Traditionella herrklubbar: Historia och deras status idag

herrklubbar gentlemen's club

Vi får alla lite blandade känslor när vi hör ordet ”herrklubb”. Nu för tiden hänvisar det här begreppet nästan alltid till strippklubbar, som för det mesta besöks av män. Men, som du kanske gissat med ledning av rubriken, har det inte alltid varit på det sättet.

O Tempora! O Mores! – kanske gentlemannen från vårt förflutna skulle utbrista om dagens herrklubbar. I 1800-talets London var en herrklubb mer av en kulturell mötesplats, uteslutande avsedd för män i övre medelklassen där man kunde umgås, ägna sig åt spel och få en paus från vardagstristessen.

Så varför behövde männen på den tiden den här typen av mötesplatser och hur etablerades de? Låt oss dyka ned i herrklubbarnas historia och lista ut det!

De första herrklubbarna

Herrklubbar har sitt ursprung i Storbritannien. Historiens allra första klubb, White’s, startade på Chesterfield Street i West End i London. White’s grundades ursprungligen 1693 av en italiensk invandrare som en exklusiv chokladbutik. På bara ett par åt utvecklades dock White’s till en privat herrklubb, berömd för sina väldigt exklusiva medlemskap.

När klubben grundades på 1600-talet var den ett helt unikt etablissemang och långt ifrån lika populär som de engelska caféerna, där brittiska män brukade träffas för att diskutera affärer och annat före klubbarnas glansdagar. Resten av de allra tidigaste herrklubbarna, Brooks’s och Boodle’s, etablerades mycket senare, nämligen 1764 respektive 1762.

Typisk interiör på en herrklubb. Här baren hos The Savile Club på 69 Brook Street i London, en herrklubb som grundades 1868.

Under 1700-talet var herrklubbarna mer av en plats för affärsnätverkande. De tidigaste klubbarna hade en väldigt tydlig politisk inriktning. White’s var exempelvis det inofficiella högkvarteret för Tories medan Brooks’s vände sig till medlemmar ur partiet Whigs. Faktum är att den senare etablerades av tre adelsmän som blivit svartlistade hos White’s.

Medlemmar ur aristokratin var under 1700- och 1800-talen således tvungna att välja mellan de två herrklubbarna enligt sina politiska övertygelser. Bara ett fåtal opolitiska män lyckades behålla sina medlemskap i båda. Samtidigt var ingen av de nyare klubbarna fokuserade på politik. En del av dem hade inget med politik att göra utan riktade istället in sig på underhållning och nöjen, hasardspel (t.ex. Crockford’s) eller till och med resande (t. ex. The Travellers club).

Herrklubbarnas glansdagar

Herrklubbarnas popularitet nådde sin absoluta höjdpunkt under mitten av 1800-talet. Utöver de ovannämnda klubbarna Brooks’s, White’s och Boodle’s, ökade utbudet av etablissemang till över 400 klubbar, och bland de mer ansedda var Almack’s, Carlton och East India Club.

Den ökade efterfrågan på den här typen av inrättningar kan förklaras av en serie reformer som utvidgade antalet röstberättigade. Det här fick fler brittiska män att klassificera sig som ”gentlemän” och därför börja söka efter en klubb att gå med i.

En annan anledning var den särskilda psykologiska press som fanns på män vid den här tiden. Den brittiska aristokratins livsstil var strikt styrd av etikettsregler, interaktion mellan könen och professionellt uppträdande.

Till exempel var dessa män ofta tvungna att gifta sig med en förutbestämd kvinna från samma klass, men vanligen av en annan nationalitet. Var det möjligt att känna sig bekväm om ens äkta hälft bara var en främling? Och medan kvinnor förenades med sina medsystrar på gods och herresäten, var män tvungna att söka en fristad utanför hemmet för att få en paus från sina plikter och lindra tristessen de upplevde med sina fruar.

De vanligast förekommande fritidsaktiviteterna på traditionella herrklubbar var hasardspel, biljard, läsning, socialt drickande, sällskapsspel och tveklöst en hel del skvaller. De flesta av dem hade alla faciliteter för att få en man att trivas. En del klubbar hade till och med sovrum, men de var endast avsedda för att sova i (och inte för det som du tänker på, då kvinnor var helt portförbjudna från dessa etablissemang).

De flesta historiker lyfter särskilt fram hasardspelande som en hörnsten i konceptet med herrklubbar. I motsats till krogar där hasardspel förekom i mer primitiva former som att kasta tärning eller vadslagning på fylleslagsmål, krävde spel som spelades på herrklubbar vanligen en högre nivå av skicklighet.

Det mest populära spelet var whist, en föregångare till modern kontraktsbridge. Reglerna för whist är relativt enkla, men själva spelet ger stort utrymme för kluriga taktiska drag. Spelare måste således ha starka analytiska färdigheter och en förmåga att tänka i flera led.

De flesta spelsessioner handlade om att placera insatser, ofta väldigt höga sådana. Pengar var inget problem för dåtidens adelsmän, så vissa av dem brände stora summor på spelande. Arthur Wellesley, 1:a hertigen av Wellington, satsade 100 000 £ på whist varje kväll han vistades på White’s. Förmodligen skedde det varenda kväll eftersom etablissemanget fungerade som hans hem under flera år före hans död.

Långt ifrån all underhållning på klubbarna var dock ”smart”. Lord Alvanley satsade till exempel 3 000 £ på att en regndroppe skulle nå botten av en ruta i ett bågfönster före en annan regndroppe. Två andra medlemmar på White’s slog vad med varandra om en man skulle kunna överleva i 12 timmar under vatten. De anlitade till och med en person för att kontrollera detta och sänka en båt med honom i – inget som egentligen utmärker sig från de blodiga krogslagsmålen mellan män från underklassen.

Herrklubbar idag

De traditionella herrklubbarnas popularitet var dömd att avta, främst på grund av de sociala förändringarna som inträffade mot slutet av 1900-talet.

Konceptet med herrklubbar som privata etablissemang för den övre medelklassen eller den så kallade aristokratin är inte längre relevant. Klasskillnader blir alltmer diffusa och flytande, åtminstone i utvecklade länder. Det moderna samhället strävar efter lika respekt för alla, så herrklubbar i deras ursprungliga bemärkelse kan till och med betraktas som diskriminerande.

Men sociala förändringar är inte de enda förändringar som ägt rum sedan herrklubbarnas guldålder. Teknologiska framsteg leder till en avtagande betydelse för olika typer av nöjesetablissemang. Teatrar, bibliotek, tv-spelskaféer – de upplever alla en nedåtgående trend då de flesta föredrar att hitta sin underhållning online.

Spelande var, som nämnts ovan, en av de främsta aktiviteterna på herrklubbar. I och med uppkomsten av casinon och legaliseringen av spelande, upphörde herrklubbarna att vara en framträdande plats för sådana nöjen.

Nu för tiden har vi ännu mer kraftfulla konkurrenter till fysiska platser för spelande, inklusive herrklubbar. Dessa är onlinecasinon som möjliggör spelande på distans tack vare särskild programvara som närmast garanterar en casinoliknande upplevelse. Med tillgång till alla hasardspel oavsett var man än befinner sig, vill de flesta mer moderna ”gentlemän” helt enkelt inte lämna sina bekväma soffor. De som är ute efter atmosfären kommer självklart att fortsätta föredra den fysiska upplevelsen, men de har alltid varit en minoritet.

Ändå lever många herrklubbar fortfarande vidare. Kraven på klasstillhörighet och könsbegränsningar har dock mjuknat betydligt. Idag tillåter vissa klubbar även kvinnor att bli medlemmar.

Den äldsta klubben, White’s, ligger faktiskt fortfarande kvar på St. James’s Street, öppen för gräddan av den brittiska societeten med brittiska vilträtter på menyn, biljard samt bordsspel. De flesta av medlemmarna i det brittiska kungahuset, inklusive prins Charles och prins William, är respekterade medlemmar i klubben.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *