Säg mig hur ni hälsar, och jag skall säga, om ni är världsvan, kan man med fog säga. Hälsningen är nämligen en god värdemätare på en persons belevenhet.
Så börjar fjortonde kapitlet gällande hälsningsetikett i boken Etikett och god ton – Praktisk handbok i sättet att uppföra sig från år 1933. Det finns vissa saker som ändrats sedan 1930-talet, hit hör bland annat hattetiketten som bland nutidens män av förklarliga orsaker är mindre aktuell. Men för många andra etikettregler skulle det för många män göra gott med en kurs i vett och etikett.
Hit hör bland annat den så viktiga hälsningsetiketten där vår förmåga att interagera med omvärlden testas i stort sett varje gång vi sätter vår fot utanför dörren. En gyllene regel gällande hälsningar är att dessa gärna får vara klara och tydliga, där du glatt och piggt hälsar på andra människor och ser personen du möter i ögonen.
Alltför ofta i nutidens stressiga samhälle möts vi av allvarliga och tomma blickar i vår omgivning. Alla har bråttom någonstans och i regel försöker vi undvika ögonkontakt om vi inte känner att vi har en plikt att hälsa.
Här kan du också gärna avvika från några av de äldre etikettregler som finns nämnda nedan. Du behöver faktiskt ingen giltig orsak till att hälsa på andra människor. Du kan faktiskt hälsa på andra människor oavsett orsak om du känner för det. Det skadar ingen.
Här kommer därför en lite kurs från 1930-talets etikettlitteratur från ovan nämnda bok i hur du hälsar i olika situationer.
Hur väl klarar ni er i jämförelse med 1930-talets gentleman?
1. Att hälsa på damer
I Sverige hälsar alltid herrn först, och skulle han ej känna igen damen eller inte lägga märke till henne, kan hon ej pigga upp hans minne med en hälsning, om de ej äro eller varit mycket goda vänner.
2. Hälsning vid möte på gatan
Möts man bara, och ej stannar på gatan, tar herrn av hatten med höger hand, men med vänster, om han stannar och tager den mötande i hand. För en god vän lyfter han bara ett tag på hatten (om han inte bara nickar), för en dam eller mer obekant (äldre) herre tar han av hatten djupare och i båda fallen ser han dem han hälsar på i ögonen. En herre får inte, i tro att det verkar världsvant, småle, när han hälsar på en dam, som han ej känner väl, det verkar insinuant. En herre lyfter på hatten, även när han hälsar på en dam, som han är mycket nära bekant med: sin mor, hustru, syster, hur kamratligt förhållandet dem emellan än är.
3. Hälsning inomhus
När en herre möter en person på gatan (och ej stannar) åtföljes hattavtagningen ej av bugning. Däremot bugar sig en herre, när han tar i hand och när han inomhus, således utan hatt, hälsar på någon, antingen han tar i hand eller ej. En bugning lämpas ju delvis efter den andra partens ålder, rang m. m. Men den får aldrig bli alltför djup — fällkniv verkar servilt! — och inte ske för hastigt, det verkar knyckigt. Man skall buga rakt framåt, inte med böjning litet åt sidan. Vill man visa särskild artighet eller vördnad, böjer man huvudet något framåt, men bugar ej djupare.
4. På väg till jobbet
En herre, som bara därför, att han varje dag på väg till arbetet möter samma dam, börjar hälsa, är också påflugen och hon skall ej besvara hälsningen.
5. När man träffar på kollegor utanför jobbet
På de ej presenterade personer, som man kommer i beröring med inom sitt yrke eller så, hälsar man ej som regel utom yrket. En expedit t.ex. hälsar i regel ej på gatan på en kund, om han ej haft mycket att göra med denne, ett hembiträde på sitt herrskaps gäster, endast om de ofta gästa hemmet, ej annars — i mindre städer, »där alla känna alla» gör man det dock.
6. Hälsning vid passering
Hälsar man, när man på gatan går om dem man känner? Ja, om man är så pass bekant, att man bakifrån lätt igenkänner personen. Då vänder man sig halvvägs om, när man går förbi, och hälsar utan att stanna. Om man nu på många år ej sett en person, som man presenterats för, hälsar man då? Ja, en herre gör det, om han känner igen en dam eller tror sig göra det — med åren förändras vi ju!
7. Att sitta och hälsa
Kan en herre sitta och hälsa? Om en herre t. ex. sitter på en parksoffa och en bekant dam går förbi, tar han av hatten och bugar djupt men reser sig ej. Likaså hälsar han på teater, restaurang, om han intagit sin plats. Är han däremot t. ex. på en restaurang på väg till sin plats och vill hälsa utan att stanna, gör han en bugning under det han går, d. v. s. samtidigt som han överflyttar kroppstyngden på främre benet. En dam kan naturligtvis hälsa sittande. Antingen böjer hon blott huvudet eller också bugar hon mer eller mindre djupt. Men en herre kan aldrig sitta och hälsa och taga i hand.
8. Handskakning
Stannar man och pratar på gatan eller träffas man inomhus, så åtföljes nästan alltid i Sverige en hälsning av en handskakning med höger hand. I Frankrike skakar man hand både med vänster och höger och kan således samtidigt hälsa på två personer. Handskakningen är visserligen ofta ganska onödig och ohygienisk, men den som hos oss försöker slippa ifrån den, anses ofta för högfärdig.
Det är alltid damen som gör första tecknet till, att man alls skall taga varandra i hand. Herrarna skola därför alltid vänta på denna invit från damernas sida, innan de sträcka fram sin hand. Det är också damer emellan eller herrar emellan den äldre eller den som är högst i rang, som först sträcker ut handen. Och en parentes, handskakning är strängt taget ett oegentligt uttryck, handtryckning är riktigare. Ty undvik för all del att skaka händerna upp och ned, upp och ned! Man ger bara varandras hand en fast tryckning, för all del ej hård, ringarna skola inte tränga in i huden. Så skall hälsningen gå av stapeln! Svenskarna trycka handflatorna mot varandra, utlänningarna trycka merendels ihop handen om den andras fingrar, och åtföljes hälsningen av handkyss skakar man ej alls hand utan räcker bara handen löst till kavaljeren, som för den till sina läppar.
9. Handkyssen
Många anse den löjlig. Det är den inte, om den utföres som den skall utföras, det vill säga som den självfallnaste sak i världen och inte tar mer tid än en vanlig handtryckning. Helt automatiskt höjer kavaljeren, när han bugar, damens hand. Kyssen skall ske automatiskt, kavaljeren får inte som man ibland ser, vanligen äldre, herrar göra, långsamt fatta damens hand, dröjande taga sikte på den plats på handen, som han tänker beröra med sina läppar, och så långsamt föra upp den till sin mun. Då är det förkylt. Och kom ihåg, en regelrätt kyss är det inte fråga om, läpparna blott snudda vid handen.
I allmänhet hälsar man med handkyss endast gifta damer, men även ej purt unga, ogifta damer, kan man kyssa på hand, särskilt om man är mycket bekant med dem. Handkyss brukas inom vissa kretsar (är aldrig obligatorisk), dock enbart inomhus och endast om damen är obehandskad.
10. Handskar och hälsning
En herre tar t. ex. ute av sig handsken, om damen är obehandskad, men han behåller sin handske på, om hon också bär handske. Finessen är, att en herre ej får beröra en dams obehandskade hand med handske. En del herrar taga även av sig handsken, fast damen bär handskar. Det är onödigt. Och kom ihåg. En dam tar inte av sig handsken, när hon hälsar, men uppväxande flickebarn behöva tills de äro 15, 16 göra den där gesten, som vi alla känna igen, och draga av sig handsken, när de hälsa på äldre. Och pojkar skola naturligtvis göra det. Ända tills de äro vuxna taga de alltid av handsken.
11. Kyssar
Många kyssa varandra när de hälsa goddag och adjö. Låt oss då först konstatera, att kyssar damer emellan är starkt på upphällningen. Förr ansågs det ovänligt, om väninnor, som ej sett varandra på en vecka, ej firade återseendet med en kyss, och många kunde ej säga adjö till värdinnan på bjudningen utan att kyssa henne. Allt detta kyssande är i det närmaste bortlagt och förekommer framför allt aldrig på gatan. Kan man då aldrig kyssas på gatan, d.v.s. offentligt? De kungliga själva kyssa ju alltid när de avresa eller återkomma. Låt oss då först nämna, att den kungliga kyssen på båda kinder är en kunglig ceremoni och ej alls har att göra med vanligt folk. Men naturligtvis kan man kyssa de sina, när de resa bort eller komma hem — däremot är det numera mycket litet brukligt att visa några som helst ömhetsbetygelser i andras närvaro, vare sig på gator eller i hemmen. Ömhetsbetygelser bli mer och mer en privat angelägenhet.