Religionen har haft en stark ställning i vårt västerländska samhälle genom tiderna. Detta syntes inte minst i 1800-talets litteratur där man med inspiration från bibelns läror ofta skrev rådgivningslitteratur för att få in oss människor på ett bättre spår i livet.
Detta märks bland annat i boken Äktenskapliga kärleken och dess motsats som översattes av pastor C.J.N. Manby år 1895. Här får man bland annat lära sig skillnaden mellan den horiska kärleken och äktenskapliga kärleken.
Ett annat kärt ämne inom det som man kunde kalla ”religiös varningslitteratur” var självbefläckelse, där speciellt unga män varnades för följderna av denna osedliga vana. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det också vanligt att man i olika tidningsartiklar gick ut med varningar för den nya tidens smutslitteratur och de följder som denna kunde få.
Smutslitteratur var dock ett begrepp som användes rätt brett, där all litteratur som ansågs osedlig ofta hamnade i skottgluggen.
Boken Rådgifvare för ungdom med särskilt afseende å sjelfbefläckelse av A.F. Melander från år 1873 är ett av de exempel på rådgivningslitteratur som utgavs under 1800-talet och som varnade för självbefläckelsen och dess följder.
Här kan man i förordet till boken bland annat läsa följande om självbefläckelsens faror:
….sjelfbefläckelse hos såväl flickor, som gossar, utgör ett nutidens allt mer sig utbredande ondt af den mest farliga beskaffenhet, hvilket på det kraftigaste motarbetar organismens friska, harmoniska utbildning samt medför ett gradvis fortgående ruinerande af både själens och kroppens krafter. Visserligen är det denna kräfta, som i det fördolda (både physiskt och moraliskt) sönderfräter lifsrötterna hos större delen af vår tids ungdom och dymedelst hotar att undergräfva grunden för familjens och samhällets bestånd. Hvad som gör denna lastbara vana så farlig och förstörande, och det desto mer ju tidigare den börjar, är att pilen rigtas mot organismens ädlaste organer, hjernan och ryggmergen, hvilka äro att betrakta såsom hufvudsakliga sätet för lifskraften och regentskapet öfver det hela. Genom städse återkommande öfverretning försvagas och förslappas dessa fina, ömtåliga organer allt mer, och dervid äfven snartnervsystemet i sin helhet samt hela organismen. Härpå följa nödvändigt sjukliga företeelser af många och svåra slag, såsom dysterhet och svårmod, leda vid lifvet, olust och tröghet till själ och kropp, benägenhet att fly menniskor och helst vara för sig sjelf, skygg matt blick, blekhet, afmagring, ojemn matlust med sura uppstötningar, kyla i händer och fötter samt slutligen förlamning af både själens och kroppens krafter.
Det var alltså inte endast med tanke på de samhälleliga plikterna man borde undanhålla sig denna fritidsaktivitet, utan även med tanke på den egna hälsan.
En till bok i samma ämne, som även den är en översättning från amerikansk litteratur, är Ungdomens rådgifvare som utgavs av Dr. N. Rosenberg år 1889.
Även här får vi i inledningen av boken genast ta del av de faror som självbefläckelsen utgör för ungdomen:
Helsa och sundhet äro de största förmåner, menniskoslägtet eger, och utan dessa skulle lifvet vara en börda t. o. m. för den som egde all verldens rikedomar. Det bör derför vara hvars och ens heliga pligt att vara noga om sin helsa och icke genom oförståndig behandling eller utsväf- ningar utsätta den för misshandling eller förstöring. Och dock är det en hel mängd menniskor, som på detgröf- sta försummar denna pligt. Många handla mot bättre ve tande, men det är också en del, som handlar af oförstånd; särskildt är detta fallet med dem som bedrifva sjelfbefläckelse eller onani, en last som troligtvis mycket snart skulle upphöra, om ungdomen på förhand visste, hvilka förfärliga, för själ och kropp ödeläggande verkningar dess utöfvande medför. I ett mycket stort antal fall af detta slag, som under årens lopp kommit under vår behandling, ha vi funnit, att vederbörande blott hafva ett högst ofullkomligt begrepp om sjelfbefläckelsens syndiga afskyvärdhet och olycksbringande följder. Många försäkrade oss med tårar i ögonen, att om de i tid blifvit varnade och fått reda på hvartill lastens utöfvande ledde, skulle de nu icke vara nödsakade att söka läkarehjelp för sin misshandlade och ohyggligt försvagade kropp.
Längre fram i boken framgår det att författaren är starkt inspirerad av kyrkans läror och därför kanske inte Dr Rosenberg nödvändigtvis är den mest tillförlitliga av källor då det gäller att göra medicinska bedömningar av patienternas hälsa till följd av självbefläckelse.
En frispråkig herre för sin tid var August Strindberg. I Samlade skrifter av August Strindberg och den fjortonde delen som går under namnet Giftas från år 1913, får man ta del av hans underfundiga och samhällskritiska texter gällande frågor som självbefläckelse.
… Prästen hade hållit en utläggning på sjätte budet. Han hade talat om hor inom och utom äktenskapet. Huru hor bedrevs mellan äkta makar, det kunde han icke redogöra för, oaktat han själv var gift, men utom äktenskapet det hade han reda på. Så kom han till kapitlet om självbefläckelse. När han nämnde ordet, gick det som en susning genom ynglingaskaran, och med vita kinder och håliga ögon stirrade de på honom som om de sett ett spöke. Så länge han talade om helvetets straff voro de tämligen lugna, men när han började läsa berättelser ur en bok om huru ynglingar dött vid tjugofem års ålder med förstörd ryggmärg såsom Guds barn, då sjönko de ihop på
bänkarne och kände golvet gunga under sig! Slutligen talade han om en historia om en gosse, som vid tolv års ålder kom på dårhus; och vid fjorton år avled i tron på sin Frälsare. Då var det som att se hundra upptvättade lik gillrade på stänger. Botemedlet mot detta onda, det var endast ett, endast ett, Jesu dyra sår. Någon detaljerad uppgift på huru de skulle användas mot för tidig manbarhet avgav han ej. Emellertid skulle man avhålla sig från att dansa, gå på teatern, besöka lekstugor och, framför allt, avhålla sig från kvinnor; det vill säga motsatsen av vad man i själva verket borde göra. Om lasten var en dräpande motsägelse av samhällslagens proklamation att mannen först vid tjugoett år är manbar, det lämnades åt tystnaden. Om den kunde förhindras genom tidigare äktenskap, genom att skaffa nödtorftig mat åt alla i stället för kalas åt några, det lämnades därhän. Resultatet blev, att man skulle kasta sig i Jesu armar, det vill säga gå i sektkyrkor, avhålla sig från allt bestyr med världen och lämna den åt överklassen...