En av de mest mytomspunna dynastierna i historien är troligen Huset Rothschild. Under 1800-talet när dynastin var som mäktigast tros de ha innehaft den största privata förmögenheten genom hela världshistorien. Eftersom Huset Rothschild till skillnad från de flesta andra dynastier genom historien lyckats bibehålla en stark sammanhållning från generation till generation och även värdesatt integritet har det varit svårt för utomstående att få insyn i omfattningen på verksamheten. Det har även lett till massvis med konspirationsteorier. Enligt de vildaste av dessa skulle Huset Rothschild ännu styra och ställa i världen genom deras mäktiga förmögenhet.
Sanningen är dock troligen den att Huset Rothschilds förmögenhet minskat i värde i takt med att den spritts ut mellan hundratals arvingar. Trots att deras affärer är betydligt mindre kända idag än de var under 1800-talet är de ännu verksamma inom en rad olika branscher ännu idag, i allt från finans- och fastighestbranschen till vinodling.
Historien om Huset Rothschild är även en väsentlig del av den penningmarknad som vi upplever den idag och därför kan det vara intressant att bekanta sig närmare med denna. I böckerna The Rise of the House Rothschild (1928) och The Rothschild Dynasty (2009) kan man helt gratis läsa den faschinerande historien om Huset Rothschild.
Nedan är också ett utdrag ur boken Stora, rika, berömda som publicerades år 1930 och för vilken upphovsrätten även den gått ut.
Huset Rothschild
Från boken Stora, rika, berömda
Världslitteraturens Förlag 1930
Vinningslystna voro de och snikna. Hjälpa kunde de — Rothschildarna — men de hjälpte helst, när de förstodo, att rik vinst var att hämta, och då stora fördelar sågos vinka i fjärran. Konsten att muta förstodo de även. Med oerhörda summor köpte de hög och låg, herre och dräng blott för att med dessas hjälp taga igen ett mångdubbelt belopp och öka guldhögarna i de rothschildska kassakistorna. Men en Rothschild var även minutiöst ärlig, och ett givet förtroende sveks icke.
Meyer Anselm Rothschild höll, även sedan barnen vuxit upp, styret i sin hand, och det är häpnadsväckande att se, vilken fast familjeorganisation det hela var. Inga hemligheter fingo till något pris slippa utanför familjen. Ja, han gick till och med så långt, att han, då en dotter ingick äktenskap och ej mera bar namnet Rothschild, ansåg henne som utanför familjen, av fruktan att konspirationens trådar ej skulle ligga säkert, om de skulle komma i hennes mans hand. Hela bokföringssystemet var så hemligt, att den gamle Rothschild, först då han kände sina krafter avtaga, lät sina söner få en inblick i affärens verkliga omfattning genom att se huvudböckerna — döttrarna fingo aldrig någonsin tillåtelse härtill.
I judarnas Mecka, Frankfurt am Main, den stad, som under medeltiden behärskade största delen av världshandeln på grund av sitt fördelaktiga läge, levde under hån och smälek bland andra även rothschildarnas förfäder.
Med judarnas säkra affärsblick uthärdade de allt i förlitande på bättre tider och med hopp om att deras dag även en gång skulle randas. I ghettot, den s. k. Judengasse, inom vilkas murar de voro förvisade, och vilka de ej fingo träda utom mera än varje söckendag till mörkrets inbrott, samlade de med slughet och energi slant till slant genom minuthandel. Slutligen var avkastningen så stor, att familjen kunde inköpa ett hus och personliga skyddsbrev anskaffades hos stadens styrande, varefter de ej mera räknades till de fattigare judafamiljerna. De läto förse huset med en röd sköld och togo härefter familjenamnet Rothschild.
Ända från mitten av 1500-talet kan man spåra släkten, som då livnärde sig huvudsakligast av diversehandel, men som sedan början av 18:e århundradet ävenslog sig på penningväxling i mindre utsträckning.
Redan vid unga år började huvudmannen för släkten Rotschild, den tidigt föräldralöse gossen Meyer Anselm, född 1743, som då förfogade över ett kapital, att utöva penningväxlarens yrke. Tack vare att Rothschild samlade i synnerhet guldmynt, lyckades han så småningom komma i förbindelse med prins Wilhelm av Hessen, som vurmade för sällsynta mynt och kuriosa.
Den unge juden förstod konsten att ställa sig in och att muta. Tack vare en del affärer, som hans svärfader hade med prins Wilhelms rådgivare och högra hand, en man vid namn Buderos, lyckades Meyer Anselm väcka dennes intresse och kunde sedan uttränga den kristna bankfirman, som tidigare skött furstens affärer, för att själv få handha dennes finanser. Vad detta betydde för Rothschild, är lätt att inse, om man betänker, att ifrågavarande furste var sin tids rikaste man. Men likväl var Meyer ej någon förmögen man vid denna tid. Sålunda uppskattades år 1790 hans inkomst endast till omkring 3000 gulden.
Under franska revolutionen och de därpå följande oroliga tiderna handlade Meyer med krigsförnödenheter och dylikt och förstod för övrigt att på alla sätt och vis göra sig nyttig, vilket resulterade i att han i slutet av 1700-talet vad rikedom beträffar räknades som den tionde i ordningen av judarna i Frankfurt am Main. Hans förmögenhet uppskattades vid denna tid till över en million gulden.
England fick i dessa tider hjälp mot Frankrike av fristaten Hessen. Detta sågs naturligtvis med oblida ögon av Napoleon, som också snart bröt in i Hessen och förintade staten. Fursten måste fly men hann ej rädda med sig alla sina oerhörda rikedomar. Mängder av kistor fyllda med guld, silver och värdepapper murades in i slottets väggar och grävdes ned under träd i skogarna.
Mycket av de gömda skatterna fann Napoleon, men det var ändå bagateller, av vad som gömts. Och det var Rothschilds förtjänst, att han ej fann mera. Rothschild hade fått i uppdrag att sköta furstens affärer, medan denne befann sig i landsflykt, vilket Rotschild också gjorde med plikttrohet och stor ärlighet.
Genom att muta en av Napoleons generaler förmådde han denne dels att ej låtsa om 47 stycken guldkistor, som blivit funna i skogarna, och dels att lämna tillbaka en del redan beslagtagna skatter. Och mot ännu flera och större penninggåvor lovade generalen ytterligare att ej gräva i slottet Sababurgs omgivningar, varest massor av guld voro nedgrävda. Och ej nog med det. Han förmåddes av Rothschild att uppgiva de guldskatter, som funnits i de hessiska slotten, till endast 4 millioner taler, då i själva verket endast ett enda av de tre slott, som fullproppats med guld,gömde ej mindre än 16 millioner.
En stor del av skatterna räddade Meyer Anselm så småningom till sitt hus vid Judengasse. Men ej heller där voro de i säkerhet, ty man levde i en ständig ångest för husvisitation. Nu mutades emellertid även general Dahlberg, som hade kommandot i Frankfurt am Main, och sedan kunde Rothschild åter i lugn och ro sköta furstens millionaffärer, vilket han utförde med vanlig samvetsgrannhet.
För att kunna sköta sina vittomfattande affärer måste Rothschild avsända brev o. dyl. genom kurirer. De franska spionerna, som särskilt hade fått uppmärksamheten fäst på de bankirfirmor, vilka eventuellt kunde tänkas ha några förbindelser med den landsförvisade fursten, lyckades ertappa några av de utsända männen och beslagtaga deras skrivelser. Ett dylikt komprometterande brev föranledde en husundersökning, men den mutade generalguvernören Dahlberg varnade Rothschild. Och denne mans slughet var oerhörd. Han kunde framlägga böcker för fransmännen, som voro förda på så finurligt sätt — avsedda som de voro för polis och skattemyndigheter — att icke någonting kunde bevisas.
Prins Wilhelm fick ökat förtroende för Meyer, och denne skötte så gott som alla hans ljusskygga affärer. Rothschild fick mot 4 % även låna räntorna på furstens kapital. Buderos, som hade att uppbära denna ränta, blev härigenom allierad med huset Rothschild och aktieägare i firman med 20,000 gulden mot gängse ränta. De räkenskaper, han hade tillgång till, voro dock endast de samma, som skattemyndigheterna fingo se.
Trots allt kunde hemligheten mellan fursten i Prag och bankirfirman i ghettot ej i längden undgå att upptäckas av den napoleonska polisen.
En husvisitation var oundgänglig. Med oerhörda summor hade Meyer emellertid mutat general Dahlberg, som underrättade honom om faran. För att gömma guldkistorna fick man nu brått med att slå hål i väggarna och där lägga in guld, silver och de komprometterande kassaböckerna. Och genom att mitt under visitationen muta polisen förmådde man denne att hastigt avbryta densamma.
Rothschilds första affärslokal i Judengasse kan med alia skäl kallas anspråkslös. Den låg i gårdshuset och var endast omkring tre kvm. stor. Men dokument och värdesaker förvarades i våningen, där man på flera ställen iordningställt lönnfack. Ännu i dag förvaras av Rothschildarna den ryktbara svarta järnkistan med sitt säregna lås, som gömt på så mycket.
En lycka för Rothschild var, att han ej behövde anlita främmande människor för affärernas skötande. Hans talrika barnskara, framför allt de fem sönerna, blev honom efter hand som de växte upp en ovärderlig hjälp. Även de döttrar, som voro ogifta, anställdes i affären, då däremot varken de döttrar, som hade ingått äktenskap eller deras respektive män, fingo kasta den minsta inblick bakom kulisserna. Gifte sig däremot en son, togs omedelbart hans hustrus krafter i anspråk.
Sålunda biträddes kassörskan, en Meyers ogifta dotter, av sönerna Anselms och Salomons hustrur. Tillsammans med dessa två söner skötte Meyer affären i hemstaden, James och Nathan utbildades på skilda orter i utlandet för att med tiden få egna bankirfirmor, medan Karl var reseombud.
Rothschild beslöt, då han med tiden blev sjuk, att ombilda affären till bolag. Samtliga söner utom Nathan, som vid denna tid vistades i London, blevo delägare. Meyer Anselm fordrade dock oinskränkt makt, så länge han levde.
Alltjämt gjorde man mest affärer med England. Napoleons bestämmelse om kolonialspärr förorsakade många affärshus stora förluster, men även detta obehag avvärjde Rothschildarna genom mutor.
Det kostade bankirfirman stora summor att åt James utverka ett pass till Frankrike av general Dahlberg — men man förstod, att Paris under dessa tider var ett gott arbetsfält.
Den franske finansministern var snart i Rothschildarnas våld, och fastän polisen, tack vare att man lyckades beslagtaga James hemliga korrespondens med bröderna, hade fällande bevis mot denne, vågade man dock ej företaga någon häktning, enär finansministern lade sig emot det. Och då Napoleon kom tillbaka från Ryssland, där han förstört fabulösa summor, var James, som ju gärna stod till tjänst med att låna ut pengar, bra att ha.
Av skadan blir man vis, är ett ordspråk, som även Rothschildarna togo hänsyn till, och därför började man nu hålla sig med egna kurirer. Om utgången av det för Napoleon så ödesdigra slaget vid Waterloo visste Nathan tack vare dessa kurirer besked redan åtta timmar tidigare än den engelska regeringen. Tack vare denna sin vetskap tjänade han på börsen kolossala belopp genom att ropa in fallande papper.
Många furstar hade bankiren från ghettot besegrat med sitt guld, men mänsklighetens behärskare — Döden — kunde ej ens ”rike Rothschild” köpa sig fri från. Den 19 september 1812 dog den gamle Meyer Anselm i en ålder av 69 år. Sålunda fick han ej uppleva sin hätskaste fiendes, Napoleons fall, och ej heller sin avhållne kurfurstes återuppsättande på tronen. Sin princip, att ingen utomstående skulle få ana vad som dolde sig bakom organisationen, förblev han trogen in i det sista, i det han kort före sin död sålde rörelsen till sönerna — döttrarna förbigingos helt och hållet — för den löjligt ringa summan av 190,000 gulden.
Rothschildarna förstodo konsten att nästla sig in hos alla. De flesta kungahus — regerande som störtade — voro beroende av dem; ministrar och generaler gjorde allt vad de begärde, mutade som de blevo med guld, silver eller ädla stenar. Men de sluga bröderna förstodo betydelsen av att ha vänner även bland andra samhällsklasser. Att ha t. ex. en skutskeppare till förtrogen, betydde för dem ej så litet, då det gällde att snabbt befordra en kurir eller att före alla andra få färska underrättelser.
Den äldste av sönerna, Anselm Meyer, övertog frankfurterhuset. Österrike var vid denna tid i stort behov av penninghjälp, något som Rothschildarna snart fingo klart för sig. Furst Clemens Metternich, österrikisk minister, snärjdes snart av Salomon Meyer, den andre i ordningen av bröderna. Mot enorma summor förmåddes Metternich att hos österrikiske kejsaren utverka, att Rothschildarna blevo adlade. Från början nöjde de sig med ett ”von” framför namnet, för att år 1822, då de på mycket fördelaktiga villkor kunde erbjuda Österrike ett lån på 30 millioner gulden, upphöjas till grevar och friherrar. Rothschildarna förstodo att de, för att få ett fastare grepp om finansväsendet, måste offra penningar för att köpa ordnar och anordna galamiddagar och dylikt. För att få vara med om exklusiva fester och mottagningar erbjödo de sig t. o. m. ofta att själva bestrida omkostnaderna.
De tillförlitligaste och snabbaste kurirer som vid denna tid kunde anskaffas — brevduvorna — upprätthöllo nu förbindelsen mellan Nathan i London och James, som fortfarande skötte firmans, Meyer Anselm von Rothschild und Söhne, affärer i Paris. Denne sistnämnde jobbade framför allt i järnvägsaktier.
Italien undgick ej att dela de övriga nationernas öde. Den rothschildska spindeln spann vidare på sitt nät, och hade snart det italienska finansväsendet snärjt i sina maskor. Här var det Meyer Karl friherre von Rothschild, den yngste brodern, som utfört arbetet.
Brutalitet och hänsynslöshet i förening med slughet och energi ha, jämte sådana händelser som världsomskakande krig, revolutioner, statsvälvningar och dylikt, bidragit till den vittomfattande judiska bankirfirmans framgång.
År 1855 hämtade den omutliga döden två av de ryktbara, Anshelm och Karl. James dog ej förrän 1868, då däremot Nathan avlidit år 1836 och Salomon redan så tidigt som 1826.
Bankhuset i Neapel avvecklades redan 1861 och frankfurterhuset efter Wilhelm Karl von Rothschilds död 1901. I London, Paris och Wien äga de rothschildska bankirfirmorna ännu bestånd, och även i andra länder göra de smarta affärer. Så arbetade de till exempel i Ryssland och Brasilien i olje- och järnvägsaktier.
I England hade Rothschildarna såväl social som politisk framgång. Lord Nathanael Rothschild dog den 31 mars 1915, och efter hans död ärvde sonen Lionel Walter, baron Rothschild, faderns såväl pärsvärdighet som enorma förmögenhet. Han var under åren 1899—1910 liberalunionistisk underhusledamot och har även skapat sig ett namn inom den zoologiska vetenskapen. Den nuvarande ledaren av wienhuset är baron Louis Rothschild, född den 5 mars 1882 och sonson till Salomon. År 1905 avled Alphons de Rothschild, som vid sin bortgång var chef för franska riksbanken. Alfred de Rothschild dog den 31 januari 1918.
Oppositionen mot rothschildska släkten var stark, men de voro semiter, och därför uthärdade de med jämnmod hån och smälek i förlitande på den dag, som skulle komma och också kom. De voro föremål för drift och gyckel och förekommo i dagspressen i anekdoter och karikatyrer. Motviljan mot dem blev slutligen så stark, att regeringens skydd måste begäras.
Rothschildarna äro ej mera rena semiter. De ha gift sig in i europeiska furstehus, degenererats genom uppblandningen med högadel, insupit kristet blod; allt detta i förening med världskriget har kringskurit deras makt.
I vår tid äro de fem frankfurterbrödernas ättlingar visserligen mäktiga herrar av värld men ej världens herrar, som fallet var under det nittonde århundradet.
Man måste erkänna, att det var ett jätteverk av Meyer Anselm Rothschild att från en liten skräpbod vid Judengasse i Frankfurt am Main under loppet av några decennier utveckla en bankir- och emissionsverksamhet, som på sin tid omfattade hela den civiliserade världen.