Huruvida det var bättre förr kan diskuteras i evigheter. Helt uppenbart är att många saker blivit betydligt bättre med åren, bland dessa kan nämnas alla de tekniska framsteg som möjliggjort kommunikation på ett helt annat sätt än tidigare.
Då det gäller de färdigheter som eventuellt försämrats med åren kan det definitivt argumenteras huruvida kunskapen om etikettregler försämrats. Framförallt respekten för andra människor verkar vara något som bland många blivit lidande med åren. Det som även diskuteras flitigt numera är huruvida konsten att umgås med människor i det verkliga livet är en utdöende konstart när så mycket sköts via skärmarna.
Numera är det också enkelt att inspireras av människor med tvivelaktiga värdegrunder, endast på grund av att de är framgångsrika och kända inom ett visst område. Mardrömmen vore ju om någon mot förmodan hämtar inspiration från Donald Trump gällande hur man skall bete sig gentemot andra människor.
Idag hämtar vi inspiration från boken Konsten att komma sig upp här i världen från år 1923 av Harrison B. Ford, med undertexten; och finna vägen till ära, framgång och rikedom. Hur man skaffar sig rikedom. En praktisk, lärorik och populär handbok för alla som vilja bliva självständiga, göra sig aktade och ansedda i samhället, samt finna vägen till livslycka och förmögenhet.
Det är alltså inte lite man lovar med titeln på denna bok, vars upphovsrätt alltså utgått. Det unika med boken är hur författaren väljer att fokusera på etikettreglerna och umgänget med andra människor som något av det viktigaste för att nå framgång i livet. I boken tar författaren samtidigt fram ett citat från professor Mathews vid Chigaco universitet för att beskriva vad det innebär att vara en gentleman. Denna text finns kursiverad nedan.
Nedan finns kapitlen 5-7 från boken där man i tur och ordning får lära sig konsten att behaga och umgås med människor, grundregler i takt och ton och hur man uppför sig i damsällskap.
Även om tiderna ändrats och det kan kännas tungt att läsa en så lång text, finns här mycket att lära gällande umgänget med andra människor – och i konsten att vara en gentleman i dess rätta bemärkelse. Detta är nämligen något som tekniken aldrig helt kommer att kunna förändra, oavsett hur mycket som än sköts via skärmarna nuförtiden.
Framförallt kan det vara nyttigt att påminna nutida generationer om att alla människor är lika mycket värda, oavsett vilket yrke eller vilken position man har i samhället. Det finns inget sådant som ett bättre eller sämre yrke – alla är lika mycket värda och skall behandlas därefter. Något som författaren framhåller i texten nedan.
Från boken Konsten att komma sig upp här i världen (1923) av Harrison B. Ford
Kap. 5. Konsten att behaga och umgås med människor
Också detta är ett led, ett vapen, ett till och med mycket verksamt vapen i kampen för att komma framåt.
Hövlighet kostar intet, säger man, och genom hövlighet kommer man längst. Detta är icke att förstå, att hövligheten blott skall vara en yttre fernissa, nej, den måste vara, om icke medfödd, så danad genom studie, genom viljan att komma framåt. Man måste hava aktning för sina medmänniskor, och man måste visa detta. Det sätt varpå man gör sina medmänniskor en tjänst, tilltalar dem ofta mera än själva tjänsten. Det sätt varpå man trycker en människas hand, eller hälsar på honom eller henne, det bedrager icke. Det är alltså icke så mycket gärningen som sättet, varpå gärningen utföres, som tilltalar.
Den ansedde professor Mathews vid Chicagos universitet har om konsten att behaga och umgås med människor sagt följande:
En sann gentleman igenkännes på sin aktning för andras rättigheter och känslor, även när det gäller de obetydligaste ting. Han respekterar andras individualitet, liksom han önskar, att andra skola respektera hans. I sällskap är han lugn, okonstlad, naturlig och utan påflugenhet. Han påtager sig ingen överlägsen min, och antyder genom ord och åthävor, att han anser sig själv bättre, klokare eller rikare än någon annan av de tillstädesvarande. Han är aldrig uppblåst eller högmodig gentemot andra, fördenskull att de icke hava titlar eller ordnar, eller hava samma sociala ställning som han. Han stoltserar aldrig med vad han utfört. Han fördrager att handla i stället för att tala. Han utmärker sig framför allt genom sitt deltagande för andra, genom sin snabba uppfattning och sin uppmärksamhet mot de ringa, till synes vardagliga ting, som varken glädja eller smärta andra. Talar han om sina åsikter, brukar han icke en myndig bestämmande ton, men han hör tålmodigt och aktningsfullt på andra, och om han är nödsakad avvika från deras mening framställer han icke sina åsikter på ett sådant sätt, att det verkar frånstötande. Öppen och hjärtlig är han till hela sitt väsende, och huru högt han än må stå, känner den ringaste av hans medmänniskor sig ogenerad i hans närvaro.
Ja, sådan skall den ideella människan vara. Mathews uttalanden innehålla just reglerna för konsten att behaga människor, och att umgås med dem.
Man har ingen rättighet att se ned på sina medmänniskor, då man — även om man nått högt på den sociala rangskalan — likväl blott själv är en människa.
Det är detta man i sitt umgänge alltid skall tänka på. Detta, att tro om sig själv, att man är en gudom, är ett farligt plan att komma in på. Man måste akta sig för att berusa sig av sin egen storhetskänsla. Det är ett bevis på ringa själsegenskaper, och kan lätt framkalla medlidsamma leenden hos medmänniskorna, intet kan vara farligare.
Nej, man skall genom sin nobla karaktär, sitt bestämda men hövliga uppträdande och de små finesser som höra till konsten att kunna röra sig bland människor, erövra deras aktning. Och inte endast de människor, vilka i socialt avseende intaga en högre ställning än man själv, utan också de människor, som stå under oss i rang, kunskaper och väsen.
Ett intagande väsen förhöjer den yttre skönheten, och även där denna senare saknas, kan ett intagande sätt, andens skönhet och renhet täcka den.
Härpå finnes det många exempel. Fula män hava gjort en enastående lycka hos damerna, på grund av sitt eleganta, belevade yttre och genom sina själsegenskaper.
Det är icke skönheten det kommer an på för mannens vidkommande. Den man, som blott tänker på att pryda sig, karaktäriserar sig själv. Fåfänga kan väl vara en god sak ibland, men den är farlig, när den går till överdrift.
Man måste i sitt umgänge med människor kasta bort alla stora later. Framträdandet måste vara ärligt, trofast, och buret av en inre övertygelse, att ärlighet varar längst.
Aldrig må man belöna ont med ont, utan hellre med gott, i det man ganska lugnt kan utgå därifrån, att detta i längden betalar sig bäst. Häri hjälpes man av sin tro, vartill vi senare skola återkomma.
Men naturligtvis måste det yttre uppträdandet icke endast vara ett skal. Den måste vara en kärna. Det måste vara själen, vilken giver den yttre polityren. Genom självuppfostran måste man skaffa sig en god karaktär och göra sig mottaglig för vad som är gott och vad som är av ondo.
Den äkta belevenheten är icke en dräkt, som kan av- och påtagas efter behag. Den måste härleda från en god och fint bildad ande. Det är alltså anden man måste dana till att umgås med människor. Genom självuppfostran, genom karaktärsstyrka måste man tvinga de mindre goda instinkterna bort och lägga an på det goda och rätta.
I sitt umgänge med människor, gäller det att visa, att man är uppoffrande. Det gäller att visa sina medmänniskor, att man är höjd över små stridigheter, baktal och lögn. Man måste vara tjänstvillig, aldrig löjliggöra sig själv eller andra. Aldrig förfäkta sin egen mening som den enda riktiga och aldrig benytta sig av andras godtrogenhet. Man må följa skriftens ord: ”Älska din nästa som dig själv”, ty dessa ord innehålla just den gyllene regeln för konsten att umgås med människor.
Kap. 6. Grundregler för uppfostran, takt och god ton.
Den ideella människan, den människa, som alltjämt vill framåt, måste tillägna sig en viss etikett, en viss form, varunder hon kan röra sig bland sina medmänniskor. Hon får icke vara en träbock, en docka, som rör sig automatiskt, och lägger märke till huru andra bära sig åt och gör samma fel som dessa.
Det första som man lär sig i skolan är A, B, C, det är grundfundamentet för all lärdom och kunskap. Men när man träder ut i världen, måste man också känna de elementära begreppen om god ton och takt. Det fordrar livet och man måste böja sig därför. Man må på det hela taget icke kasta gängse lagar överbord, utan följa de en gång givna lagarna för uppträdande, god ton och takt.
Den som vill framåt måste kunna dessa saker. Huru ofta ser man icke högt begåvade personer i ett sällskap uppföra sig som tölpar. Det verkar löjligt, ofta frånstötande.
Vi skola nu i korta drag påpeka, vad man har att iakttaga, och vad som är skick och bruk i umgänge.
1. Presentationen:
När man presenterar en dam och en herre för varandra, förutsätter man, att damen är den förnämsta på grund av sitt kön, och att det är en ära för mannen att bliva presenterad för henne. Man presenterar därför alltid herrn för damen, aldrig damen för herrn.
Om det är två damer eller två herrar, vilka presenteras för varandra, föreställes den minst betydande för den som anses stå över honom. Den yngre för den äldre.
Man må aldrig föreställa en dam för en herre, utan att först hava inhämtat hennes tillstånd.
När en herre presenteras för en dam, bugar han sig, men räcker henne aldrig handen, förrän hon själv räcker ut sin.
När man träder in bland ett församlat sällskap, hälsar man först på frun i huset, därefter på herrn och därefter på gästerna. Om det är ett stort sällskap, går man icke omkring och räcker var och en handen, utan bugar sig och drager sig därefter tillbaka.
I detta sammanhang bör det anmärkas, att om man sitter ned, och en dam eller en herre, vilka äro äldre än man själv, inträda och alla sittplatserna äro upptagna, så reser man sig hastigt, och bjuder den inträdande sin plats.
En hälsning, en bugning, kan lätt uppfattas som ohövlighet, om intet värre.
För övrigt gäller den gyllene regeln, att man skall vara naturlig och otvungen.
2. Visiter:
Man avlägger i regel visiter mellan kl. 3 och 5 på eftermiddagen, då denna tid icke är upptagen av någon måltid. En visit skall i regel vara kort. Det är nämligen att föredraga, att den man besöker beklagar den korta visiten, hellre än att önska, att man snart ville gå. Är det i ett förnämt hus man kommer för att avlägga besök, giver man betjänten eller tjänsteflickan sitt kort. Visitkortet måste alltid vara smakfullt. Om ingen är hemma, lämnar man sitt kort, beder om sin hälsning och går. Man upprepar icke visiten, om man icke uppfordras därtill. Har man varit på en privat bal eller på en bjudning i ett hem, avlägger man visit fjorton dagar efter, och om man inbjudes till ett hem, där man icke varit förut, är det mest korrekt, att man avlägger visit någon dag i förväg.
Kommer man för att kondolera ett dödsfall, avlägges kondoleansvisiten fjorton dagar efter dödsfallet. Om man icke är i släkt eller har varit en vän till den döde eller med familjen, avlägger man icke besök, utan avlämnar blott sitt kort. Första gången man avlägger besök i ett hem, där det råder sorg, bär man själv mörka kläder, och man bör vakta sig för att tala för mycket om den sorg, som har drabbat hemmet.
Om man avlägger besök hos en dam, och träffar en annan dam hos henne, och denna dam går, reser man sig, men sätter sig åter, när hon gått. Annars kan det lätt se ut, som om man följde efter damen. När man en gång har rest sig för att gå, bör man icke låta övertala sig till att stanna. När andra inträda i det rum, där man befinner sig, reser man sig strax och sätter sig icke igen, förrän presentationen är verkställd. Det strider mot god ton att se på sin klocka när man är på visit eller i ett sällskap. Det kan lätt se ut som omman önskade avlägsna sig.
Besök för att lyckönska till konfirmation avlägges första måndagen eller tisdagen efter högtiden.
3. Tilltalsformer: Det är icke alla människor med titel eller rang, vilka sätta värde på,
att man tilltalar dem med t. ex. Ers Excellens, Ers Nåd etc. Många av dessa människor äro sådana, att de helt enkelt icke tåla det. Om man därför befinner sig i ett sällskap, gör man bäst i att taga reda på, om personen i fråga önskar tilltalas med sin titel eller rang eller icke. I senare fallet tilltalar man dem med deras namn.
Vid umgänge med rangpersoner, bör man låta dessa själva inleda samtalet.
4. Konversation: Att kunna samtala otvunget är helt naturligt icke lätt. Därtill fordras övning och en viss medfödd förmåga. Det är icke alltid den lärde, som är den bäste sällskapsmannen. Allt som oftast är den lärde i ett sällskap tillbakadragen, och vet icke riktigt huru han skall bete sig.
Den man, som utan vetenskaplig ballast vill fram i livet, han måste emellertid kunna förstå, hur betydelsefullt det är för honom att kunna konversera. Det är som sagt icke lätt att lära; det hör till rutin. Men vi skola likväl giva några vinkar som vägledning.
Man måste alltid tala tydligt, korrekt och icke för hastigt. Man skall noga akta sig för att bruka främmande ord, i den händelse man icke är språkkunnig. Icke heller skall man försöka säga kvickheter, om man icke av naturen är begåvad med humor.
Om någon av sällskapet börjar ett samtal, får man icke, även om det skulle verka tröttande, låta märka det; detta skulle nämligen vara ohövligt. Hellre må man på ett eller annat sätt söka komma loss eller leda in samtalet på ett annat ämne.
Man må aldrig föra privata eller viskande samtal i ett sällskap och ej heller avsluta affärer. Ett sällskapsrum är ingen börs.
Av huru stor betydelse kunskaper äro för den som vill framåt och göra sig till en välsedd gäst i familjerna, ser man bäst av huru rustad man skall vara för att kunna betyda något i ett sällskap.
Även när man rör sig i sällskapslivet måste man följa med tiden. Vi skola senare återkomma härtill och nu först säga något om vilka ämnen, som lämpa sig för en konversation i sällskapslivet och de som icke göra det. Först vilja vi dock giva ett par vägledande vinkar.
Man bör alltid hålla sig à jour med de senaste nyheterna och händelserna, såväl de lokala som de, vilka försiggå ute i världen, för att kunna samtala om dessa händelser, om de komma på tal.
Man bör aldrig göra sig lustig på andras bekostnad. Man bör aldrig inlåta sig i dispyt, och man bör aldrig säga en dam tvetydiga komplimanger.
Bland lämpliga samtalsämnen kunna nämnas: teater och musik.
Talar man med en dam, som är moder, kan man knappast finna något tacksammare ämne att underhålla henne med än hennes barn.
Talar man med en äldre herre kunna de skiftande världshändelserna, såsom uppfinningar m. m. ofta vara ämnen av god verkan.
Till de förbjudna ämnena, vilka aldrig få beröras, räknas politik, religion och affärer. De förstnämnda ämnena kunna lätt leda till skarpa meningsskiljaktigheter. Det sistnämnda uttråkar vanligen sällskapets damer.
Ett lämpligt samtalsämne är icke alltid lätt att finna, särskilt om sällskapets olika medlemmar icke känna varandra. Därför fordrar valet av ett sådant ämne stor takt och en viss kännedom om människorna och om de samtalsämnen de i allmänhet föredraga.
Den gyllene regeln lyder därför: Tala hellre för litet än för mycket. Var hellre tystlåten än högröstad och begagna ditt medfödda förstånd och din takt vid dina yttranden i det samtalsämne, som kommer på tal.
5. Bordskick. När man mottagit en middagsbjudning, bör man icke låta vänta på sig. Man måste infinna sig punktligt, och varken komma för sent eller för tidigt. Bäggedera kunna förorsaka besvär. Kommer man för sent, anses detta som en ohövlighet, kommer man för tidigt, kan man ofta komma till besvär.
Vid varje kuvert ligger ett kort, försedd med namnet på den gäst, som skall ha sin plats vid kuvertet. Eller också erhåller man ett kort med sin bordsdams namn. Om man icke känner denna dam, bör man, innan man går till bords, anhålla att få bli presenterad för henne.
När man för sin dam till bordet, bjuder man henne sin högra arm. När man funnit sin plats vid bordet, låter man damen slå sig ned först. Därpå sätter man sig själv och tager sin serviett. Servietten lägges över knäet och får aldrig fästas under hakan. När rätterna bjudas omkring, får man aldrig taga mera på tallriken, än man kan förtära. Ett berg av föda ser illa ut. Att begagna kniv är en förbrytelse. Fisk ätes med två gafflar. Det tillhör en bordskavaljers plikt att sörja för sin bordsdam. Man bör påfylla hennes glas, konversera henne, dock utan att glömma den, som sitter vid ens andra sida. Men det första villkoret är och förblir, att man är sin bordsdams ödmjuke tjänare och läser hennes önskningar i hennes ansikte och hennes rörelser.
Det är skick och sed, att man skålar med varandra vid ett glas vin. En dylik invit bör man aldrig avslå. Det är ohövligt mot den, som givit inviten till skålen. Man höjer sitt glas, ser på den man skålar med och bugar sig lätt, dricker, bugar sig åter och sätter ned glaset. Sedan värden hälsat gästerna välkomna, åligger det en bordskavaljer att först skåla med sin dam. Den, som för värdinnan till bordet, bör tacka värdfolket för maten. När man bryter upp från bordet, lägger man servietten ifrån sig utan att sammanvika den. Man bugar sig för sin bordsdam, bjuder henne armen och för henne in i de angränsande rummen.
6. På bal, på teatern och på konsert. När man är bjuden på bal i ett privat hem är det skick och sed att först dansa med husets damer. Man får icke dansa för ofta med samma dam. När man är i damsällskap på teatern, hjälper man damen av med ytterkläderna och väntar, tills hon ordnat sin frisyr. Därpå ledsagar man henne in till platserna, under det att man själv går först. När platserna äro funna, låter man damen sätta sig först, därefter följer man själv exemplet. Under en mellanakt kan man bjuda sin dam på någon förfriskning, men man bör icke upprepa sin förfrågan, om hon svarar nej. När man lämnar sina platser efter föreställningens slut låter man damen gå först, tills man hunnit ut i garderoben. Här lämnar man henne och går för att hämta ytterkläderna. På teatern bäres smoking, svart halsduk, lackskor men icke handskar.
När man är på konsert med en dam gälla samma regler och samma toalett. Man bör alltid skaffa en vagn åt sin dam för hemfärden samt bjuda henne på supé.
7. Vad man alltid bör göra, och vad man aldrig bör göra. Gäspa aldrig i andras närvaro. — Var alltid hänsynsfull mot andra. — Visa alltid vördnad och aktning mot ålderdomen. — Om en äldre person eller en dam, tappar något, böjer man sig alltid ned och tager upp det. — När man ledsagar en äldre person eller en dam och skall inträda i ett rum, låter man den äldre personen eller damen först inträda. — Ledsagar man en dam uppför en trappa, går man själv först. Ledsagar man henne nedför, en trappa, går man själv sist. — Rök aldrig pipa i sällskapslivet. Pipa röker man ute i friska luften. — Man bör aldrig säga emot äldre personer. — När man blir bortbjuden och är förhindrad att komma, bör man i god tid sända återbud och meddela, varför man ej kan komma. — Man bör aldrig dricka för mycket, då man är borta och för övrigt icke hellre i det dagliga livet. Det kan lätt bli en vana. — Var alltid artig, vördnadsfull, tillbakadragen och älskvärd.
Med dessa sju punkter torde vi ha lämnat de mest elementära begreppen om grundreglerna för umgängeslivet och angivit den takt och ton, som bör följas, om man vill gå och gälla för en bildad människa.
8. Sättet att hälsa. Först och främst bör man alltid besvara en hälsning, och man har alltid skyldighet att hälsa först, om den mötande är en äldre person, som man känner.
Att man hälsar först på en dam säger sig själv. När man hälsar, ser man på den man hälsar, och huvudet blottas, i synnerhet om det är en dam hälsningen gäller eller en äldre eller en överordnad person. När man hälsar, sätter man icke hatten på huvudet, förrän man passerat förbi den man hälsat på. Dessa regler böra alltid följas.
9. Små sällskapstalanger. Vi ha redan nämnt, att begåvning är makt och oumbärlig för den, som vill fram i världen. Att äga små sällskapstalanger är emellertid icke hellre att förakta, eftersom dylika talanger ofta gälla som inträdeskort till hem och familjer, där man gärna vill räknas som gäst. Det är emellertid icke så enkelt med dessa sällskapstalanger, ty de fordra en viss kultur. Ingenting kan ju vara fruktansvärdare att höra på än en person, som spelar eller sjunger under medelmåttan. Åtager man sig att spela eller sjunga i ett sällskap, så bör man också kunna det. Kan man icke, verkar det blott löjligt och ingenting är värre än att göra sig löjlig i ett större sällskap. Men äger man några små talanger, som verkligen kunna roa och underhålla ett sällskap, så bör man aldrig undandraga sig, om man blir anmodad att utöva dem, i synnerhet om man är musikalisk. Men liksom man bör lämpa sitt samtalsämne efter sällskapets sammansättning, bör man även lämpa sin musik och sång efter densamma. Äro de äldre i sällskapet i majoritet, böra små allvarliga stycken och gamla sånger passa bäst. För ungdomen passar livliga sånger och lätt musik. Sjung aldrig revyvisor. Dessa visor fordra en viss föredragarkonst. Och sjung framför allt aldrig sådana visor, som stå på gränsen till det opassande och således uppenbart strida emot den goda tonens fordringar. Gör man lycka med sin sång och sitt spel, bör man äga nog självkritik för att icke uttrötta sällskapet och därigenom hindra andra från att lämna sitt bidrag till underhållningen. Detta är en regel, som man aldrig bör glömma. Man måste sluta, innan sällskapet tröttnat på att lyssna.
Nu vilja vi övergå till att tala litet om:
Kap. 7. Hur man uppför sig i damsällskap.
Många män ha uppnått stora mål här i världen genom att gå ”kjortelvägen”, och även om vi just icke rekommendera denna väg som den enda saliggörande och säkra, kan det icke förnekas, att kvinnans åsikt ju har en viss betydelse, som man bör taga hänsyn till, ja, ofta kan denna åsikt vara avgörande. Därför är det av vikt, att kvinnan — även om hon icke skulle finna en man skön — i varje fall finner honom artig och älskvärd. En ful och oartig man är i en kvinnas ögon något av det fruktansvärdaste, som kan tänkas. Fulheten kan hon dock överse med, isynnerhet om den uppväges av intelligens, men ohövligheten förlåter hon aldrig. Den sårar hennes fina instinkt. Därför är det nödvändigt för en man att veta, hur han bör skicka sig i damsällskap. Vi skola i korthet nämna de viktigaste reglerna han har att iakttaga:
Om en dam tappar något, böjer man sig hastigt ned och tager upp det och räcker henne det med en bugning och ett leende. — Man bör alltid låta en dam gå först in genom en dörr. Man hjälper alltid en dam på med ytterkläderna. — Åker man bil, låter man damen först taga plats däri. — Promenerar man med en dam, går man alltid vid hennes vänstra sida. — När man hälsar på en dam på gatan, lyfter man på hatten med en artig bugning, när man är på 3—4 stegs avstånd ifrån henne. Hatten påsättes ej förrän man passerat förbi den man hälsat på. — Om man i ett sällskap konverserar en dam, står man bakom hennes stol. — När en dam inträder i ett rum, där alla sittplatser äro upptagna, reser man sig upp från sin stol och bjuder henne med en bugning att taga plats. — När en dam sträcker fram handen efter något, räcker man henne det önskade. — När man talar med en dam, bör man aldrig stå med korslagda armar eller med händerna i byxfickorna. — När man presenteras för en dam, bugar man sig för henne och ser henne in i ögonen. När hon framsträcker handen, trycker man den fast och bugar sig på nytt utan att sänka blicken. — När man hälsar på en dam på gatan, lyfter man på hatten och med den hand, som vänder från damen. T. ex. om damen kommer på ens vänstra sida, hälsar man med höger hand. — Möter man en dam i en trappa, bör man alltid hälsa, även om man icke känner damen.
Vi ha nu sagt, vad vi kunna om det, som angiver takt och ton men påpeka ytterligare, att detta blott är grundreglerna för umgängeslivet. Liksom man utvecklar sina kunskaper genom flitiga studier, måste man även utveckla sina sällskapstalanger. Man bör skaffa sig rutin liksom skådespelaren måste göra, hur litet eller mycket talang han än äger. Rutin fordras för allting, och denna kan icke inhämtas utan genom praktisk erfarenhet.