Lär dig känna igen människans dygder och laster

lär dig känna människor
Bild: The Library of Congress

Det finns många fördelar med att veta hur man skall tolka ansiktsuttryck och kroppsspråket hos andra människor. Det finns också mängder av böcker skrivna i ämnet under de senaste åren. Trots att vi lägger allt mer tid framför skärmarna istället för att umgås med människor verkar det alltså som att detta ämne fortsätter att intressera och fascinera.

Det verkar också som att detta ämne varit intressant en längre tid med tanke på att det går att hitta böcker från början av 1900-talet gällande människokännedom. Ett exempel på detta är boken Människokännaren av Dr. Robert Cunning från år 1906.

Likt många andra av de faktaböcker som skrevs vid denna tidsera har även denna bok en lång och löftesrik undertitel; Konsten att, vid första anblicken, ofelbart bedöma de personers karaktär, böjelser, lefnadsvanor o.s.v., med hvilka man under lifvet kan komma i beröring. En i våra tider alltmera oumbärlig handbok för alla, som från det yttre af människan vilja sluta till hennes inre.

Boken börjar med lite allmän information om kroppshållning och ansiktsuttryck som man delvis kan känna igen även i dagens böcker om ämnet. Det är dock när författaren Robert Cunning kommer in på hur man känner igen våra dygder och laster som det blir riktigt intressant.

Vem visste t.ex. att dygden “Kärlek till sanningen” utmärker sig genom kroppsliga attrubut som ett ovalt ansikte och starkt välvd panna?

Ogudaktighet, vad det nu än innebär, utmärker sig enligt författaren bland annat genom insjunkna tinningar, stora och ojämna ögonbryn över infallna och matta ögonen, med skelande blickar.

Nedan är hela kapitlet med människans dygder och laster och hur man känner igen dessa från boken Människokännaren av Dr. Robert Cunning:

Människans olika dygder och laster, samt huru de riktigt igenkännas.

För att gifva vår lilla skrift en större fullständighet, är tjänligt att slutligen uppgifva en allmän karaktäristik på de olika dygder och laster, som finnas hos människan, samt sättet huru de igenkännas: 

Ädelmod.

Denna dygd uppenbarar sig genom vackra och klara ögon, en kantig panna och höga skuldror; munnen är otvunget tillsluten, samt öfra läppen något inböjd och framstående. 

Kärlek till sanningen.

Den, som älskar sanningen, utmärker sig genom ett ovalt ansikte och starkt hvälfd panna; tinningarne och kinderna äro fylliga och näsan är vackert tecknad. Ögonen äro öppna, håret har en klar glans, och gången är säker och afmätt. 

Välgörenhet.

Den välgörandes ansikte prydes af en lindrig schattering i rödt; det milda, sänkta ögat är fuktigt, pannan bred och öppen, näsborrarna äro något urgröpta och gången är lätt. 

Fromhet.

En hög och ren panna, samt stora ur hufvudet framstående ögon, med liflig blick, antyda denna dygd. Håret är fint, munnen något bred och lindrigt tillsluten, rösten och gången äro lugna. 

Hjältemod.

Hjältemodet utmärker sig genom ovanligt stort hufvud, stora, klara och med genomträngande blick begåfvade ögon beskuggas af stora och tjocka ögonbryn; ansiktet är starkt markeradt och de särskilda delarne äro proportionerliga.

Munnen skrattar föga, utan förråder allvar och värdighet, förenade med foglighet och mildhet; läpparne äro skarpt klufna och öppna sig lätt vid hvarje upphetsning. Matt glänsande, mörkt eller blondt hår, hvarken för rakt eller krusigt, betäcker ett vackert hvälfdt hufvud, å hvilket visar sig en öppen och stark panna. 

Enfaldighet.

Den enfaldiges hufvud är starkt hvälfdt och försedt med en hög panna, som icke har något utmärkt; ansiktet är fylligt och huden utan glans. Hans ögon äro små och framskjuta ur sina gropar; händer och fötter äro tjocka och oproportionerliga; halsen är lutande åt vänster. Munnen är merendels tillsluten, näsan något uppvikt och oregelbunden. 

Hans hår är utan glans, tjockt och lätt krusadt; hans hållning prydlig och hans steg äro öfverilade. 

Styrka och kraft.

Dessa utmärka sig genom ett stort hufvud; som har goda proportioner och sitter på en tjock hals; blicken är manlig och fast, ögat gnistrande och försedt med stora, böjda ögonbryn. Näsan står i ett riktigt förhållande till ansiktet, hvaremot munnen är något stor. Dessutom är muskulösa armar och ben kännetecken. Rösten är kraftfull och böjliga gången rask och säker. 

Klenmodighet.

Klenmodigheten uttrycker sig genom ett magert ansikte med stora, fuktiga och rörliga ögon. Därtill komma späda och svaga lemmar, en svag och torr ofvandel af kroppen, intryckt bröst och hastig gång. Håret är rakt och tjockt, munnen lindrigt öppnad och låter se något af de skarpa och från hvarandra stående tänderna. 

Snille och förstånd.

Den snillrike mannen har en hög och ädel panna, hans hår har merendels ljusare färg, är glänsande och böjligt. Ansiktet är magert och har goda proportioner. Starkt böjda ögonbryn, som nästan sammanstöta, beskugga glänsande och stora ögon, hvilkas blick är fri och öppen. 

Hudens färg är liflig, växten rak och proportionerlig, armar och ben äro svaga, men väl formade; rösten är stark och välljudande. 

Lynne, fallet för kärlighet.

Kärlighet, som man aldrig får förblanda med vällust, tillkännagifver sig genom ett medelstort ansikte, som ganska lätt rodnar och bleknar. Pannan är merendels låg och glatt, ögat stort, öppet och fuktigt, ganska ofta i förening med svag synförmåga. Blicken, gången och hållningen äro osäkra, samt förråda sinnesrörelse, oro och räddhåga. 

Hofsamhet.

Den hofsamma har ett öppet, mörkt öga, med måttlig rörlighet, slät och öppen panna, öronen äro rodnade och infattade i höga kanter. Kroppen är något litet lutande, rösten kraftfull och melodisk, talet afmätt och gången säker. 

Redlighet.

Den redliges ansikte är ovalt, hans ögon ligga något djupt och äro försedda med svaga, men jämna ögonbryn; ögonkloten äro mycket rörliga och blicken är öppen samt bestämd. De medelstora tänderna betäckas af väl formade läppar, öfver hvilka står en smal och något uppåt gående näsa. 

Ärlighet.

Denna dygd har nästan allt gemensamt med den förenämnda; dock komma därtill en rask gång och mycket lifliga rörelser. 

Afund.

Denna last uppenbarar sig genom en spetsig och framstående panna, blek ansiktsfärg, små djupt liggande ögon, bruten röst och hårdt tillslutna läppar. Gången är långsam och osäker, kroppen lindrigt lutad framåt, och munnen visar långa och spetsiga tänder. 

Ogudaktighet.

Denna utmärker sig genom insjunkna tinningar, stora och ojämna ögonbryn öfver de infallna och matta ögonen, medskelande blickar. Därtill komma en djupt liggande bred mun, med svulstiga, röda läppar, framåt lutande skuldror, samt en svag oproportionerlig kropp med osäker hållning och långsam gång.

Spelsjuka.

Spelaren har vanligtvis ett lifligt temperament; också äro hans gång och ögonens rörelse raska, men tillika osäkra. Beständig rörelse med fingrarne, något öppen mun med skarpt tecknade läppar, som oftast darra, och en skrynklad panna utmärka honom isynnerhet. 

Lögn.

Lögnaren har merendels ett fylligt och mera rundt ansikte, en bred näsa som sänker sig emot roten, hastigt uttal och skarp röst. Munnen är alltid något öppen och visar starka samt långa tänder. Gången är ojämn och det ostadiga ögat merendels torrt. 

Fylleri.

Den, som är begifven på fylleri, är lättast igenkänd, emedan denna last verkar de förfärligaste oordningar i kroppen. Den, som i hög grad öfverlämnar sig däråt, har alltid ett rödt och uppdrifvet ansikte, röda och matta ögon, och hans illaluktande andedräkt är skarp och hastig. Mycket brännvinssupande medför nästan alltid tändernas förlust. Huden är vissnad och skrynklig, gången långsam och släpande, samt håret rakt, glanslöst och tunnt. 

Vrede.

Äfven vreden åstadkommer stora förstörelser i människans kropp. Den tillkännagifver sig genom en rund, men i midten sammantryckt panna, eldiga och mycket rörliga ögon, öfver hvilka stå starkt böjda och tjocka ögonbryn. Ådrorna vid tinningarne och i pannan äro något uppsvällda och munnen är något öppen. 

Pratsjuka.

Pratmakarne hafva i allmänhet vackert proportionerade kroppsformer, hög och lodrät panna samt fylliga kinder med något gulaktig hy. Ögat, som är ovanligt rörligt, visar sig vändt uppåt och lindrigt rodnadt; händer och fingrar äro torra, rösten genomträngande, samt gången rask och lätt. 

Smicker.

Kännetecknen på smickraren likna fullkomligt dem, som vi uppgifvit på den pratsjuka; endast tillkomma hos den förra en något framåt lutad kropp och ett förbindligt leende. 

Utsväfningar och vällust.

Denna last tillkännagifver sig genom en liten mun, stora fylliga läppar, hvilka visa en stor del af tandköttet, då de öppnas; håret är tunnt, ögonen äro stora och vattenaktiga. Bröstet och armarne äro hårbeväxta, gången är vacklande och kroppens hållning vårdslös. 

Ett försmäktande och matt ansikte med infallna ögon, omgifna af mörka ringar, låta oss, i förening med ofvannämnda tecken, sluta till själfbefläckelse. 

Lättja och tröghet.

Böjelsen till overksamhet kan hafva två orsaker, antingen brist på krafter eller lättja. I förra fallet yttrar den sig genom blek ansiktsfärg, matta och djupt liggande ögon, som merendels sakna ögonbryn. I senare fallet åter visar den sig genom en låg och glatt panna, tjockt, rakt hår, hängande kinder samt tjockt belagda eller anfrätta tänder. Den trögas gång svarar mot hans böjelse; också skall han i de flesta fall befinnas vara osnygg. 

Räddsla.

Lättskrämda människor hafva vanligtvis ett rundt hufvud, håret är tjockt och krusigt, pannan glatt och låg, munnen något öppen, ögat stilla och fuktigt. Gången förråder mest den rädda genom sina små oroliga steg och den försiktighet, hvarmed den sker. 

Djärfhet.

Den djärfves ansikte är hårdt och strängt, pannan lindrigt fårad, ögonen äro klara och öppna med långa, böjda ögonbryn. Hakan är spetsig, halsen muskulös, ryggen och bröstet äro breda och visa styrka, munnen är i de flesta fall snarare stor än liten, och läpparne äro hårdt tillslutna, men öppna sig vid det minsta tecken till någon fara. 

Elakhet.

En elak människa har sällan något väl formadt ansikte, utan ganska ofta ett förvridet, med blek färg på huden. Munnen är stor, läpparne äro färglösa och tunna; liksom hos den vrede, äro äfven hos den elake pannans och tinningarnes ådror uppsvällda samt visa ofta en darrande rörelse. Ögonen kasta sneda blickar, äro tillika torra och hafva små, röda ådror. Benen äro torra och gången mycket rask, men ojämn. 

Skamlöshet.

Denna har samma kännetecken, som vällusten; endast komma därtill en stark andedräkt, en fräck, stor mun och en vårdslös hållning. Den skamlösas röst är merendels något hes. 

Råhet.

Också denna tillkännagifver sig på samma sätt, som skamlösheten, men gör sig isynnerhet igenkänd genom en gapande mun och mycket tjock näsa. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *