Idag hämtar vi inspiration från etikettboken Den goda tonen och den sanna belefvenheten. Säker vägledare inom sällskapslifvet och i alla våra förhållanden av Louis Verardi från år 1859. Det handlar om en översättning från franska till svenska gjord av en person med initialerna L.A.M.
Boken handlar till största delen om ”belefvenhet”, alltså umgängesregler, men här finns även ett kort kapitel med etikettregler gällande klädsel för män och kvinnor. Det kan vara intressant att ibland gå tillbaka i tiden och skildra de tankegångar som samtida författare hade gällande klädseln under denna tidsera. I boken används ordet toiletten för klädseln, ett ord som kommer från franskan.
Gällande den formella herrklädseln var det främst cylinderhatten, jacketten och västen som dominerade. Något som även framgår från texten nedan. Redan under Dandyismen som varade från 1790-1839 såg man hur knäbyxorna gradvis blev ersatta av längre byxmodeller. Ju längre man kom in på 1800-talet ju mer avskalad blev även kravatten.
Den tredelade kostymen dök för första gången upp under 1860-talet och symaskinerna möjliggjorde även mer avancerade väverier och färgkombinationer i klädseln.
Medan man i den formella klädseln vid denna tidsera sällan ägnade sig åt utsvävningar, var hemmet en frizon i detta hänseende. Här kunde männen uttrycka sig med mer färger och annorlunda material. Ett typiskt exempel på detta var de morgonrockar som ofta importerades från exotiska länder som Indien.
Nedan är kapitlet med etikettregler gällande mannens och kvinnans klädsel från 1859. Precis som med flera andra etikettböcker från 1800-talet gäller det att komma ihåg att många författare i första hand uttryckte sin egen åsikt i dessa frågor. Därför ger det kanske inte någon fullständig historisk skildring över vad som verkligen gällde vid denna tidpunkt.
Men det är trots allt intressant att läsa om hur en person som levde under denna tidsera upplevde herr- och kvinnomodet. Det är osäkert hur stort inflytande Louis Verardi hade som författare, men att hans verk ändå översattes till svenskan visade på att det fanns ett visst intresse för hans skriverier både i hemlandet och i utlandet.
Om toiletten
Karltoiletten
Det första i denna väg en man af verld har att iakttaga, är ytterlig snygghet. Man skall snarare förlåta Er en sliten frack, om ni är litteratör eller artist, än en flottfläck på eder väst.
Hvad kroppens snygghet beträffar, är denna en sak som är så nödvändig till och med för helsan, att den icke behöfver åläggas. Innan en ung man gifter sig, bör han följa med modet i allt som icke är löjligt. Den gifta mannen bör visserligen äfven följa med det, men på afstånd.— Så väl den ena som den andra böra icke anse ett mod såsom nödvändigt förr än då det blifver allmänt antaget af den bättre societeten. Välj de bästa skomakare och skräddare, ty om ni betalar kontant skola de icke vara dyrare än andra. Med liten verldsvana skall ni snart förvärfva elegance, som mera består i sättet att bära kläderna än i sjelfva kläderna.
En förståndig karl gör sig aldrig bemärkt genom öfverdrift i sin klädsel.
Han lemnar moustacherna åt militären, långt hår åt bönderna, stort bockskägg åt rabulister.
Svart och glänsande hatt, väl gjorda och väl blankade stöflor eller bottiner, hela och rena handskar äro högst nödvändiga artiklar för en vårdad klädsel.
På en bal eller dans-soirée måste man begagna hvita handskar, för att icke smutsa damernas klädningslif.
Svart frack af fint kläde, pantalonger af samma tyg, hvit väst och hvit halsduk utgöra återstoden af en fullständig toilette.
För embetsmän passar svart sidenväst bättre än den hvita västen.
Vid besök hos bekanta kan man nyttja kulört väst äfvensom kulörta byxor.
Att komma in till en förman eller en högt uppsatt person i rock eller paletot skulle vara en stor ohöflighet.
I alla händelser bör man taga af sig sitt öfverplagg i tamburen. Snusdosa, ur och lorgnelt, om man är närsynt, allt af guld, äro de enda nipper en förståndig karl bör begagna.
Ringar, kedjor, berlocker ete. äro numera urmodiga grannlåter.
Fruntimmerstoiletten
Alphonse Karr slutar en af sina diatriber med den grymma fras: »Qvinnan är ett djur, som kläder sig, sqvallrar och kläder af sig.»
Denna definition är mycket öfverdrifven och de qvinnor som utgöra undantag härifrån äro ganska talrika ; men med bästa vilja i verlden måste man ändock medgifva att den i allmänhet är träffande.
Och huru skulle det kunna vara annorlunda, när man ser huru föräldrar uppfostra sina harn. Knappast börjar en liten flicka att gå, förr än man säger åt henne: »Om du är mycket snäll skall du få nyttja din bästa klädning; Om du läser snällt skall du få ett sidenförkläde.» Sedan, allt efter det hon växer upp : »Var älskvärd, så skall du få en vacker hatt etc.» Sedan komma vännerna och, i förtjusningen öfver hennes toilett, utbrista: »Hvad hon är söt med den klädningen! Åh! hvad den hatten är vacker och smakfull!» Och tusende dylika uselheter som reta flickans fåfänga och förrycka hennes förstånd. Man vet, att de första intrycken utplånas aldrig, och att barndomens vanor och fördomar bilda vår moraliska natur.
Barndomens mjuka vax kan med samma lätthet formas till det goda som det onda, till så väl lasten som till dygden; men med åren blifver detta så böjliga vax hårdare än stål, hvarpå den bästa grafstickel icke kan bita.
Den första af prydnader är snyggheten, kroppens snygghet består uti att bada en gång i månaden; att tvätta sig dagligen; att putsa tänder, öron och naglar hvarje morgon och att skölja sig i munnen när man ätit.
En illa kammad qvinna ser alltid smutsig ut; Kläd Er derföre i håret straxt på morgonen eller dölj det under en elegant, enkel mössa.
För att lukta godt bör man icke lukta någonting säger Montaigne. Parfymera Er således aldrig, utan lemna detta medel åt tvetydiga fruntimmer, för att göra sig bemärkta.
Dessutom äro parfymer aldeles urmodiga i den bättre societeten.
Det är endast fruntimmer på öfverblifna kartan och tvetydiga damer som skära sina naglar à la chinois, det vill säga spetsiga. Sjelfva lejoninnorna vilja icke hafva klor.
Använd aldrig tandpulver vid tändernas skötsel, ty alla sådana, utan undanlag, göra dem hvita för ögonblicket men nöta ur emaljen, hvarigenom de gulna och blifva slutligen förstörda.
Använd aldrig hård tandborste, ty derigenom lossnar tandköttet. Detta Ur också orsaken hvarföre vissa unga fruntimmer hafva så långa tänder.
Vackra tänder äro hvita och fyrkantiga, det vill säga lika långa som breda, men små.
Var alltid väl klädd om fötterna. Man kan hafva öfverseende med många föremål för paryren, men aldrig med fotbeklädnadens snygghet.
Nyttja aldrig för trånga skodon ej heller för breda. De skodon se bäst ut som passa foten precis.
Den qvinna som vill hafva små fötter får betala sin fåfänga med liktornar och dessutom gör hennes vaggande gång henne löjlig.
Grekernas och Romarnes qvinnor, som riktat den antika skulpturen med de vackraste modellerna, nyttjade aldrig snörlif.
Fyra femtedelar af de qvinnor som dö af bröståkommor, mörda sig sjelfva genom att vilja vara smala medelst snörlif.
’När ni råkar en ung qvinna med dålig mage, röd näsa, blek hy, kort anda, skarp och sprucken röst, kan ni vara säker om att hon har för allt detta
att tacka vanan att snöra sig för mycket.
Många föräldrar, och i synnerhet mödrar, äro medbrottslingar i detta slags mord, endast af fåfänga att hafva sin dotter växt som en geting.
En qvinna med för smalt lif och för stora ron är illa växt, ja vanskaplig. Jemför henne med Mediceiska Venus, som sedan tjugu århundraden tillbaka har ansetts såsom den fullkomligaste typ af skönheten och ni kunna döma sjelfva.
Efter modet är starkare än förståndet så nyttjen snörlif; men snören Er icke.
En qvinna som hyser aktning för sig sjelf, bör aldrig antaga moder som stöta anständigheten och blygsamheten.
Paryren bör alltid vara i harmoni med förmögenheten och den rang man intager i verlden.
För mycken enkelhet skulle kunna anses såsom snålhet; för mycken lyx såsom slöseri och fåfänga.
Undvik i eder drägt lysande färger, samt blandning af skärande, med ett ord allt som förråder dålig smak. Allt hvad ni nyttjar skall vara af vackert tyg och ytterst väl gjordt.
Belasta Er icke med spetsar och band.
Undvik öfverflöd af nipper, kedjor, berlocker och annat krimskrams af guld; ett ur och lorgnett, det är allt som behöfves.
Regeln för ett fruntimmer af god ton bör vara: god smak och enkelhet, hvilket ingalunda utesluter elegance.
Toiletten bör framför allt lämpas efter åldern, ty ingenting är löjligare än en ferntioårig qvinna klädd som en ung flicka, om icke en ung flicka klädd som en gammal gumma är det.
Variera eder toilett efter omständigheterna. Den som nyttjas om morgonen bör vara enkel, till och med om man gör visiter; för aftonen bör den vara rikare; för baler bör den vara mer elegant.
En flickas toilett bör alltid vara mera blygsam än en frus, derföre att d et rätta sättet att välja sig en man är alt synas hafva enkel smak.
En flicka som har enkel smak bör afsky dyrbara schalar och pälsverk, och hysa det djupaste förakt för dyrbara nipper och juveler . . . ända till dess hon finner en man.
Smaken fordrar att allt hvaraf toiletten består är väl valdt.