Uppfostran till goda manér

Ordet gentleman och gentlemannamässigt beteende förknippas oftast med hur mannen beter sig gentemot kvinnan. Håller han upp dörren för kvinnan och drar han ut stolen för kvinnan på restaurangen?

Som det fanns nämnt i sidan ”Om bloggen” handlar gentlemannamässigt beteende om så mycket mer än bara beteendet gentemot kvinnan. I grunden handlar det om gott uppförande mot sina medmänniskor. En konst som vi i dagens självcentrerade samhälle blivit allt sämre på att bemästra.

Att det blivit så är kanske inte så märkligt. De flesta av oss har nog föräldrar som lärt oss vikten av att vara vänliga och uppföra sig väl, men i allmänhet verkar det som att fokuset i samhället ligger mer på att lära sig att ifrågasätta allt och alla – ofta på bekostnad av ett gott uppförande. Missförstå mig inte, det är bra att individer lär sig kritiskt tänkande. Förutsättningen för all utveckling är att våga ifrågasätta givna sanningar och speciellt vid orättvisor i samhället behövs det någon som står upp för det som är rätt. Problemet är snarast den bristande respekten för andras åsikter.

Min uppfattning är att det inte läggs lika stor vikt vid hur man beter sig gentemot medmänniskor nuförtiden. I medierna finns det intressantare saker att rapportera om som ger större uppmärksamhet och mera klick.

Annat var det förr. Då gavs det ut handböcker i ämnet och även i tidningar fick dessa ämnen rikligt med utrymme. En av dessa handböcker var Etikett och god ton – praktisk handbok i sättet att uppföra sig som gavs ut av Husmodern år 1932 – en bok vars upphovsrätt utgått. I denna fanns många praktiska tips för hur man skulle bete sig i olika sammanhang.

Även om flera av tipsen kan anses gammalmodiga och föråldrade med tanke på hur många tänker i dagens samhälle, finns här mycket att hämta. Precis som författaren till kapitlet nedan skriver är ”all etikett strängt taget endast en tillämpning av regeln att ta hänsyn till andra” och det är ju ett råd som aldrig blir föråldrat.

Nedan är kapitlet Uppfostran till goda manér från ovan nämnda bok. Precis som rubriken antyder handlar det främst om hur man bör uppfostra sina barn till att bli goda medborgare. Man kan vara av många åsikter kring hur viktigt det är att lära ut vissa av etikettreglerna. Många av reglerna är skrivna med sådan självsäkerhet att de nästan blir provokativa. Det oaktat finns här flera regler som många i det nutida samhället skulle må bra av att lära sig.

ANDRA KAPITLET

UPPFOSTRAN TILL GODA MANÉR.

Ur boken Etikett och god ton-praktisk handbok i sättet att uppföra sig (del 1), Husmodern (1932)

Behöver det särskilt påpekas, vilken utomordentlig hjälp i livet det är att från barndomen ha lärt sig goda manér? Säkerligen inte, alla som ej åtnjutit en god uppfostran — och med god mena vi då ej god i moralisk betydelse — veta hur hindersamt, tidsödande och ofta till synes tröstlöst det varit att på egen hand lära sig levnadsvett. Men det har gått, om hågen varit stark, ty det måste kraftigt framhållas: vid vilken ålder som helst kan man lära sig reglerna för ett gott uppförande. Men hur mycket lättare hade det ej varit, om man lärt dem redan i barndomen, då hade alla dessa goda manér blivit ens andra natur. De hade sugits in i medvetandet.

Vad skall man först och främst uppfostra barnen till? Att se vårdade ut. Det målet nå de lättast, om de från början lära sig sköta morgontoaletten ordentligt. Därmed menas ej endast, att de skola tvätta och kamma sig, utan de skola ha gjort det grundligt, så att de i och med morgontoaletten äro färdiga för dagen. Det är således inte nog med att de tvättat och kammat sig, det skall också synas att de gjort det: naglarna skola vara putsade, hakan rakad, om de hunnit den åldern, benan rak.

Att se vårdad är den först etikettsregeln.

Man visar sig inte ens i familjekretsen orakad, med sorgkanter kring naglarna, rufsig i håret. De skola läras att uppträda i snygga kläder. Observera att vi skrevo snygga, ej fina, moderna eller annat. Varje flicka och pojke skall lära sig att själv akta sina kläder, borsta dem, taga ut fläckar, sy i knappar, laga hål eller styra om, att det blir gjort. En herre med aldrig så charmanta manér förlorar mycket av sina charmöregenskaper, om det är fläckar på hans rockuppslag. Uppfostran bör också gå ut på att lära barnen skydda sig mot fläckar, revor o. d.

Håll handen i ena rockuppslaget som Thomas Hardy, eller tummarna i kavajfickan som prinsen av Wales, eller på ryggen som prins George.

Visst kan man ha handen — eller båda händerna — i byxfickan, bara man inte alltid gör det och bara man inte gör det på promenad eller när man hälsar.

Lär barnen bordsskick (se detta kapitel). Lär dem också, hur de över huvud taget skola skicka sig: sätta sig, gå, stå, var de skola göra av händerna, att de skola hålla för mun, när de hosta; snyta sig snyggt, inte spotta på gatan m. m.

Nästa lärdom hänsyn för andra. All etikett är ju strängt taget endast en tillämpning av regeln att ha hänsyn för andra, och ju mer man i levande livet drivs av att i umgänget med andra taga hänsyn, desto lättare har man att tillägna sig etikettsreglerna. Annars blir etiketten bara en löst påstruken fernissa. Dock, även som sådan har den sitt värde.

Här ett svar på herrarnas fråga om var man skall göra av händerna!

Lär barnen att vara tjänstaktiga. Tjänstaktigheten måste dock utövas med urskillning. Dels kan den urarta till servilitet, dels kan den ibland tagas illa upp. Tror ni, att den kommer att tagas illa upp, så att ni således blir illa bemött till följd av er tjänstaktighet, så råda vi er att inte vara tjänstaktig — hur hjärtlöst det än låter. Ett exempel. En dam sitter i spårvagnen eller går på gatan. Alla — utom hon själv — se att hon fått en stor sotfläck på kinden. Rent mänskligt sett borde man påpeka den för henne. Men gör det inte, om ni inte känner henne ganska bra. I nittionio fall av hundra blir hon förargad — på er och inte på att hon har fått en sotfläck. Händer emellertid en liknande malör på en bjudning, är det värdinnans solklara plikt att varsko gästen.

Hjälp damer och äldre herrar på med ytterplagget.

Lär barnen att visa hövlighet mot äldre och lär pojkarna att också visa den mot det andra könet.

En parentes: det kan gå lätt nog att lära barnen inse, att äldre behöva en viss hänsyn och hjälp, svårare blir det att lära pojkar artighet och hövlighet mot kvinnan.

De kunna nämligen inte i henne se, vad herrar av föregående generationer sågo, en ganska hjälplös varelse, som man måste skona och trösta genom att visa henne små bevis på ridderlighet. En modern pojke med en mor, som kan föra motorbåt och som ej generar sig att lägga sig i landsvägsdammet och reparera bilen, har svårt att med begreppet kvinnan förbinda något hjälplöst. Han tycker tvärtom, att hon är lika duktig som en karl.

Alltså inte underligt om den pojken har svårt att fatta alla de ridderlighetsregler inom etiketten, som sedan gammalt utmärkt mannens uppförande mot kvinnan.

Men — det hjälper inte, antingen han har svårt eller lätt att fatta det, så måste han lära dessa regler och i praktiken öva dem mot mor och systrar.

En herre tar av sig hatten och säger ursäkta, om han råkar knuffa till någon.

PicsArt_1418717719245

Rätt och orätt. Håll upp dörren för damer och äldre och gå ej genom dörren före en dam.

PicsArt_1418717932478

Olika sätt att öppna en dörr om den går utåt. Antingen håller man upp den som på första bilden, eller så går man ut först och håller upp dörren. Håll dock inte upp dörren så att ni möter en dam i dörren, utan stig åt sidan och håll upp dörren.

Barnen skola alltså lära sig att säga tack när någon gör dem en tjänst eller ger dem något, varsågod när de räcka något, ursäkta när de råka stöta till eller på annat sätt störa en person, taga upp en sak, som tappas — och se på den, till vilken de räcka saken, se den i ögonen, som de tala vid, tala högt och tydligt, inte mumla, inte vända ryggen till, om det kan undvikas, inte se buttra, missbelåtna ut, hjälpa på med kappan, sätta fram stolar, resa sig om en äldre herre eller dam kommer in i rummet, aldrig sitta om en äldre herre eller dam står, aldrig avbryta ett samtal, hålla upp dörren för andra, aldrig gå före genom en dörr, gå till vänster om damen eller den äldre.

En lång herre lutar sig ned i samtal med en småväxt dam.

Att hälsa och taga i hand ordentligt. Särskilt flickor skola lära sig att inte viska, inte peka, inte taga sig i ansiktet eller i håret, det finns flickor som ideligen, ideligen fingra på sig själva, när de äro tillsammans med andra, inte titta sig i var spegel på deras väg, inte göra miner åt varandra, inte »ta i» alla de tala med.

Pojkar skola lära sig att inte svära — svordomar och slang förpesta luften i ett hem. Och framför allt få de aldrig använda kraftord i en dams närvaro.

Här ovan sades att barn och ungdom skulle resa sig, när äldre komma in i rummet. Det förutsätter naturligtvis, att rummet ej är en stor salong, där många människor äro samlade, där utgör varje kotteri eller grupp personer en enhet. Om således en skara ungdomar sitta i ett hörn av rummet och en äldre person kommer in, så behöva de ej resa sig. Men om någon av dessa äldre kommer fram till deras grupp, skola de resa sig. Det skall ske självfallet men inte blixtsnabbt, som på kommando, utan lugnt. De sitta kvar någon sekund och sedan resa de sig upp, mjukt och smidigt.

Orätt! Sitt inte om det fattas sittplats för en dam, så att hon måste stå.

För övrigt finns det tillfällen, då en herre kan sitta, fast damerna stå, t. ex. vid kortspel; eller om en herre och dam sitta och prata och en dam kommer fram till dem. Då reser sig herrn naturligtvis (kanslke för att bereda plats åt damen). Säger hon då, att hon ej vill sätta sig utan strax gå, kan herrn sätta sig ned igen. För övrigt resa sig ej ungherrar alltid för jämnåriga flickor i samma kotteri, som de alltså känna väl.

Orätt! Vänd inte ryggen mot damer och äldre.

Fattas det åter sittplatser, erbjuda de naturligtvis sina, men annars kunna de lugnt sitta kvar en stund, även om flickorna stå. Det är på så många andra sätt de kunna visa sig artiga. Att inte resa sig visar i detta fall ingen respektlöshet, det är en helt naturlig följd, att man släpper litet på etiketten, när man känner varandra så väl. Etiketten får inte bli en tvångströja.

Lär barnen behärskning. Man kommer inte längre genom att bli ur humör, slänga i dörrar. Man kan säga även grova saker helt förbindligt — förbindlighet är oljan på samhällsmaskineriet! Men lär dem också att man ej kan vara vänner i spel, att var och en ytterst får lita på sig själv och att man därför, även om man är förbindlig och hjälpsam, ej får bli flat mot andra. Då utnyttjas man.

Ovan: Visserligen är det underförstått att den »verklige gentlemannen», som har en perfekt skräddare och mycket ombyte i kläder, inte behöver tänka på att han kan »få knän» på byxorna. Det behöver däremot andra herrar. De draga därför hastigt upp byxorna något, ögonblicket
innan de sätta sig. Det sker nästan omärkligt. Men de göra det inte med smoking- och frackbyxor, som
ju äro relativt sällan på. T. v.: Orätt! Drag inte upp byxorna, sedan ni satt er.

 

 

 

Lär barnen takt. Takt är lika nödvändigt för umgänget som salt för maten. Vi må uppföra oss aldrig så enligt etiketten, äta som änglar, konversera som, ja, som vad ni vill, äro vi inte taktfulla, så bli vi outhärdliga för omgivningen.

Tag genast upp vad som tappas. Och ni, lilla fröken,
säg vackert tack och se på honom, när han räcker er väskan.

Takt är nog vanligen medfödd, men den kan också förvärvas, fast det är troligt, att den, som ej av naturen är taktfull, då och då faller tillbaka i litet taktlöshet. Men det får väl gå an, bara man inte glatt och öppet frodas i sin taktlöshet.

Taktlöshet tar sig många olika uttryck, ett av de vanligaste är frågor. Innan den taktlösa talat med oss fem minuter har hon klätt av oss andligen nakna och tagit reda på vad vi ätit till frukost, vad vi få i hushålls-pengar, vilka vi hade bjudit till vår sista middag, vad vi tänka om senaste skandalen.

Ett annat uttryck för taktlöshet är att bedja den ena och den andra att göra oss en tjänst. Man kan inte begära en tjänst annat än av personer, som man mycket väl känner, och då endast om man själv är i tillfälle att vid behov göra dem en återtjänst.

Det finns personer, som äro skrämmande taktlösa, som inte respektera några hinder, de äro som pesthärdar och göra bara en nytta: verka som avskräckande exempel.

Är ert barn taktlöst, så sammanför det med en sådan person, och det lär sig att undvika taktlösheter. Alla dessa etikettsregler, som sålunda bibringas barnen, skola naturligtvis först och främst tillämpas i hemmet, inte tagas på bara »när det kommer främmande». Men följer då därav, att det bör råda så stram etikett i hemmet? Vi äro de första som vilja förneka detta.

Hemmet skall framför allt vara en fristad. Där skola familjemedlemmarna känna sig fria och obundna. Det hindrar naturligtvis inte, att vissa grundläggandeetikettsregler självfallet hållas, därför att de falla sig lika naturliga som att äta och andas. Men att begära att en son eller dotter nödvändigt skall resa sig, därför att föräldrarna komma in i rummet, verkar enbart preussiskt, likaså att barnen inte få sitta om mor står. Det kan ju aldrig uppstå en otvungen känsla mellan föräldrar och barn, om dessa alltid i föräldrarna se de äldre. Visst skall det falla sig naturligt att ett barn går efter sin far genom en dörr eller att barnen taga upp, vad modern tappar på golvet, men inte kan det tillämpas rigoröst i ett hem var dag året ger. En far eller mor är väl ingen kunglighet heller!

julklappar för män 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *