätrån efter en lika med oss kännande själ fordra i lika mån sitt tillfredsställande, och finna det endast och allenast i äktenskapet.

På samma gång äktenskapet tyglar den sinnliga lustans häftighet och underkastar den förnuftets välde, förlänar det oss ensamt en obemängd, ångerfri njutning, och i den älskande hustrun rinner mannen den trognaste ledsagerskan på lifvets ofta så törnbeströdda bana.

Då vällustingen, hastande från blomma till blomma, endast finner en oupphörlig trängtan efter nya njutningar, men alls icke någon belåtenhet, samt, vid sin lefnads afton, bräcklig till både kropp och själ, står der ensam, hemfallen åt missmodets och ångrens demon, kastar deremot en ädel hustrus make, rask ännu i sena ålderdomen, med glädje blicken tillbaka på kärlekens blomstertid, känner sig föryngrad vid åsynen af sina snälla, hurtiga barn, och eger uti den, likasom han, åldriga makan en vän, sådan hon under andra förhållanden för ingen del står att finna.

Enligt författaren har mannen i den åldriga makan en vän, som under andra förhållanden inte går att finna.

Äktenskapet är och förblifver samhällets bästa grundval; det är ock äldre och varaktigare än alla andra fördrag och bolag. Ja, äktenskapet ha vi till följe af förnuftets maning och bud, och då ingen lycka är möjlig, hvilken ej är enlig med förnuftet, så är det ock ogörligt att utom äktenskapet finna den sanna sällheten.

Låtom oss, säger Julius Weber, följa den store Apostelens ord: »Bättre är gifta sig än brinna,» ja, bättre är, att, enligt uråldrigt bruk och sätt, släcka sin kärlekslåga, och vara glad, om det vigtiga företaget lyckas. Således älska och gift dig. För rena själar gifves det icke något högre ord än »Bröllopsnatt»; den kan kallas lifvets dagjemning och dess himmels polhöjd. D e, som endast njutit skambefläckade nätter och vanhelgar kärlekens Delphos, för dem är bröllopsnatten endast en n att som alla andra, men för de rene lyser den klart ända intill lifvets qväll.

En man utan hustru är lik ett hus utan tak, och en qvinna utan make är som en byggnad utan grund.

Under sjukdom, ålderdom, nöd och anfäktning fram stå hustru och barn som de enda vänner, vår moder naturen gifvit oss, likasom det fruktbara vinträdet omkring ett boningshus och som oljogrenar kring bordet.

Men då nu utom äktenskapet en sann och verklig lycka ej är möjlig, huru kommer det då till, att olyckan så ofta eger rum till och med inom sjelfva äktenskapet?

Jo derföre, att äktenskapets egentliga ändamål, könsdriftens förnuftsenliga stäfjande. intimt befryndade själars vinning, lemnats utan afseende, eller emedan, vid afslutandet af det heligaste bland alla förbund, än det skändligaste lättsinne, än den smutsigaste vinningslystnad, allena varit den afgörande driffjädern.

På valet af en maka

beror således äktenskapets välsignelse eller motsatsen.

Den, som ämnar binda sig för evigt, pröfve derföre, huruvida hjerta passar för hjerta.

Passionens häftighet utgör alls ingen borgen för kärlekans sanna verklighet. Tvärtom, den mäktigaste uppbrusning finner för det mesta, likasom den framhväsande åskstrålen, ett det hastigaste slut. Derföre, den som plötsligt ser sig upprörd och finner alla sina tankar fängslade af en enda bild, han må af all kraft kämpa efter lugn besinning, han pröfve huruvida hans kärlek endast är ett tillfälligt tycke för hans käresta, endast ett stegrande medel för sinnlig retelse, huruvida hans förtjusning blifvit tänd endast genom qvinnokönets kroppsliga behag eller uppkallats genom framstående, intagande själsegenskaper, ja, han pröfve, huruvida ungängets harmoni, det qyinliga väsendets själfulla språk, eller måhända endast ögats smäktande blick, munnens förföriska leende har utöfvat ett slags förtrollning.

Passionens häftighet utgör alls ingen borgen för kärlekans sanna verklighet, ej heller är skönhetens behag det som bör avgöra vid valet af en ledsagarinna genom lifvet, skriver författaren i boken.

Skönheten är visserligen både behaglig, retande och imponerande, — ja, den har nog sitt värde — men man må aldrig förgäta, att den är af föga varaktighet, och att det derföre är en ren dårskap, att endast för densamma uppoffra sig.

Oskuldens första blomma är inom några ögonblick plockad, och en qvinnas förföriska behag hålla icke en gång profvet af en barnsäng.

Den som, obekymrad om själen och hjertats alla egenskaper, endast låter sig bländas af yttre företeelsers tjusning, måste befara att innan kort förlora det, hvarför han svärmat, och att rätt snart finna sig ega vid sin sida en hustru, som, genom karakterslöshet eller rent af genom illvilja, redan efter ett flyktigt sin nesrus bereder honom en långvarig sorg.

Men lika litet som skönhetens behag eger rätt att vid valet af en ledsagarinna genom lifvet uttala det afgörande ordet, lika mycket måste afseende göras på förefinnandet af den egentliga älskvärdheten.

En skön kropp är icke alltid en boning för en skön själ, ja , vackra qvinnor äro till och med ofta nog representanter för de största passioner och svagheter, hvilket torde låta sig förnämligast förklaras genom det förklemande, den bortskämning som vackra barn merendels få röna både af föräldrar, slägt, vänner och bekanta.

Sköna qvinnor äro för det mesta bortskämda, ja, förderfvade genom den öfverdrifna hyllning, man alltjemt egnat dem, i medvetandet af de dem af naturen förunnade företräden uppföra de sig stolt och hersklystet; de äro fulla med egenkärlek och kapriser.

En ädel, ren och oskuldsfull själ gjuter ett förklaringens sken, äfven öfver ett mindre fint och prydligt formadt ansigte; godhet och mildhet förläna till och med åt grofva drag ett rörande uttryck, och på många af naturen just icke fint hvälfda läppar spelar ett leende af behag och värdighet.

Den sanna älskvärdheten betingas endast och allenast genom själens och karakterens företräden, den är ock icke beroende af ungdomens så hastigt vissnande behag, ja, den herskar i viss mån öfver materien, den mildrar mången hårdhet, som naturen å ett ansigte inpräglat, och själens inre skönhet gör sig då gällande.

Derföre är det ock verkligen händelsen, att mången i början på behag ej särdeles rik qvinna längre fram blir allt vackrare, då deremot bländande företeelser hastigt förfalla, såsnart den första blomstringstiden är förbi.

Idet vi således sätta älskvärdheten framför skönheten, vilja vi dock ej påstå, att qvinnoverldens kroppsliga väsen alis icke bör tagas i betraktande.

En makas friska beskaffenhet förtjenar ett ganska öfvervägande afseende. En sjuklig hustru är oförmögen att, genom sitt understödjande, för mannen underlätta lifvets oundvikliga bördor. Lungsigtiga, tvinsjuka flickor blifva mödrar till barn, hvilka redan i födelsen bringa med sig till verlden fröet till en förtidig död.

Flickornas blomstringstid infaller mellan det 17:de och 20:de året. Vid denna ålder är deras växt, deras kroppsliga utbildning fulländad. Egentligen borde ingen man taga till äkta en flicka, som ej fyllt 19 år; undantagsvis må hon dock vara ett par år yngre, men alldeles icke många år äldre, emedan qvinnokönet för det mesta uppblomstrar hastigare, men också fortare förvissnar.

Önskvärdt är, att mannens kropp måtte stå ett visst förhållande till qvinnans. Den qvinliga gestaltens vekhet måste, genom föreningen med den manligas styrka, utan någon bjert kontrast höjas.

Hvad beträffar själens egenskaper på hvilka vi förklarat oss böra sätta det största värdet, så låter sig ett fulländadt ideal svårligen finnas, utan måste det för den väljande vara nog, om han blott finner vissa kardinaldygder, förutan hvilka någon äktenskapslycka ej låter tänka sig.

Hustrun må i allmänhet vara känslofull, men aldrig pjunkigt lättrörd. Blott hennes hjerta är varmt, skall hon nog vara innerligt fästad vid sin man, dela med honom både ljuft och ledt, och under alla förhållanden vara honom en trogen vän, men genom pjåkig känslighet blir hon lätt en pläga för den, hon skulle lyckliggöra. Sentimentala naturer stå under flygtighetens och nyckernas välde; de äro ombytliga och opålitliga.

Må qvinnan ega ett otvunget sätt. Visst kan koketteri tillfälligtvis förläna henne ett ökadt behag, men i längden kan det ej vara fördelaktigt. Endast sanningen eger bestånd, men koketteri och pryderi äro lögn.

Hustrun skall vara en verksam husmoder. Träffas hon af några oundvikliga obehag i äktenskapet, så skall hon visa mod och beslutsamhet, icke klaga och jämra sig, utan med kraftfull handling gripa sig an.

Hon bör vara af ett gladt men fromt sinnelag.

En grubblande, melankolisk maka skall aldrig förma att lifva sin man. Lika djupt som frivolitet och karakterslöshet måste såra och kränka en man, lika litet kan hufvudhängeri och alltings seende i svart göra lifvet behagligt. Endast sann glädtighet hos makan förmår att göra äfven mannen glad, och sann glädtighet gror helt viss i ett fromt sinne.

Med ett gladt lynne skall en hustru kunna utöfva de i ett hushåll ofta förekommande mödosamma pligterna och besegra svårigheter, hvilka för en tungsint qvinna förefalla oöfvervinneliga.

Med ett glädtigt sinne skall hon ock lyckas uppfostra sina barn, ock med obetydliga medel göra lifvet trefligt, äfven under förhållanden, som skulle hafva bragt mången annan hustru till förtviflan; ty i svåra, hårda stunder länder henne det fromma sinnet till tröst, lugn och modig handling, så a tt hon icke misströstar, utan uthärdar, tilldess lyckans sol åter uppgår.

En hustru hör ega ett klart förstånd, jemte de för hennes kall eforderliga kunskaperna. Hon vare nog bildad och upplyst, för att man må kunna med henne sam tala om mensklighetens allmänna föremål, utan alla fördomar å hennes sida, dock må hon icke göra något handtverk af litteraturen och icke vid tébordet lysa med lärda fraser.

Hustruns rike är hennes hus. Midt under sina barns larm ande oljud bör hon finna sig lyckligare än å lysande baler och konserter. Inom den lilla krets, der hon såsom moder och herskarinna, ä r den första, ma hon, vidden tarfligaste måltid, trifvas bättre än på de största kalaser.

En hustru vare renlig och snygg. Renlighet i klädseln är för det mesta en den bästa borgen för sedernas renhet. Hustrun skall behaga mannen och för sina barn vara ett mönster af ordning, helst denna är en grundval för allt godt och skönt. Snyggheten står i nära samband med sparsamheten, och åstadkommer en trefnad, som intet slöseri någonsin skulle kunna frambringa.

Makan vare mild och saktmodig, men stark i fråga om ärbarhet och orubblig i sin sedliga tro.

Slutligen, alldenstund det företaget att sätta bo är förenadt med större eller mindre omkostnader, synes det ej allenast förlåtligt, utan till en viss grad nödigt, a tt taga den blifvande fästmöns yttre tillgångar i betraktande.

Brist på det nödvändigaste är ganska ofta en källa till husligt missmod och vantrefnad; men penningar äro dock i och för sig ej ett tillräckligt medel till grundläggande af äktenskaplig lycka. Städse måste personlighetens egentliga värde framför allt utgöra rättesnöret, och det är rådligare a tt afstå från hela äktenskapet, än att endast för penningarnas skull ingå ett i hvarje annat atseende olyckligt förbund.

Rika flickor blitva ofta de allra sämsta husmödrar, de äro ej sällan hersklystna och argsinta, emedan de pocka på sina penningar, eller ock äro de slösaktiga, emedan de för sina goda tillgångars skull hålla sig berättigade, att tillfredsställa alla sina infäll och nycker, eller äro de tvärtom i högsta grad giriga, eller tröga och lata, och detta allt af den tyvärr alltför vanliga orsaken, a tt de rikas barn blifva sämre uppfostrade än de obemedlades.

Men fastän vi högligen rekommendera klokhet och försigtighet vid valet af en följeslagerska genom lifvet, så äro vi dock långt ifrån att gilla och tillråda en öfverspänd ängslighet och stränghet. Lika rådligt, vi anse, att en ung man icke förhastar sig, lika litet kunna vi dela den åsigten, att det är tids nog att gifta sig i den sena mannaåldern.

I yngre åren, sade Knigge, är man smidigare att bilda sig samt eftergifnare än i den mognare åldern. Kanter och hörn — vore de än så skarpa — afnötas och slipas lättare och foga sig bättre efter hvarandra medan materien ännu är mjuk. Man tar då sakerna ej så noga som sedermera sedan erfarenhet och alle handa öden gjort oss ända till vämjelse försigtiga samt inom oss väckt stora fordringar: när det kallnade förnuftet afväger allt så noga, när det högt beräknar hvarje, a tt vi så må säga, stöld på njutningarnas område, och kalkulerar huru få år man kanhända ännu torde ha att lefva, samt huru snål man bör vara på tid och sparsam på nöjen.

Om redan mellan unga makar tvistigheter lätteligen uppstå, så ä r ock försoningen desto lättare stiftad; vedervilja och vrede slå icke så djupa rötter, och n är dertill kroppen har ett ord med i laget, blifver ofta den häftigaste trä ta åter bilagd genom en enda äktenskaplig omfamning. Härtill komma efterhand vanans magt, behofvet a tt lefva tillsammans, gemensamt intresse samt husliga göromål, hvilka icke lemna oss mycken tid öfrig till overksamhetens griller; vidare, glädje öfver barnen, delad omsorg i afseende på deras uppfostran och försörjning; hvilket allt, i stället att försvåra gifta ståndet, i de år, då ungdom, styrka och raskhet medverka, tvärtom mycket förljufva detta ok, ock förlänar mångfaldiga, omvexlande fröjder, hvilka genom deras delande med en maka blifva dubbelt ljufva.

Således afgjordt icke något uppskjutande till en senare ålder.

Den till åren komne fordrar mera för sig; han vill skörda, njuta och sjelf bli vårdad, men icke öfvertaga några nya bördor; karakteren har fått fasthet och vill ej mer låta forma om sig; dessutom ropa ej mer begären så högt på att tillfredsställas.

Endast få undantag torde här ega rum, och dessa endast bland de ädlaste menniskor, hvilka vid tilltagande ålder blifva mildare och mera öfverseende, och som, fullt öfvertygade om den menskliga naturens allmänna svaghet, fordra litet af sin nästa och äro gifmilda; men detta är alltid ett slags heroism, en uppoffring och här är ju fråga om ömsesidigt befordrande af hvarandras lycka; korteligen! jag skulle tillråda, att vid denna ålder gå långsammare tillväga vid valet af en hustru, ifall ett sådant råd ej vore öfverflödigt, då ju saken faller af sig sjelf. Men den som, ehuru kommen till mogna, manliga år, förhastar sig, han må fritt bära följderna af de dårskaper, hvartill ett ynglingshufvud på ett par mansskuldror förleder.

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *