I år är det exakt 100 år sedan Anders Zorn dog och det uppmärksammas på många håll i Sverige. Det finns några svenska konstnärer som mer än andra satt avtryck i historien och Anders Zorn är definitivt en av de mest kända i genom historien.
Anders Zorns akvarell Sommarnöje är ännu idag den dyraste svenska målningen som någonsin sålts på auktion i Sverige. Det var den 3 juni 2010 som målningen såldes för 26 miljoner kronor hos Stockholms Auktionsverk.
Det tidigare rekordet innehades av August Strindbergs målning Underlandet som såldes för 22,6 miljoner kronor år 1990.
Sommarnöje målades år 1886 och föreställer konstnärens fru Emma Zorn och lotsen Carl Gustav Dahlström vid Dalarö ström.
En världsstjärna av sin tid
Vi har nämnt Anders Zorn och hans konst i flera sammanhang och det lär bli aktuellt snart igen eftersom hans mästerverk är eftertraktade på auktioner runtom i landet.
Det har gjorts filmer och skrivits böcker om Zorn och hans liv. Hans livsverk fortsätter att fascinera, nästan 100 år efter hans död. Medan många konstnärer ofta får sin rättmätiga uppskattning först efter sina liv, var Anders Zorn undantaget som bekräftade regeln.
Anders Zorn var nämligen redan under sin livstid den rikaste konstnären som Sverige någonsin haft, en världsstjärna med en position i den tidens absoluta samhällstopp. Han var vän till kungafamiljen, med kollegor som målarprinsen Eugen. Han blev även uppskattad utanför Sverige, inte minst i USA, där han anlitades som porträttmålare av presidenter, företagsledare och societetsfolk.
[pullquote]
Tvivlar man på egen förmåga skapar man ej stora ting
– Anders Zorn
[/pullquote]
Hur rik var Anders Zorn?
När Anders Zorn dog år 1920 efterlämnade han drygt 4,5 miljoner kronor plus fastigheterna i Mora och Stockholm, som numera är samlad i Zornfonden och förvaltas av Uppsala universitet.
Summan i sig låter kanske inte låter så imponerande med dagens mått, men med beaktande av inflationen och alltså den köpkraft nämnda summa var värd vid tiden för hans död skulle den nu ha uppgått till närmare 80 000 000 kronor.
För att hylla hans minne finns bland annat Zornsamlingarna i Mora som består av fyra delar: Zornmuseet, Zorngården, Zorns gammelgård och Gopsmor.
Historien om Anders Zorn
Vi låter en skribent från tidigt 1900-tal berätta livshistorien om Anders Zorn. I boken Stora-rika-berömda från 1930 finns en intressant berättelse om Anders Zorn och hans storhet.
Även om det skrivit mycket om Anders Zorn genom åren är det alltid intressant att gå tillbaka och se de vad dåtidens skribenter valde att lägga fokuset på i sina berättelser.
Framförallt eftersom samhället såg så helt annorlunda ut då. I boken/uppslagsverket finns endast angivet signaturerna på de flesta av skribenterna. Här finns samlat korta berättelser om den tidens mest berömda män och kvinnor.
Här är kapitlet om Anders Zorn.
Anders Zorn
Från boken:
Stora — rika — berömda
MALMÖ Världslitteraturens Förlag
Vitus Peterssons Bokindustri 1930
I Dalarna, detta landskap, som är så rikt på minnen från flydda tider, i Utmeland, den Mora-by, där Gustav Vasa enligt sägnen gömde sig i en källare för de förföljande danskarna, föddes den 18 februari 1860 en gosse, som med tiden skulle bliva en världsberömd konstnär. Denne gosse
var Anders Leonard Zorn. Hans moder var en fattig bondedotter Grudd Anna Andersdotter och fadern en tysk bryggmästare från Wurzburg, Johan Leonard Zorn.
Gossen växte upp i moderns hembygd, och redan tidigt förvånade han sin omgivning med sin färdighet i att teckna och snida. Efter att ha gått några år i folkskola sändes han till läroverket i Enköping, där han stannade i tre år.
Fadern dog redan under gossens första skolår där, men år 1875 kunde han med understöd av sina vänner resa till Stockholm och söka sig in vid Tekniska skolan och sedermera vid konstakademiens skola. Under sina första år här hade han även plats hos en snickare.
Ursprungligen hade han tänkt att bliva bildhuggare, men snart nog märkte han, att det var målare han borde bli och lade därför om sina studier. Sommaren 1876 slog han sig på akvarellmålning och gjorde sig snart känd som en mycket framstående målare. Den första akvarell han sålde var
Kulla som räfsar, vilken Föreningen för nordisk konst köpte för 50 kr.
Zorn arbetade med jätteflit och icke endast på konstakademien utan även hemma under ferierna. Här målade han dalagossar och flickor, och under terminerna i Stockholm försörjde han sig med att teckna porträtt.
Redan innan han fyllt 20 år, fick han på en elevutställning mycket beröm för akvarellen I sorg, en bild av ett flickhuvud.
Han fick nu mottaga flera porträttbeställningar, mest dam-och barnporträtt, och började även giva lektioner åt andra studerande. Zorn, som till en början mycket flitigt följt med lektionerna, fann nu, att han arbetade bäst på egen hand och började därför att försumma dem.
Detta föranledde lärarna att giva honom en varning, och då denna upprepades för tredje gången, lämnade Zorn i mars 1881 akademien och slog sig ned i egen ateljé. Då han ju redan hade skapat sig ett rykte som konstnär, behövde han ej sakna arbete, och på hösten samma år ansåg han sig ha samlat tillräckligt stor reskassa för att fara utomlands och studera.
Resan blev lång. Först for han till London, därefter till Paris och slutligen till Spanien. Här gjorde han sig snart uppmärksammad och erkänd. Från denna tid stamma tavlorna Modersglädje och ett ypperligt Självporträtt. Efter att ha vistats i Spanien flera månader fortsatte han resan,
och efter ett besök i Marocko bar det av till Italien, till Rom, varifrån han efter någon tid åter ställde färden till Paris och London.
I London hyrde han en stor ateljé, och inom kort var han målaren på modet för Londons förnäma värld. Men det var icke endast porträtt han målade, utan även naturen blev föremål för hans studier och intresse. Från denna tid finnas flera målningar från Londons omgivningar, i synnerhet med
flodmotiv.
Under vistelsen här lät han utställa sina tavlor även i Paris och blev nu även känd där. Så skedde det, att Zorn endast några och tjugo år gammal var en i Europas främsta kulturländer känd och uppburen konstnär.
Med London som utgångspunkt företog Zorn under de följande åren vidsträckta resor. Han for åter till Paris, Spanien och Portugal, och då och då gjorde han även en påhälsning i Dalarna och i Stockholm.
Och vart han kom, framtrollade han med sin pensel tavlor av sällsam skönhet, såsom de spanska figurmotiven Manaela, Fiolspelaren och den virtuosmässigt utförda kompositionen Kärleks-nymfen.
Vidare utförde han en del porträttmålningar, däribland de känsligt och omedelbart uppfattade porträtten Mormor och Mona, som han kallade sin moder på Mora-mål.
En del av dessa porträtt utställde han i Stockholm 1885 på opponenternas utställning och vann då sin första konstnärstriumf i hemlandet. Akademien tillerkände honom Egron Lundgren medaljen, men i egenskap av opponent mottog han den ej.
Samma höst gifte han sig med en stockholmsflicka, Emma Amalia Lamm, och tillsammans med henne företog han nu åter en långresa. Färden gick över Wien, Budapest, Grekland och Turkiet. Här blev han sjuk och svävade länge mellan liv och död, men så småningom övervann han dock sjukdomen, och så anträddes hemresan över Grekland, Italien, Frankrike och England hem till Dalarö och Mora.
Från denna resa är akvarellen Zigenarsmedjan, vars motiv han hämtat någonstädes på Balkan. Solskenet och den unga moderns och barnets glädje lyser i varma färger mot betraktaren. Vidare finnas några motiv från Stambiils hamn, folktyper m. m.
Under ett besök i Mora sommaren 1886 målade Zorn akvarellen Vårt dagliga bröd, vilken nu finnes på Nationalmuseum.
I den gamla kullan som sitter i förgrunden har han avbildat sin mormor. Längre bort synes skördefolket sysselsatt med att slå säden, och över nejden lyser sommarsolen och förgyller med sina strålar de gula sädesfälten.
Snart nog bar det åter av på långresa. Denna gång besöktes Frankrike, Spanien, Afrika och England, men så drog hembygden honom åter till sig, och han for hem att fortsätta sina studier av svenska skärgårdsmotiv. Nu tillkommo sådana tavlor som Vågskvalp och Sommar.
I och med sistnämnda tavla var han inne i en ny motivkrets, nakna kvinnor i det fria, och med dessa motiv skulle han uppnå sin kanske största berömmelse som konstnär.
Ganska egendomligt är, att Zorn var nära trettio år gammal, när han målade sin första större tavla i olja. En del av vintern 1887 tillbringade han i S:t Ives i Cornwall, och det var där den första oljemålningen tillkom. Det
är ett bevis på Zorns stora genialitet, att han redan med detta sitt första verk vann framgång.
Tavlan belönades med ”mention” på Salongen samma år, och franska staten inköpte den för dess konstsamlingar i Luxembourgmuséet. På sommaren fortsatte Zorn sina studier i naket i Dalarö-trakten, och nu tillkommo Une première och Ute. Den första är en akvarell, en ung moder, som leder sin lille son ut i vattnet, den sistnämnda är en oljemålning, vilken visar tre kvinnor soltorkande sig på en klipphäll efter ett bad.
Följande år bosatte sig Zorn i Paris. Här stannade han ett tiotal år, men varje år reste han hem till sitt kära Dalarö för att måla i dess vackra omgivningar. Fortfarande gjorde han vidsträckta resor i hela Europa, och så småningom kom han ända till Amerika. I Chicago ordnade han år 1893 som ombud för svenska konstnärer en mycket uppmärksammad utställning, och därigenom blev han känd och var snart den mest eftersökte konstnären i Förenta Staterna.
Han gjorde icke mindre än sex olika resor till Nord-Amerika och skapade sig en förmögenhet på att måla porträtt åt millionärsfamiljer. Porträtten äro för det mesta utmärkt karakteriserade och tala om en utomordentligt djärv och fulländad teknik, som till exempel bilden av kung Oscar, den kända tavlan av prins Carl i sin blå uniform mot den vita väggen, och självporträttet, som finnes i Ufizimuséet i Florens.
I detta museum finnes ett särskilt galleri med självporträtt av de mest kända konstnärerna sedan flera århundraden tillbaka, och det anses som en stor hedersbevisning för en konstnär att få sitt porträtt dit. Bland andra svenska konstnärer som blivit hedrade på samma sätt äro Carl Larsson och Richard Bergh.
Zorn nådde emellertid icke endast som målare berömmelse, utan även som etsare förstod han att göra sig uppmärksammad.
Zorn lärde att etsa under en vistelse i London av en där boende svensk konstnär, Axel Herman Hägg. Han utvecklade snart en egen metod inom denna konstart. I ett fåtal linjer framtrollade han dagrar och skuggor och
ögonblickliga intryck på ett mästerligt sätt. Ett par mycket uppskattade etsningar äro Cigarrettrökande ang dam och Ovädret. Särskilt den sistnämnda visar, vilken förmåga Zorn hade att återge rörelsen.
Zorns konst är tekniskt fulländad, men man saknar ofta hos den den innerlighet, som man finner hos t. ex. Carl Larsson. Det finnes emellertid tavlor av hans hand fyllda av stämning, och det är sådana, vars motiv hämtas från Dalarna. En sådan tavla är Gopsberget, där man på andra sidan älven ser det skogklädda berget och i förgrunden en flicka, som sitter och skådar ut över det glittrande vattnet. Tavlan är full av stämning och giver ett betagande uttryck åt landskapets skönhet.
För fosterbygden hyste Zorn livet igenom en djup kärlek. Dit återvände han gång på gång under sina reseår, och där lät han bygga sitt hem, som han gav en präktig inredning och fyllde med konstskatter och med prover på hemslöjden i Dalarna.
Även för folkuppfostran hyste han stort intresse, och tack vare honom kom folkhögskolan i Mora till stånd. Här undervisade han själv understundom i teckning och slöjd, och skolans framtid tryggade han genom att till densamma skänka betydande summor.
Som tidigare blivit omtalat hade Zorn ursprungligen tänkt ägna sig åt bildhuggerikonsten, ehuru han senare slog om och ägnade sig åt måleri. Emellertid hade han aldrig släppt intresset för denna konstart. Han utförde flera arbeten i trä och brons såsom sin mormors huvud med det fårade
gamla ansiktet.
Framför konstakademien i Stockholm finns en liten springbrunn, benämnd Morgonbad, som han utfört i brons. En naken flicka i stående ställning, som kramar en svamp så, att vattnet rinner över de fina lemmarna. På en kulle i Mora, varifrån man kan se ut över Siljan, står en staty över den unge Gustav Vasa. Den är rest på just den plats, där Gustav Vasa talade till dalkarlarna vid jultiden år 1520. På statyns sockel står inristat på moraspråk:
Jan Gustav Eriksson Väse tåled a morkarrum 1520 reited dalfolk mörkjä 1903. G är di Zornim. (Här, varest Gustav Eriksson Vasa talade till morakarlarna 1520, reste dalfolk märket. Zorns arbete.) På stenblocket, som uppbär statyn, står årtalet 1520. Gustav Vasa framställes i daladräkt
talande till folket med tillbakakastat huvud och med mössan i hand.
Zorn var älskad och avhållen av folket i Mora, och då han dog, den 22 augusti 1920, var sorgen stor.
Bland de donationer han gjort märkas en år 1920 på 160,000 kronor till en professur i svensk och jämförande konsthistoria vid Stockholms högskola, och en på 240,000 kronor till Bellmanskällarens restaurang.
I ett gemensamt testamente bestämde han och hans hustru, att den zornska förmögenheten, vilken uppgick till c:a 4 ½ millioner kronor, skulle tillfalla svenska staten och förvaltas av konungen i statsråd, och avkastningen skulle användas till upprättande av ett museum för alla hans samlingar av
konstverk och kulturföremål, till konst- och naturskydd och till befrämjande av kulturella intressen.