Penningens ABC av Andrew Carnegie

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInShare on StumbleUponFlattr the authorPin on PinterestShare on TumblrEmail this to someone

Hur kommer det sig att alla världens centralbanker nuförtiden tror att man ostraffat kan skapa pengar ur tomma intet i all oändlighet för att lösa de tillväxtproblem som finns i världen? Problem som i grunden ändå inte verkar att gå att lösa trots minusräntor och det faktum att sedelpressarna gått på högvarv i snart ett decennium.

Redan under slutet av 1800-talet oroade sig den amerikanske stålverksägaren och donatorn Andrew Carnegie över pengarnas värde och kände sig manad att skriva en guide en Penningens ABC över vad pengar egentligen är. Något som de flesta i dagens samhälle verkar ha glömt. Carnegie samlade några av sina uppsatser i boken The Empire of Business, som utgavs år 1902 och som senare översattes till svenska av Frigga Carlberg.

Andrew Carnegie var som bekant en av de rikaste människorna i världen under sin tid och även den person som inspirerade Napoleon Hill av skriva sitt mästerverk Think and Grow Rich.

I The Empire of Business eller Arbetets Herravälde, som boken kom att heter på svenska, och kapitlet Penningens ABC har Carnegie alltså sammanfattat grunden för vad pengar egentligen är och varför pengar i grunden finns till. Det som i dagens läge kan verka lustigt är att Carnegie i detta läge främst oroade sig över var den utspridda användningen av en silvermyntfot runtom i världen, främst med tanke på silvrets volatila karaktär. Jämför detta med dagens fiatpengar med “pappersmyntfot” och ni förstår varför denna oro kan ses ur ett annat perspektiv i dagens läge.

De som följt med diskussionen på ett djupare plan har kanske hört resonemanget om det inte vore dags att återinföra någon typ av guldstandard igen och motargumentet att det inte finns tillräckligt med guld för detta i dagens läge. Till det kan man bara konstatera att det alltid finns tillräckligt med guld. Guldpriset bör bara ligga på en helt annan nivå för att motsvara dagens penningmängd (tänk 5-siffrigt).

Det får lämna till en annan diskussion. Jag har utelämnat slutdelen av kapitlet från Penningens ABC av utrymmesskäl, där Carnegie i huvudsak argumenterar mot silverstandarden. Kapitlet i helhet kan läsas här. Men för att få en vidare förståelse för pengarnas roll i samhället kan det vara några väl investerade minuter att läsa Carnegies tankar om pengar nedan.

Innan dess föreslår jag att ni även kollar in den utmärkta dokumentären Money As Debt som jag lagt in här:

PENNINGENS ABC

ur Arbetets Herravälde af Andrew Carnegie (öfversättning, andra genomsedda upplagan, 1910)

Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af penningar. Jämförelse mellan de två standarden — guld och silfver. Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

JAG förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora massan — bönderna och löntagarna — icke förstår penningfrågan. Jag önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats fängsla, utbrister: »Hvem är ni — en »goldbug», en millionär, en järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med 20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker, att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar, som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen marknad täfla med utlänningen.

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör — han må arbeta i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare eller millionär — så bör han vara djupt intresserad af att förstå myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar. Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all försäljning och alla köp skedde genom att byta varor — genom byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man, bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser — allt är byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och alltid ändrade värde.

En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som bodägaren hade att byta bort.

Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra, den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det tobak och i en stor del af vårt land hvete — däraf uttrycket »så godt som hvete». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning — en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete» så och så många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.

Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat nödvändigheten af att låta en sak tjäna som »pengar», hvilken visat sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var »så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»; och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.

Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel, hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar. Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln — pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro »pengar».

Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig prydnad, i handtverk och konst — på tusen sätt. Och det är denna omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte ens bli gifta utan guldringen.

Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar» — den artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.

Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig vara bättre än något annat som värdestandard »mynt». Men ännu ett stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas »cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt, äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade metallen till »pengar» — ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra sig. Lägg märke till att regeringens stämpel icke ökade penningens värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje mynt, hvad metallen — råmaterialet — kunde säljas för som metall och icke som penningar.

Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare, handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få, som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.

Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.

Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar omkring — upp i dag och ned i morgon — och ytan är grumlad, som den skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt värde.

När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga enbart koppar till dessa — vikten lades så att metallen i hvarje mynt motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.

Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent, och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».

Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att ytterligare säga er om denna sak.

Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande — »äkta penningar» — fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna »förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet — Förenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar. Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar» på 371 1—4 gran silfver stämplar hon en lögn — silfret i den är i dag icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.

En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar» endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan »göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar», utan ni gör »en skuld». På samma sätt handlar den regering, som ger sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras» utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs, har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» = ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar, bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.

Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på. Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af »kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen, endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små papperslappar — checker eller växlar. På denna basis hvila således alla regeringens bonds, statens, provinsens och stadens bonds samt de tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med »äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina besparingar, bli lidande.

Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke med pengar — med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad »pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen — »pengar». Köparens check eller växeln på en bank — en liten bit papper — är allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet representerar — guldet — så skulle han få den. Han är också säker på att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten papperslapp, i stället för guld; och sedan — det viktigaste af allt — litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».

När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna rörelsen — det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling vid varuutbyte — inser ni att det icke egentligen är »pengar» som behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett, ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna få namn af »affär».

I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan, utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar» — mynt och sedlar — hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af landets affärsföretag hvilat — förtroende, kredit — och indirekt de åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt affärslif hvilar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *