Londonska teaterskönheter från år 1908

Idag går vi exakt 110 år tillbaka i tiden till utgåvan No: 7 15 november 1908 av tidningen Hvar 8 dag – en tidning vi skrivit om i ett tidigare inlägg. Ibland kan det vara lite befriande att gå tillbaka i tiden och läsa artiklar som skrevs under denna tidsperiod. Ofta var de nämligen starkt kryddade av personliga, med dagens ögon, inte helt okontroversiella åsikter.

Ta nedan nämnda artikel om ”Londonska teaterskönheter” som exempel. Det kan tänkas att pressetiska klockor skulle ringa om någon journalist i en artikel skulle skriva att ”den engelska kvinnotypen antingen är vacker eller ful” som skribenten nedan hävdar.

Men som sagt, nuförtiden kan man läsa dessa artikler väl medveten om att tiderna och samhället ändrats – ibland alltså till det bättre. Det är lite svårt att inte dra på smilbanden trots det tidvis elaka språket. Men de nämnda personerna är i alla fall skönheter enligt skribenten, vilket gör att det i alla fall hålls till det som man kallar generaliseringar.

Det är även lite roligt att läsa om dessa skönheter från teatervärlden i början av 1900-talet. Lily Elsie, som även syns på bilden överst är en av personerna som inte alls var bekant för mig sedan tidigare.

Nedan är artikeln om Londonska teaterskönheter i sin helhet, skriven av Betty Marie Ahlberg.

LONDONSKA TEATERSKÖNHETER

”L’anglaise est souvent laide, mais quand elle se met à étre jolie, elle est bien, bien jolie”, säger fransmannen, som inte någon entente cordial har gjort blind för skavankerna hos nationen på Kanalens andra sida.

Och fransmannen har rätt.

Den engelska kvinnotypen är antingen vacker eller ful. Där finns ingen gyllne medelväg som här i de skandinaviska länderna, där nätta, fina och behagliga kvinnor slå en försonande bro mellan de båda ytterligheterna.

Eller som i Frankrike, där till och med en ful kvinna kan vara så pikant, chic och spirituell, att hon kan ta upp täflan med en modeskönhet.

Den fula engelskan är hopplös. Långt lif, platt bröst, runda skulderblad och långa — o så förfärligt långa, brittiska roftänder — och tillbakastramadt hår från ett »ånglagdt karlansikte.

Allting är långt på henne — armar, händer, fötter — besynnerligen fötterna.

Också konversationen lider af längd — idéerna äro förtvifladt bigotta och till professionen är hon man-hatare och suffragette.

Charme — noll–––-

Allt i allt: hopplös, hopplös!

Till gengäld är den vackra engelskan en gudabenådad skapelse, med hvilken ingen annan nations kvinnor kan täfla. Det är det antika skönhetsidealet i ny, i modern, förfinad form — de klassiskt rena dragen och stora ögonen, den välformade hakan och mun som en erosbåge, svanhalsen, de graciöst, lätt sluttande skulderbladen och den resliga gestaltens plastiska smidighet.

En Artemis, snarare än en Afrodite, draperad med artistisk nonchalans i mjuka, smidiga stoffer af Bond Streets habila skräddare i stället för att vara höljd i mytologiens skira dräkter.–––––-

Jag har på måfå gjort ett litet urval bland ett otal af teaterskönheter och kan därför presentera H. 8. D:s läsare ett klöfverblad af de sköna, engelska kvinnor, som höra till Londons mest förgudade gunstlingar.

Välan!

MISS ELLALINE TERRIS

Miss Ellaline Terris — eller som hon heter i privatlifvet, Mrs Seymann Hicks — gift med direktören och skådespelaren Seymann Hicks — är en blond skönhet med bländande tänder och ett bländande smil. Utan att vara någon egentlig konstnärsbegåfning har hon genom sitt yttre, sin lilla vackra röst och sitt bländande leende vunnit terräng som operettprimadonna. Det är begripligt, då hon är så skälmsk, behaglig och graciös att se på scenen, att man urskuldar frånvaron af ”gnistan” — så mycket hellre, som hennes spel är prägladt af intelligens.

MISS MARIE STUDHOLME som Paulette i ”My Mimosa Maid”.

Det sista kan man däremot inte beskylla Mary Studholme för. Har man nämnt hennes praktfulla yttre och de besjungna, turkiska ögonen, som två gånger satt henne i stånd att knyta äktenskapsband, som gjort societys damer gula och gröna af afund, är där egentligen ingenting mer att äga.

Hennes skönhet, som nu är så mogen, att den nått zenith, frodas i en atmosfär af sensationella skandaler, omgifven af en raffinerad lyx och förstärkt genom ryktet om de automobiler hon med rätta är berömd för.

MISS LILY ELSIE.

Representerar således Mary Studholme den praktfullt yppiga högsommaren utgöra miss Lily Elsie och miss Gabrielle Ray den helt unga och knoppande våren. Miss Lily dansar nu på andra året öfver Dalyteaterns tiljor som den glada änkan. Och en gladare, elegantare änka har aldrig valsat på någon scen.

MISS GABRIELLE RAY. 

Hyad miss Gabrielle Ray angår, är hon ännu så ung och opröfvad, att man rakt inte kan tala om hennes talang och möjligheter. Hon dansar en Cake-Walk i den glada änkan, och på grund af» den har hon blifvit säsongens förklarade skönhet. Reporterna trängas vid hennes trappa — interviewerna om miss Rays älsklingsförströelse fylla alla tidningar. Hennes porträtt fylla alla bokhandelsfönster.

Vi andra — vi, som stå utanför som opartiska betraktare -vi kunna inte annat än midt i miljonstadens skönhetsförgudning längta efter lite mer konst och mindre prål. Om vi också beundra den välbyggda engelskans klassiska skönhet, kunna vi ej undgå att se hur likheten af och till verkar något monoton liksom det bländande leendet öfver de bländande tänderna — något stereotyp.

Betty Marie Ahlberg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *