Det fanns en tid då fickuret var en riktig statussymbol för gentlemannen. Under 1800-talet och i början av 1900-talet var fickuret en viktig manlig symbol för status och makt. Den som bar fickur styrde nämligen över sin egen och andras tid. Detta även om man redan under slutet av 1800-talet kunde se billigare modeller av fickur på marknaden som gjorde dessa mer tillgängliga för allmänheten.
Under 1920-talet kunde man sedan se allt fler modeller av armbandsur ute på marknaden och fickuren blev sakta men säkert utmanövrerade av de mer praktiska armbandsuren. Till skillnad från andra accessoarer bland gentlemän som till exempel hatten eller käppen, är fickuret alltså en accessoar som delvis fallit bort ur gentlemannens garderob främst på grund av det kommit ut mer praktiska varianter på marknaden.
Helt har dock inte fickuren försvunnit som accessoar i dagens samhälle. Det finns faktiskt en klädsel till vilken fickuret ses som det enda rätta alternativet enligt etikettreglerna. Till högtidklädsel som frack är fickuret fortsättningsvis det enda stilrena alternativet bland klockor.
Det är intressant att konstatera att flera av de mest exklusiva tillverkarna av klockor numera lanserat nya modeller av fickur. Vill man dock ha tag i begagnade och förmånligare modeller av fickur från några av de mest klassiska av tillverkarna kan man med fördel vända sig t.ex. till nätauktioner som Catawiki. Där kan man göra riktiga fynd bland fickur från t.ex. amerikanska Elgin. Bland nya varianter av exklusiva klocktillverkare finns flera fina modeller hos Tissot.
Klockor är annars något av det mest fascinerande bland manliga accessoarer eftersom många tillverkare har en historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet. Det man kanske inte tänker på i detta sammanhang är att alla tillverkare i dessa fall alltså påbörjat sin produktion av klockor med fickursmodeller.
Historien gällande bärbara klockor går dock betydligt längre tillbaka i tiden än 1800-talet. Omkring år 1500 tillskrivs Peter Henlein från Nuremberg äran av att ha uppfunnit drivfjädern, vilket gjorde klockan bärbar.
Mellan 1770 och 1840 dominerade Frankrike klock- och fickursproduktionen. Den främste tillverkaren under denna tid var Abraham-Louis Breguet (1747-1823). Han uppfann också tourbillonen och Tact-uret för blinda. Marie-Antoinette, drottning av Frankrike från 1774 till 1792, var mycket fascinerad av Breguets klockor och införskaffade ett antal av dessa under sin livstid. Den klocka som hon dock inte hann njuta av under sin livsstid är klockan ovan, som även är känd under namnet ”Marie-Antoinette” och som gjordes till hennes ära.
Klockan färdigställdes år 1827, 34 år efter hennes död och 44 år efter att Abraham-Louis Breguet tagit emot ordern. Den version av klockan ”Marie-Antoinette” som syns ovan och även går under namnet ”number 160” utgår från originalritningar från Breguets arkiv och är en av de klockor med flest komplikationer (funktioner) i klockvärlden. Den har hela 823 delar och komponenter och återlanserades år 2008 efter ett fyra år långt projekt.
Det var med inträdet av de amerikanska klockorna som gjorde fickuren betydligt billigare och på allvar förändrade klockindustrin. År 1857 lanserade American Watch Company klockan Waltham Model 57, som var den första klockan med utbytbara delar. Med detta minskade man kostnaden för produktion och reparation. Eftersom man nu även kunde använda maskiner vid tillverkning av klockor var det möjligt att göra över 50.000 klockor varje år, något som var långt över den mängd som andra klocktillverkare klarade av.
Innan tågtrafiken på allvar tog fart i USA fanns det inget större behov av exakthet och standardisering av tid. Varje stad hade sin egen lokala tid, baserat på solens position. När tågen började trafikera mellan riktigt avlägsna städer blev det dock problematiskt och svårt att undvika kollisioner. En kollision mellan två tåg i Kipton i Ohio 18 april 1891 gjorde att Webb C. Ball utvecklade en ”RR Standard” (”RR” för Rail Road) för att göra klockorna mer exakta och lättlästa bland järnvägsarbetare. Ball Watch Company SA grundades år 1891 och efterservicen BALL Time Service inspirerade bland annat Swiss Official Testing Institute (COSC).
Andra stora amerikanska tillverkare av fickur i slutet av 1800-talet var Elgin och Hamilton. Att fickur var populära bland allmänheten ännu på 1920-talet syns klart hos tidningar från denna tidsperiod. Numera hittar man många begagnade och fina fickur från Elgin bland annat på auktioner.
Genom att kolla på gamla tidningar kan man även spåra brytningstiden när armbandsuren blev allt populärare. Ännu på 1920-talet var dessa relativt ovanliga på var mans handled, men så småningom skulle dock fickuret förlora i popularitet när de mer praktiska armbandsuren på allvar gjorde sin entré.
Det finns ju tillverkare av fickur än idag och även användare av dem. Jag har några stycken liggande. För det är en ju snygg och manlig accessoar. Och har jag på mig en skjorta med manschettknappar då vill inte jag använda mitt armbandsur utan då blir det något av fickuren istället.
Till vardags använder jag ibland ett ”skelettfickur” där man kan se själva urverket och det köpte jag på en marknad med victorianskt och steampunk-tema. Vid finare tillfällen använder jag dock ett schweiziskt fickur med diamanter från sekelskiftet 1900 med en otroligt vacker silverkedja som jag ärvt efter min far och farfar.
Så fickur kan man allt ha användning för än idag. 🙂
Jo, det stämmer bra! Framförallt under senare år har vi sett allt fler klocktillverkare som återupptagit tillverkningen av fickur. Många klockmärken, både billigare och dyrare, har säkert alltid haft en linje av fickur i tillverkning. Men vad jag kunnat märka av min rätt intensiva bevakning gällande nyutgåvor av klockor är att det blivit populärare under senare år med nylansering av fickur där man delvis hyllar sitt arv. De som märks mest är de väldigt exklusiva lanseringarna i samband med klockmässor som SIHH, men om man kollar närmare finns ju även nyproduktion av förmånligare modeller, t.ex. från nämnda Tissot.
Då det gäller användningen av fickur är det dock kanske inte så vanligt bland gemene man numera. Under min ”jobbkarriär” har jag faktiskt endast sett en person som använt sig av fickur till vardags. Men visst finns det och det är alltid lika roligt att se. 🙂