Trots att kylan envist hållit sig fast vid våra breddgrader under de senaste veckorna börjar det kännas som att det är dags att förbereda sig på sommarens intåg. Idag beger vi oss till konstens värld för inspiration och vad är väl mer inspirerande än det italienska i dessa sammanhang.
På Nationalmuseum har man under vintern och våren förvärvat ett antal tavlor med italienska motiv. Senast förra veckan förvärvade man en romersk stadsutsikt från 1837 av den tyske målaren Eugen Napoleon Neureuther. Han var huvudsakligen verksam i München, men gjorde en resa i Italien under åren 1837–1838. Målningen med vyn från konstnärskvarteren upp mot Pincio-kullen tillkom under hans tid i Rom.
Eugen Napoleon Neureuther (1806–1882) studerade vid konstakademien i München. Tillsammans med sin bror reste han i februari 1837 till Italien. Den 6 april var bröderna Neureuther framme i Rom, där de stannade till oktober samma år, med ett uppehåll för sommarmånaderna. Det var under tiden i Rom som målningen med utsikten mot Pincio och kyrkan Trinità dei Monti tillkom. Vyn tycks vara från ett hus på östra sidan av Via dei Due Macelli i konstnärskvarteren kring Spanska trappan, med utsikt över gården och bebyggelsen på Pincio-kullens sydvästsluttning. Till vänster skymtar trappan som leder upp till platsen framför Trinità dei Monti från dagens Piazza Mignatelli.
Framträdande i mellangrunden är en hög byggnad med förhöjt mittparti. Det är Palazzo Zuccari, som spelat en viktig roll för det tyska konstnärliga livet i Rom. I början av 1800-talet var Palazzo Zuccari residens för den preussiske generalkonsuln Jakob Salomon Bartholdy. Denne lät fyra tyska målare ur konstnärsgrupperingen Nazarenerna utföra väggmålningar i palatset (1816–1817, flyttade till Alte Nationalgarie i Berlin 1887). En av dem var Neureuthers lärare Peter Cornelius. Palazzo Zuccaris anknytning till tysk kultur, som i Neureuthers fall också var personlig, var sannolikt ett skäl till att palatset fått en sådan framträdande plats i hans komposition.
Bebyggelsen lyses upp av ett eftermiddags- eller kvällsljus, medan svarta regnmoln just tycks ha dragit förbi. Neureuther kombinerar topografisk precision med en uppmärksam observation av flyktiga väderfenomen som är typisk för tidens landskapsmåleri. Förgrundens hustak och anonyma, litet slitna fasader med igenslagna fönsterluckor och tvätt på tork är ett till synes slumpvis iakttaget utsnitt ur verkligheten. I själva verket rör det sig om en geometriskt välbalanserad komposition. Bilden får djup och trovärdighet genom den avskurna huskroppen i vänsterkant, där en skuggig terrass kanske är den observationspunkt från vilken konstnären har studerat stadslandskapet.
Neureuthers ambitiösa Rom-utsikt kompletterar nu de förvärv av franska och danska målningar, utförda i Italien under 1800-talets första hälft, som Nationalmuseum tidigare gjort. Förvärvet har möjliggjorts genom donationsmedel ur Wirosfonden.
I Januari förvärvade Nationalmuseum även tre landskapsstudier i olja från Italien, av Pierre Henri de Valenciennes och Simon Denis. De är hastigt målade på papper direkt inför motivet, vilket vid slutet av 1700-talet var en nyhet. Förvärvet var viktigt för att bättre kunna teckna bilden av det begynnande friluftsmåleriet på 1800-talet.
Vyer av Rom med omgivningar har gamla anor. De var länge trogna 1600-talets ideallandskap och utförda i ateljé. Nyheten var att Valenciennes och Denis arbetade med studier i olja, ofta på papper, direkt inför motivet. Ljus- och väderförhållanden var lika viktiga som det enskilda motivet. Av den anledningen är de också hastigt målade. Trots karaktären av arbetsmaterial, utgör deras oljestudier grunden till stora delar av 1800-talets friluftsmåleri.
Fransmannen Pierre Henri de Valenciennes (1750-1819) räknas som en av pionjärerna. Han skulle få stort inflytande över konsten i sitt hemland både som teoretiker och pedagog. Valenciennes blev ledamot av konstakademin i Paris 1787 och från 1812 professor i perspektivlära. Särskilt betydelsefull blev hans skrift om landskapsmåleriets praktik med särskilt fokus på perspektivlära, Élémens de perspective pratique à l’usage des artistes (1800). Hans ansträngningar ledde så småningom till att konstakademin inrättade ett särskilt pris i historiserande landskapsmåleri.
I den nyförvärvade vyn från Subiaco utanför Rom demonstrerar Valenciennes sin förmåga att med en på samma gång känslig och livfull penselföring fånga ljusförhållandena med molnskuggor. Målningen skildrar snarare vindens rörelse och effekter än landskapet i sig. Oljestudier av detta slag, målade inför motivet, skiljer sig radikalt från de verk som Valenciennes skapade i ateljén. De senare representerar en idealiserad natur med scenerier hämtade från antik mytologi. Men genom oljestudiens införande i arbetsprocessen skiljer sig alltså ljusförhållanden och färgställning markant från 1600-talets landskapsmåleri.
Simon Denis (1755-1813) var ursprungligen från Antwerpen och reste via Paris till Italien, där han skulle bli kvar under resten av sitt liv. Denis var länge förbisedd, men återupptäcktes 1992 i samband med försäljningen av ett stort antal oljestudier, som gått i arv inom hans familj och därför undgått offentlighetens ljus. Hans arbetssätt påminner om Valenciennes. Penselföringen är nästan lika summarisk och fokus ligger på ljus- och väderförhållanden. I motsats till ideallandskapen är naturen i oljestudierna föränderlig, vilket de nyförvärvade verken är utmärkta exempel på. I synnerhet vyn från den romerska campagnan visar på hans skicklighet att med stor enkelhet fånga atmosfäriska fenomen. Resultatet är magnifikt och effekten närmast illusorisk.
I den mindre studien från grottan i Tivoli har Denis fångat ljusspelet i vattenkaskaden och grönskan i förgrunden kontrasterad mot den mörka klippan på ett mästerligt enkelt sätt. Studien verkar vara hastigt målad med tunt pålagda färger, som torkat snabbt så att konstnären kunnat lägga på nästa lager. Nere till höger syns en hukande figur vars syfte är att visa motivets skala.
Genom dessa nyförvärv kan Nationalmuseum vid öppnandet efter renoveringen bättre teckna bilden av det begynnande friluftsmåleriet. Dessa förvärv har möjliggjorts genom donationsmedel ur Wirosfonden, Sophia Gieseckes stiftelse och Stiftelsen Hedda och N.D. Qvists minnesfond. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva konst och konsthantverk för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.