Våren börjar riktigt snart vara här och så också vårkänslorna. Det är inte alltför ovanligt att känslorna blossar upp under denna årstid och att man låter dessa styra över förnuftet. Idag kommer därför lite råd för kvinnorna gällande några manstyper av undvika. Det kan också samtidigt utgöra en lektion i hur man inte skall bete sig som man.
Boken som vi hämtar råden från är Män vi ej skola gifta oss med av Reinhold Gerling från 1934. Även om boken alltså främst är skriven för kvinnor finns här alltså även en massa intressant information för mannen att ta del av gällande vad man bör undvika i kärleksspelet.
Det intressanta i sammanhanget är att författare Reinhold Gerling (1863-1930) faktiskt var en man. I inledning av boken får vi lära att författarbanan började redan i 20-års ålder som dramatisk författare. Men samtidigt som sitt dramatiska författarskap började han redan år 1888 ägna sig åt studier av några av dåtidens ”tidsproblem”. Däribland ämnen som hygien, psykoterapi och sexuell upplysning. Under åren 1905-1923 höll han inte mindre än 4000 föreläsningar i dessa ämnen.
I ämnet folkupplysning skrev han även en mängd böcker som enligt boken alla gick ut i stora upplagor, däribland boken ”Män, som vi ej skola gifta oss med” som alltså även översattes till svenska.
I förordet till den tyska originalupplagan understryker författaren att läsarinnan ej ordagrant skall tillämpa bokens innehåll på varje enskilt fall. Precis som många andra författare under 1800-talet och början av 1900-talet är författaren rätt modig i att kasta fram slutsatser och generaliseringar. Men just därför är det också en mycket underhållande att läsa om Reinhold Gerlings teorier.
Det skall även tilläggas att herr Gerling även hade den auktoritet inom området som behövdes för att framföra sina teorier.
I boken har Gerling tagit fram olika manliga typer och skrivit vad som kännetecknar dessa, med allt från Don Juaner, fruntimmerskarlar till geniet. I boken får man också lära sig utläsa olika kroppsliga attribut och andra viktiga saker att hålla koll på vid valet av man.
Redan här kunde författaren konstatera att viljan till äktenskapligt liv hos det kvinnliga släktet avsevärt avtagit – en trend som kan sägas ytterligare ha accelererat sedan dess. Det är dock inte angivet vilket årtal originalupplagan på tyska utgavs. Reinhold Gerling dog alltså år 1930, medan den svenska översättningen är från 1934. Gissningsvis härstammar den tyska versionen från några årtionden tidigare, som de flesta andra böcker han skrev.
Nedan är ett utkast ur valda delar av bokens innehåll, med fokus på olika manstyper att undvika:
Kvinnan förmår vinna en make.
Om också ett stort antal flickor icke kunna välja den man de önska, emedan antalet män, som önska gifta sig, långt understiger antalet kvinnor med samma önskan, så låter det sig dock icke förneka att viljan till äktenskapligt liv hos det kvinnliga släktet avsevärt avtagit.
Den självförsörjande kvinnan finner mycket ofta i sitt arbete ett säkert fäste och ett livsintresse, varför hon betänker sig mer än en gång, innan hon uppgiver detsamma för en kanske mycket osäkrare ställning vid sidan av en man, detta så mycket mera som hon också vet, att i äktenskapet inte allt är guld, som glimmar. Ur rashygienisk synpunkt skulle man också kunna beklaga det avstånd till äktenskapet, som kvinnan får, därigenom, att hon, då hon träder ut i livet får ögonen öppnade, så att hon icke längre ser människorna blott genom romanens glasögon, eller på avstånd från föräldrahemmets fönster, icke blott ser männen under salongernas ljuskronor i frackar och sällskapsdräkter utan också i skortärmar och arbetsrockar.
Men om nu många friska giftaslystna flickor händelsevis icke finna någon man, utan bliva på överblivna kartan, som man säger, så beror det dock
alltför ofta på bristande vilja till äktenskap. Önskan att gifta sig är icke detsamma som en allvarlig vilja därtill, eftersom ”önska” och ”vilja” är två väsentligt olika saker. Har en kvinna en verkligt fast och stark vilja att gifta sig, så kan hon också i allra flesta fall vinna den man hon önskar liksom i omvänt fall mannen i allra flesta fall kan vinna den kvinna han önskar. Därför behöver hon alls icke kasta sig om halsen på honom eller överskrida, vad som hör till takt eller ton.
Faktum är emellertid att fler män än vi tro ”bli gifta” genom kvinnans viljeimpuls. Kvinnan vinner emellertid på ett annat sätt än mannen. Denne måste vid sitt sökande mera mötas med känsla än med ord och åtbörder. Till och med i ett skenbart avvisande ligger ofta ett skickligt frieri, blott man samtidigt förstår sätta fördelarna i den riktiga dagern. Tankar äro krafter, och om ni behärskas av en stark viljeimpuls, då är eder seger viss, så snart ni träffar en likasinnad själ. Mödrarna skulle inte tala så mycket med flickorna om männens yttre utan fast mer inpränta hos dem, att äktenskapet bör bli deras högsta levnadsmål.
Kärleken är icke blott en angelägenhet av rent kroppslig natur, liksom äktenskapet inte heller är blott en sinnenas festmåltid, utan iskall vara en innerlig själarnas gemenskap. På samma sätt som mannens naturliga känslor driver honom till kvinnan, så drives kvinnan omvänt till mannen. Då den sökande icke finner, det som kan binda eller hålla kvar honom, ja då vänder han sig till en annan, liksom fjärilen flyger från den tomma till den fyllda blomkalken. Den första kärleken förmår väl att berusa mannen, men att driva honom till äktenskap kan den sällan. Han är van att fatta livet sådant det ter sig i verkligheten och söker åt sig värden, som kunna bestå även i en framtid. Skönheten förmår att uppegga lidelsen, men för äktenskapets långa tillvaro räcker den inte ut, och den kärlek som
bygger på denna lag varar inte längre än skönheten själv.
En Adonis kan vara en bra älskare, men sällan en god make.
Vi håna nog alltför ofta den nyktra åskådning på äktenskapet, som den amerikanska kvinnan har. Emellertid kunna vi icke förneka, att hon är i besittning av ganska goda seder. Efter många års studier och den ingående kännedom jag därigenom fått av det amerikanska äktenskapet, kan jag livligt instämma med den amerikanska författarinnan Beatrice Fairfax: ”Tag icke det viktigaste i ert liv med av kärlek blinda ögon. Det är alldeles likgiltigt hur vacker mannen är, men vad ni måste skaffa er visshet om, är, om han är god. På samma sätt är det av vikt, att en man väljer en flicka, som verkligen har förutsättningarna att bli en god och duktig hustru och moder. En blomstrande och muskulös Adonis, kan säkerligen bli bra som älskare, men se efter om hans hjärta och hjärna äro lika väl utvecklade som hans kropp i övrigt, innan ni skänker honom ert hjärta. När man år ut och år in som goda och som älskande makar kan följas åt, ja då kan man först tala om ett lyckligt äktenskap.
Varför falskt hopparade?
Man kan knappast se något sorgligare här i världen, än två falskt hopparade människor anträda sin gemensamma färd genom livet. Mannen kunde varit en utmärkt människa, om han hade gift sig med en kvinna, som hade förstått att utvinna hans goda egenskaper. Hustrun kunde å sin sida vara den bästa maka och moder, om hon hade gift sig med en man, som kunnat förmå att framdana de bättre sidorna i hennes natur. Ensamma hade de säkerligen förmått att åstadkomma åtminstone något, men tillsammans förkväva de varandra. Sådana äktenskapliga tragedier äro ofta följden av giftermål efter en allt för kort bekantskap.”
Dessa den amerikanska författarinnans anföranden äro säkerligen bra och riktiga i allt utom i slutsatserna. Det är nog icke så att bekantskapens utsträckning har så stor del i missförståndet som bristande kännedom om karaktärsegenskaper och underhaltig kunskap, om de förpliktelser, som äktenskapet för med sig.
Äktenskapet ej någon försörjningsinrättning.
Många av våra flickor tro i själva verket att äktenskapet är ett himmelrike med allsköns härlighet och glädje. De tro, att det äktenskapliga livet är idel lycka, och när de sedan tanklöst givit löftena inför präst eller borgmästare och nått verkligheten, finna de till sin förtvivlan, att äktenskapet medför en kedja av plikter, som de ej utan vidare kunna kasta av sig.
Andra flickor sträva, som en del män, efter den stora hemgiften, efter de bästa försörjningsmöjligheterna. De hålla varje man för ett slags försörjningsinrättning, och äktenskapet för en lugn hamn dit icke livets stormar nå. Att detta måste vara ett fruktansvärt misstag veta alla, som själva leva i äktenskap.
Kvinnoskönhet räcker icke till för att binda en man.
Det ligger mig fjärran att vilja förneka skönhetens värde och makt hos kvinnan, så mycket mindre som skönheten är friskhetens estetiska uttryck. Jag sluter mig i detta fall till Hymnus Balduin Grollers, som lägger kvinnans skönhet till grund för all annan skönhet här i livet. Han säger bl. a.:
”Och om världshavet vore ett väldigt till brädden fyllt bläckhorn, och om sanden på havsbottnen bleve levande, och om ur varje korn uppstode en
skrivare, och alla dessa skrivare doppade sina pennor i det stora bläckhornet och fortsatte härmed i hundrade år, så skulle de likväl icke kunna utskriva hemligheten med kvinnans skönhet. I sanning kvinnoskönheten är en världsgåta, Tag bort den från världen, och universum skall stå kallt, kalt och öde, liksom om den berövats solens strålar.”
Alltsedan trojanska kriget har kvinnoskönheten utgjort en slags framåtdrivande kraft, och alltsedan Sulamits och Höga Visans dagar varit den aldrig sinande brunn ur vilken världslitteraturen alltjämt lika flitigt öser. Vad återstode av alla folks och alla tiders litteratur, om icke denna källa närt den, och vad vore den skapande konsten för övrigt, om den
ej fått sitt liv genom henne?
Platos djupsinniga filosofi, Fidias bländande bildverk, Petrarkars milda dikter. Dantes sång, som tonar från jorden genom helvetet upp till himlen,
Rafaels målade hymner, Shakespeares jättelika kraft och Goethes ljudande visdom, vad vore dessa, om icke kvinnans skönhet funnits.
Men lika litet som en ansenlig förmögenhet eller en tryggad och god ställning kan giva äktenskapet den sanna lyckan, lika litet kan skönheten enbart skapa den. Man och kvinna skola först och främst räcka till för alla de fordringar, som äktenskapet syftar på och ställer på dem. Först därefter kunna de finna den eftersträvade lyckan i förbindelsen.
Äktenskapet har till huvudsyfte att skapa och uppfostra sunda barn samt att utgöra en garanti för deras uppfostran.
Som bisyfte men som förutsättning för huvudsyftena blir den sexuella tillfredsställelsen.
Kvinnans skönhet ävensom mannens verka endast och allenast ömsesidigt tilldragande, alltså blott en enhet som kan bli till betydelse, vilket ju i och för sig icke är en obetydlighet.
Den bäste maken.
Kroppsliga och andliga fördelar hos föräldrarna komma barnen tillgodo. Fysiska krafter komma att finna sin motsvarighet om ej ytterligare utökade i den nya individens organ, liksom försvagade organ komma att få sin motsvarighet eller bliva än mer försvagande hos den nya individen, så att därmed kanske halvheter eller verkligt organiska fel skapas. Hälften flitig är ju detsamma som hälften lat, och hälften god är ju detsamma som hälften dålig. Vill ni därför, att edra barn skola bli i besittning av goda egenskaper, se då först till, att far och mor ha sådana egenskaper, då komma också barnen att bli de önskade.
Man förstår härav, att mannens såväl kroppsliga som andliga fördelar icke äro av ringa betydelse även om de till viss grad måste vara av en annan
beskaffenhet än kvinnans. ”Kraften väntar jag av mannen”, det är hans skönhetsattribut, och ju mera harmoniskt och jämnt, den utvecklar sig hos honom, ju ädlare skall den yttra sig i den äktenskapliga gemensamheten och hos barnen. Klaga hustrurna över sina mäns uppträdande, så ge de därmed också uttryck för sin egen dåliga smak och sin brist på människokännedom vid valet av make.
”Enda barnet” en dålig make.
Våra unga flickor träda tyvärr så oerfarna ut i livet att de icke ens låta sig förledas av det rent yttre, utan likaledes giva föga akt på ålder, hälsa
och den miljö mannen tillhör.
”Jag gifter mig med honom och icke med hans moder”, svarade mig en ung flicka, då jag i en direkt fråga gjorde ett bestämt betänkade.
”Men ni kommer ju att få barn, som ni vill älska och uppfostra till duktiga medborgare. Kan det vara eder likgiltigt, om dessa barn bliva svaga
stackare, som icke ha mod och styrka för livets hårda kamp?”
”Ingalunda, men för det första vet jag inte, om vi skola ha några barn och för det andra, är det icke alls säkert, att dessa barn bli så som ni säger. Jag är frisk, och min man kan bli det genom min omsorg i äktenskapet, och slutligen är dock huvudsaken, att jag älskar honom. Min tillkommande har för övrigt nyss sagt mig, att han åtminstone inte i första taget önskar några barn.”
Han var enda barnet till en asteniskt infantil moder, d. v. s. en kvinna, som i vissa livsviktiga organ på grund av utvecklingshämningar stod kvar på barnets ståndpunkt, en kvinna, som ej kommit till mognad och var för svag att tillfyllestgöra äktenskapets plikter.
Sådana kvinnor bliva antingen barnlösa, eller sedan de givit livet åt ett barn oförmögna till vidare moderskap.
Men också detta enda barn bar tydliga tecken av moderns kroppsliga svaghet och hade också fått i arv den infantila moderns svaga karaktärsegenskaper.
Liksom jag ej skulle råda någon frisk man att gifta sig med ”enda barnet”, så kan jag lika litet tillråda en flicka att giva sig åt en man, som är det ”enda och sista skottet”.
Barnet eller rättare sagt barnen äro äktenskapets
Mannens ålder.
De olika parternas åldrar spelar också en ofantlig roll i äktenskapet. Först sedan mannen nått full och mogen ålder, har han styrka och kraft att
bli upphov till sunda och starka barn. Så länge organismen behöver näring och krafter till sin egen utveckling, äger den icke den nödiga kvalitet, som
fordras för utvecklingen av nya individer.
De starkaste barnen födas av en frisk moder i åldern 22 till 35 år och en nykter och stark fader i åldern 32 till 38 år. Ålderskillnaden är alltså mellan 10 och 13 år.
Mannen skall således vara äldre än hustrun, men likväl tillhöra samma generation. Belöper sig åldersskillnaden till mer än femton år, då visar sig
redan en åtskillnad i åskådningar, i synnerhet vad som beträffar livsföringen.
Gifter sig en tjugufemårig kvinna med en fyrtio- eller femtioårig man, så blir det oavsett den alltför stora skillnaden i ursprunget till den nya individen också allvarliga meningsskiljaktigheter i sättet att uppfostra barnen genom den disharmoniska ålderssammanställningen.
Samlivet mellan två människor i två så olika åldrar blir sällan så innerligt, att det kan garantera högsta grad av livskraft och själsutveckling hos den
nyskapade individen. Den unga modern ser med en annan syn på barnen än den åldrande fadern, och familjen blir lätt delad i motsatta partier. Frågan är också, om den femtioårige mannen uppnår sitt sjuttionde år och förmår vara med om barnens uppfostran.
Ställ därför allvarligt den frågan till eder, ni unga flickor, om ni verkligen kunna skänka eder kärlek till en åldrig eller obetydligt äldre man än
ni själva på så sätt, att denna kärlek gör eder själva och honom verkligt lyckliga, Att gärna hava, är icke detsamma som kärlek, och den barnsliga
högaktning, som den, vid den åldrige mannen fastkedjade hustrun bringar honom, måste betalas med stora uppoffringar och svåra hemliga lidanden. Det finnes i äktenskapet saker, som man icke på något vis kan komma ifrån, även om det skulle bjuda materiella fördelar, som väcka avund omkring sig.
Ännu mera betänkligt är giftermål med en betydligt yngre man, under det att man knappast kan invända något mot samma ålder.
Vågar en trettiofemårig kvinna ingå äktenskap med en tjugufem till tjuguåttaårig man, så komma icke svartsjukans kval att spara henne, då hon tio år senare som en redan åldrande hustru befinner sig vid sidan av en make, som nu står i sin fulla mannakraft.
Geniet som äkta man.
Vissa betänkligheter måste jag också göra gällande med giftermål med genier. Visserligen finnas dessa icke överallt i dussinvis. Men redan
framstående lärde och konstnärer få väl på äktenskapsmarknaden räknas till geniet. Konstnärsäktenskap äro sällan lyckliga, och vara sällan länge. Även om geniet älskar och gifter sig av idel kärlek och i sina bemödanden söker att göra makan lycklig, så återgår han likväl förr eller senare till sin enda kärlek skapandet och går helt upp i den. Att skapa är också att avla och sådant är i längden icke möjligt både i kroppsligt och andligt avseende, vilket även påpekats av Isaac Newton, J. Bloch säger också med rätta: ”De nära gemenskapsförhållanden i vilka den sexuella och andliga produktiviteten stå till varandra, visa sig bäst därignom, att det andliga
skapandet helt kan uttränga det kroppsliga, och på så sätt helt eller delvis döda den rent sexuella driften. Det torde heller icke vara obekant att genierna ofta dö barnlösa. Få de barn, så upphör likvisst den manliga grenen redan i andra eller tredje led. Så dogo Virgilius, Horazius, Kopernikus, Spinosa, Rafael, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Voltaire,
Beethoven, Schopenhauer, Kant och flera andra utan barn. Caesar, Mohammed och Byron hade blott döttrar. Där det emellertid funnos söner, såsom hos Sokrates, Dante, Keppler, Rubens, Molière, Sebastian, Bach, Napoleon I, Goethe, Schiller, Lessing, Mozart o. s. v., dogo dessa antingen tidigt, eller också utdog familjen redan i andra generationen på den manliga sidan. De familjer, ur vilka genierna utgått, hava aldrig fortbestått. Genierna äro också alltid generationens fiender åtminstone hava vi aldrig sett dem draga riktigt jämnt med varandra.
Don-Juanerna.
Jag måste också allvarligt varna för de s. k. ”Don Juanerna”. Människan är ett vanedjur, säger man på folkspråket, men det är lika oriktigt, som när
man säger, att mannen skall först hinna rasa ut, ”stånga av hornen” eller, att av de vildaste ungkarlarna bli de bästa äkta männen. Skulle detta
undantagsvis vara fallet, så beror det nog på, att spillrorna av den kraft, som slösats bort på hundratals kärleksäventyr icke nu längre räcker till för
mera än hustrun.
Tag därför ej heller den man till make, som är duktig att skryta med talrika erövringar, ty hans cynism skall senare djupt kränka dig.
Tag ej heller den man, som övergivit den kvinna han vanärat, ty ogrannlagenhet på ett av livets områden förutsätter endast sådana även på andra.
S. k. Fruntimmerskarlar.
Ännu sämre äro för äktenskapet de s. k. ”fruntimmerskarlarna”, som haft för vana att ha allehanda lösa förbindelser. De könssjukdomar, med
vilka en stor procent av alla män behäftas, och som överföras på dem av prostituerade kvinnor, hålla de ofta för bagateller. Motsatsen är emellertid
snarare den riktiga. De förstöra icke blott mannens ungdoms- och motståndskraft utan de äro också svåra att helt och hållet bota, och anses av en del läkare för, helt enkelt, obotliga, och i ett slags smygande, avdomnat tillstånd kunna de uppträda, skadande både hustru och barn.
Den amerikanske läkaren Doktor Noeggenrath var den förste, som påvisade, att de flesta kvinnosjukdomar uppstått till följd därav, att de erhållit sjukdomsfröna som brudgåva av mannen. En annan gynekolog säger öppet och ärligt: ”Läkarna hava blivit mer och mer övertygade om riktigheten i doktor Noeggenraths påståenden, och man måste allvarligare än hittills taga i tu med de kvinnliga infektionssjukdomarna. ’’
Professor Hofmeier säger bland annat med tanke på Noeggenraths yttrande: ”Smittosamheten gränsar till det otroliga. Det är en allmänt känd sak, att män som för fem (till tio år sedan haft en könssjukdom, och som ansetts för fullkomligt botade vid första samlaget smittat sina hustrur.”
Emellertid är ”fruntimmerskarlen” icke blott så gott som alltid sjuk, utan hans lust till lösa kvinnobekantskaper sitter också kvar hos honom, även
sedan han blivit gift, och gör honom till en otrogen make, som måste väcka avsky och vämjelse hos en motsatt estetiskt kännande maka. Mycket
betecknande skildrar C. U. Diez i sin bok ”Der Selbstmord” bilden av en vällusting, när han säger: ”Vällustingen, som jämt sysselsätter sig
med obskyra bilder ur sin fördärvade fantasi, förlorar all lust och förmåga att utveckla hjärtats och förståndets egenskaper. Han förslöas och
förlorar sin livskraft och energi. Hans obändiga böjelser för honom till handlingar, vars följder bringar honom i konflikter och förlägenheter, på vilka förr eller senare följa grämelse och samvetskval av svåraste slag, detta emedan han ej kan tillfredsställa sina böjelser annat än på förbjudna vägar. Lättsinne, karaktärslöshet, falskhet och lögnaktighet bli följderna. Hans sinne förhärdas mot allt vad mänskliga känslor heter. Vällustingen är
dessutom oemottaglig för vänskap och verklig kärlek. Han blir känslolös och grym. Nervsystemets otillbörliga skakningar och krafttömningar bära med sig en mängd svåra och ohjälpliga sjukdomar, vartill foga sig de mera medelbara följderna, missnöjd-het, en tryckande känsla av förfelad bestämmelse, självförskyllt elände och en förtvivlad och hopplös kamp med resterna av bättre känslor, — sorger över misshushållning, misslyckat äktenskap och oäkta barn.
Syfilistiska män.
Prostitutionens största onda är, att den förintar det friska och blomstrande hos dem, som föras till den, och därmed skadar existens och utveckling för
den kommande generationen.
I övermodigt lättsinne möta många män alla varningar med den invändningen, att det är ju, som sig bör, att mannen innan äktenskapet lever livet, och att könssjukdomar äro med undtantag av syfilis inte så värst farliga, Utan tvivel hålla de flesta män dessa sjukdomar, som de få av kvinnorna som lön för lättsinne och bristande behärskningsförmåga, for ganska harmlösa, och eliminera bort all deras följdverkan. Icke blott hustrun blir olycklig, och faderns synder hemsökes också på barnen till tredje och fjärde led.
Män, som behäftats med syfilis, tillsägas av läkarna att icke gifta sig åtminstone tre till fem år efter det sjukdomen synbarligen läkts. Detta är
emellertid allra tidigaste laget, ty det finnes omärkbara rester av sjukdomen, som smitta från sig ända till åtta år.
Varje flicka bör därför göra till sin plikt, att av sin tillkommande begära läkarintyg. Nekar mannen att låta sig undersökas av läkare, så äventyrar han sin hustrus och sina ofödda barns hälsa, och då bör icke heller ni välja honom till eder man. Antingen är han sjuk, och en fara för den unga hustrun, eller också fattas honom den nödiga insikten och mognaden för äktenskapet. Flickan gör klokare, att icke gifta sig, än att hon tager på sig det offer av ovisshet och lättsinne, som mannen lägger på henne.
