Konstnären och världstjärnan Anders Zorn

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInShare on StumbleUponFlattr the authorPin on PinterestShare on TumblrEmail this to someone

Det finns några svenska konstnärer som mer än andra satt avtryck i historien. Som vi kunnat konstatera via de auktioner som vi bevakat under senare år är tidlös konst eftertraktat just nu och bland dessa utmärker sig några konstnärer med slutpriser som alltid går över miljonbelopp.

Bland nämnda svenska konstnärer kan framförallt nämnas Anders Zorn och Carl Larsson (1853-1919). I förra veckan skrev vi om Anders Zorn och hans konst och för att hylla hans minne finns bland annat Zornsamlingarna i Mora som består av fyra delar: Zornmuseet, Zorngården, Zorns gammelgård och Gopsmor.

Det har även gjorts filmer och skrivits en del böcker om Zorn och hans liv. Hans livsverk fortsätter att fascinera, nästan 100 år efter hans död. Medan många konstnärer ofta får sin rättmätiga uppskattning först efter sina liv, var Anders Zorn undantaget som bekräftade regeln.

Anders Zorn var nämligen redan under sin livstid den rikaste konstnären som Sverige någonsin haft, en världsstjärna med en position i den tidens absoluta samhällstopp. Han var vän till kungafamiljen, med kollegor som målarprinsen Eugen.  Han blev även uppskattad utanför Sverige, inte minst i USA, där han anlitades som porträttmålare av presidenter, företagsledare och societetsfolk.

Tvivlar man på egen förmåga skapar man ej stora ting

– Anders Zorn

När han dog år 1920 efterlämnade han drygt 4,5 miljoner kronor plus fastigheterna i Mora och Stockholm, som numera är samlad i Zornfonden och förvaltas av Uppsala universitet. Summan i sig låter kanske inte låter så imponerande med dagens mått, men med beaktande av inflationen och alltså den köpkraft nämnda summa var värd vid tiden för hans död skulle den nu ha uppgått till närmare 80 000 000 kronor.

Självporträtt av Anders Zorn från 1915.

Vi låter en samtida skribent teckna livshistorien av Anders Zorn genom boken Stora-rika-berömda från 1930. Det är alltid intressant att gå tillbaka och se de nyansskillnader som man lade tonvikten på i berättelser från den tiden. Framförallt eftersom samhället såg så helt annorlunda ut då. I boken/uppslagsverket finns endast angivet signaturerna på de flesta av skribenterna på de som skrivit de korta biograferna över den tidens berömda män och kvinnor. Upphovrätten till verket har därmed alltså utgått.

Här är kapitlet om Anders Zorn.

Anders Zorn

I Dalarna, detta landskap, som är så rikt på minnen från
flydda tider, i Utmeland, den Mora-by, där Gustav Vasa
enligt sägnen gömde sig i en källare för de förföljande
danskarna, föddes den 18 februari 1860 en gosse, som med
tiden skulle bliva en världsberömd konstnär. Denne gosse
var Anders Leonard Zorn. Hans moder var en fattig
bondedotter Grudd Anna Andersdotter och fadern en tysk
bryggmästare från Wurzburg, Johan Leonard Zorn.

Gossen växte upp i moderns hembygd, och redan tidigt
förvånade han sin omgivning med sin färdighet i att teckna
och snida. Efter att ha gått några år i folkskola sändes
han till läroverket i Enköping, där han stannade i tre år.
Fadern dog redan under gossens första skolår där, men år
1875 kunde han med understöd av sina vänner resa till
Stockholm och söka sig in vid Tekniska skolan och sedermera vid
konstakademiens skola. Under sina första år här hade
han även plats hos en snickare.

Ursprungligen hade han tänkt att bliva bildhuggare, men
snart nog märkte han, att det var målare han borde bli och
lade därför om sina studier. Sommaren 1876 slog han sig
på akvarellmålning och gjorde sig snart känd som en mycket
framstående målare. Den första akvarell han sålde var
Kulla som räfsar, vilken Föreningen för nordisk konst köpte
för 50 kr. Zorn arbetade med jätteflit och icke endast på
konstakademien utan även hemma under ferierna. Här
målade han dalagossar och flickor, och under terminerna i
Stockholm försörjde han sig med att teckna porträtt.
Redan innan han fyllt 20 år, fick han på en elevutställning
mycket beröm för akvarellen I sorg, en bild av ett flickhuvud.

Han fick nu mottaga flera porträttbeställningar, mest
dam-och barnporträtt, och började även giva lektioner åt andra
studerande. Zorn, som till en början mycket flitigt följt
med lektionerna, fann nu, att han arbetade bäst på egen
hand och började därför att försumma dem. Detta
föranledde lärarna att giva honom en varning, och då denna
upprepades för tredje gången, lämnade Zorn i mars 1881
akademien och slog sig ned i egen ateljé. Då han ju redan hade
skapat sig ett rykte som konstnär, behövde han ej sakna
arbete, och på hösten samma år ansåg han sig ha samlat
tillräckligt stor reskassa för att fara utomlands och studera.

Resan blev lång. Först for han till London, därefter till
Paris och slutligen till Spanien. Här gjorde han sig snart
uppmärksammad och erkänd. Från denna tid stamma
tavlorna Modersglädje och ett ypperligt Självporträtt. Efter
att ha vistats i Spanien flera månader fortsatte han resan,
och efter ett besök i Marocko bar det av till Italien, till Rom,
varifrån han efter någon tid åter ställde färden till Paris och
London.

I London hyrde han en stor ateljé, och inom kort var han
målaren på modet för Londons förnäma värld. Men det var
icke endast porträtt han målade, utan även naturen blev
föremål för hans studier och intresse. Från denna tid finnas
flera målningar från Londons omgivningar, i synnerhet med
flodmotiv. Under vistelsen här lät han utställa sina tavlor
även i Paris och blev nu även känd där. Så skedde det,
att Zorn endast några och tjugo år gammal var en i
Europas främsta kulturländer känd och uppburen konstnär.

Med London som utgångspunkt företog Zorn under de
följande åren vidsträckta resor. Han for åter till Paris,
Spanien och Portugal, och då och då gjorde han även
en påhälsning i Dalarna och i Stockholm. Och vart han
kom, framtrollade han med sin pensel tavlor av sällsam
skönhet, såsom de spanska figurmotiven Manaela,
Fiolspelaren och den virtuosmässigt utförda kompositionen
Kärleks-nymfen. Vidare utförde han en del porträttmålningar,
däribland de känsligt och omedelbart uppfattade porträtten
Mormor och Mona, som han kallade sin moder på Mora-mål.
En del av dessa porträtt utställde han i Stockholm 1885 på
opponenternas utställning och vann då sin första
konstnärstriumf i hemlandet. Akademien tillerkände honom Egron
Lundgrenmedaljen, men i egenskap av opponent mottog han
den ej.

Samma höst gifte han sig med en stockholmsflicka, Emma
Amalia Lamm, och tillsammans med henne företog han nu
åter en långresa. Färden gick över Wien, Budapest,
Grekland och Turkiet. Här blev han sjuk och svävade länge
mellan liv och död, men så småningom övervann han dock
sjukdomen, och så anträddes hemresan över Grekland,
Italien, Frankrike och England hem till Dalarö och Mora.

Anders och Emma Zorn från år 1880.

Från denna resa är akvarellen Zigenarsmedjan, vars motiv
han hämtat någonstädes på Balkan. Solskenet och den unga
moderns och barnets glädje lyser i varma färger mot
betraktaren. Vidare finnas några motiv från Stambiils hamn,
folktyper m. m.

Under ett besök i Mora sommaren 1886 målade Zorn
akvarellen Värt dagliga bröd, vilken nu finnes på Nationalmuseum.

I den gamla kullan som sitter i förgrunden har
han avbildat sin mormor. Längre bort synes skördefolket
sysselsatt med att slå säden, och över nejden lyser
sommarsolen och förgyller med sina strålar de gula sädesfälten.

Snart nog bar det åter av på långresa. Denna gång
besöktes Frankrike, Spanien, Afrika och England, men så drog
hembygden honom åter till sig, och han for hem att fortsätta
sina studier av svenska skärgårdsmotiv. Nu tillkommo sådana
tavlor som Vågskvalp och Sommar. I och med sistnämnda
tavla var han inne i en ny motivkrets, nakna kvinnor i det
fria, och med dessa motiv skulle han uppnå sin kanske
största berömmelse som konstnär.

Ganska egendomligt är, att Zorn var nära trettio år
gammal, när han målade sin första större tavla i olja.
En del av vintern 1887 tillbringade han i S:t Ives i
Cornwall, och det var där den första oljemålningen tillkom. Det
är ett bevis på Zorns stora genialitet, att han redan med
detta sitt första verk vann framgång. Tavlan belönades med
“mention” på Salongen samma år, och franska staten
inköpte den för dess konstsamlingar i Luxembourgmuséet.
På sommaren fortsatte Zorn sina studier i naket i
Dalarö-trakten, och nu tillkommo Une première och Ute. Den första
är en akvarell, en ung moder, som leder sin lille son ut i
vattnet, den sistnämnda är en oljemålning, vilken visar tre
kvinnor soltorkande sig på en klipphäll efter ett bad.

Följande år bosatte sig Zorn i Paris. Här stannade han
ett tiotal år, men varje år reste han hem till sitt kära Dalarö
för att måla i dess vackra omgivningar. Fortfarande gjorde
han vidsträckta resor i hela Europa, och så småningom
kom han ända till Amerika. I Chicago ordnade han år 1893
som ombud för svenska konstnärer en mycket
uppmärksammad utställning, och därigenom blev han känd och var snart
den mest eftersökte konstnären i Förenta Staterna. Han
gjorde icke mindre än sex olika resor till Nord-Amerika och
skapade sig en förmögenhet på att måla porträtt åt
millionärsfamiljer. Porträtten äro för det mesta utmärkt
karakteriserade och tala om en utomordentligt djärv och
fulländad teknik, som till exempel bilden av kung Oscar, den
kända tavlan av prins Carl i sin blå uniform mot den vita
väggen, och självporträttet, som finnes i Ufizimuséet i
Florens. I detta museum finnes ett särskilt galleri med
självporträtt av de mest kända konstnärerna sedan flera
århundraden tillbaka, och det anses som en stor hedersbevisning
för en konstnär att få sitt porträtt dit. Bland andra
svenska konstnärer som blivit hedrade på samma sätt äro Carl
Larsson och Richard Bergh.

Zorn nådde emellertid icke endast som målare
berömmelse, utan även som etsare förstod han att göra sig
uppmärksammad.

Zorn lärde att etsa under en vistelse i London av en där
boende svensk konstnär, Axel Herman Hägg. Han
utvecklade snart en egen metod inom denna konstart. I ett fåtal
linjer framtrollade han dagrar och skuggor och
ögonblickliga intryck på ett mästerligt sätt. Ett par mycket
uppskattade etsningar äro Cigarrettrökande ang dam och
Ovädret. Särskilt den sistnämnda visar, vilken förmåga Zorn
hade att återge rörelsen.

Zorns konst är tekniskt fulländad, men man saknar ofta
hos den den innerlighet, som man finner hos t. ex. Carl
Larsson. Det finnes emellertid tavlor av hans hand fyllda av
stämning, och det är sådana, vars motiv hämtas från Dalarna.
En sådan tavla är Gopsberget, där man på andra sidan
älven ser det skogklädda berget och i förgrunden en flicka,
som sitter och skådar ut över det glittrande vattnet. Tavlan
är full av stämning och giver ett betagande uttryck åt
landskapets skönhet.

För fosterbygden hyste Zorn livet igenom en djup kärlek.
Dit återvände han gång på gång under sina reseår, och där
lät han bygga sitt hem, som han gav en präktig inredning
och fyllde med konstskatter och med prover på hemslöjden
i Dalarna.

Även för folkuppfostran hyste han stort intresse, och tack
vare honom kom folkhögskolan i Mora till stånd. Här
undervisade han själv understundom i teckning och slöjd, och
skolans framtid tryggade han genom att till densamma
skänka betydande summor.

Som tidigare blivit omtalat hade Zorn ursprungligen tänkt
ägna sig åt bildhuggerikonsten, ehuru han senare slog om
och ägnade sig åt måleri. Emellertid hade han aldrig släppt
intresset för denna konstart. Han utförde flera arbeten i
trä och brons såsom sin mormors huvud med det fårade
gamla ansiktet. Framför konstakademien i Stockholm finns
en liten springbrunn, benämnd Morgonbad, som han utfört i
brons. En naken flicka i stående ställning, som kramar en
svamp så, att vattnet rinner över de fina lemmarna. På en
kulle i Mora, varifrån man kan se ut över Siljan, står en
staty över den unge Gustav Vasa. Den är rest på just den
plats, där Gustav Vasa talade till dalkarlarna vid jultiden
år 1520. På statyns sockel står inristat på moraspråk:
Jan Gustav Eriksson Väse tåled a morkarrum 1520 reited
dalfolk mörkjä 1903. G är di Zornim. (Här, varest Gustav
Eriksson Vasa talade till morakarlarna 1520, reste dalfolk
märket. Zorns arbete.) På stenblocket, som uppbär statyn,
står årtalet 1520. Gustav Vasa framställes i daladräkt
talande till folket med tillbakakastat huvud och med mössan
i hand.

Zorn var älskad och avhållen av folket i Mora, och då
han dog, den 22 augusti 1920, var sorgen stor.

Bland de donationer han gjort märkas en år 1920 på
160,000 kronor till en professur i svensk och jämförande
konsthistoria vid Stockholms högskola, och en på 240,000
kronor till Bellmanskällarens restaurang.

I ett gemensamt testamente bestämde han och hans hustru,
att den zornska förmögenheten, vilken uppgick till c:a 4 ½
millioner kronor, skulle tillfalla svenska staten och förvaltas
av konungen i statsråd, och avkastningen skulle användas
till upprättande av ett museum för alla hans samlingar av
konstverk och kulturföremål, till konst- och naturskydd och
till befrämjande av kulturella intressen.
Banners 800x450

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *