500 år av kunglig stil

Först var det Göteborg som fyllde 400 år, och idag är det dags för konungariket Sverige att fylla jämna 500.

Den 6 juni 2023 är det nämligen 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och det självständiga konungariket Sverige återuppstod från Kalmarunionen.

För att fira 500 år av svenskar kungar av blandad kvalitet har vi gått på jakt efter stilikoner i regentlängden. Medan Storbritanniens historia är fylld av prinsar och kungar med smak och stil, så är det snålare i Sverige. De flesta svenska kungarna verkar haft för fullt upp med att kriga. 

Men med lite god vilja har vi hittat tre stilrena kungligheter från tre helt olika perioder. Kungar som på olika sätt gjort stilen till ett del av sitt signum och historia. Vi har valt att bekvämt glida förbi alla eventuella missdåd och skandaler, för att helt fokusera på ytan.

Gustav Vasa – strumpebyxor, broderier och basker

Vi talar ofta om “tidlöst mode”, men ett porträtt av Gustav Vasa räcker för att avfärda idén om att modet är tidlöst.

Kläderna som 1523 prydde vår nya kung skulle idag sitta bäst på en gammal dam: basker och kappa, med broderad väst och en skjorta med krås, parat med vita strumpebyxor.

Men för sin tid och plats måste Gustav Eriksson varit en välklädd man. Sverige var ju vid det här laget inget rikt land, utan hade med nöd och näppe tagit sig ur Kristian II:s klor med lånade pengar. Men Gustav hade ambitioner om något mycket större. Det gällde att dress the part.

Målningen av Gustav Vasa visar att hans kläder följer dåtidens trender till punkt och pricka. Den fyrkantiga, boxiga stilen och de tunna strumporna följer perfekt stilen hos betydligt rikare kungar som Henrik VIII och Karl V.

Vasa beskrevs också som en man med smak, trots att han inte var särskilt beläst. Systersonen Per Brahe beskrev honom så här:

“Manlig och kunglig klädebonad bar han gärna, och på vad sätt kläderna än voro skurna, passade de honom väl. Han hade ett skarpsinnigt omdöme och överträffade, ehuru han ej själv haft tid att öva sig i bokliga konster, många, som hade studerat. Han kunde träffande bedöma målningar och ’beläten’, porträtt och byggnader, landskap, djurs, örters och träds proportioner och egenskaper.”

Vasa var också en man med känsla för skägg. Både hans elegant fyrkantigt skurna skägg kombinerat med en tvinnad mustasch, och porträttet av Vasa med ett navellångt burrigt skägg som skulle gjort både Jultomten och Hell’s Angels avundsjuka, är imponerande.

Om det inte vore för pottfrisyren, hade vi kanske sett Vasa för den stilikon han var?

Gustav III – lite för klädintresserad för sitt eget bästa

Gustav III var betydligt tuffare än porträtten av honom kan ge intrycket av. Bakom pudret och peruken fanns en både smart, vitsig och målinriktad kung. Om han bara inte varit så intresserad av kläder och konst hade han kanske levt längre, och fått ett helt annat eftermäle?

Det tog nämligen bara tre månader från kröningen till att Gustav III framgångsrikt genomför en statskupp i augusti 1772. Gustav III sätter igång ett reformarbete, där han bland annat avskaffar tortyr och förbättrar religionsfriheten.

Inte alla reformer framstår som lika genomtänkta. För att komma till rätta med adelns besatthet med dyrt och opraktiskt utländskt mode får kungen idén om att skapa den nationella dräkten, designad och tillverkad i Sverige. Gustav III låter designa en dräkt med kort kappa, puffiga armar och en rejält tilltagen rosett i midjan. Dräkten kommer till och med i två varianter – en för hovbruk och en för vardagsbruk. Även damerna får en matchande nationell dränkt. 

Kungen försök att lösa adelns garderobsproblem landar inte alls lika bra hos adeln. Man tycker dräkten är ful, omodern och dyr, och många bär den mest för att göra kungen nöjd.

Det är inte bara nationaldräkten som till slut får bägaren att rinna över, men adeln tröttnar som bekant till slut på Gustav III. En komplett bildas med målet att mörda kungen och återställa ordningen.

Gustav III får ändå en varning i god tid. En av konspiratörerna ångrar sig och skickar en varning till kungen på kvällen innan maskeradbalen. Men kungen – av fåfänga? – tackar nej till att bära ett skyddande stålharnesk under sin eleganta maskeraddräkt. 

Han går till maskeraden utan skydd, där konspiratörerna omringar honom och Anckarström placerar ett skott i kungens rygg. Med ett stilrent “Aj, aj – je suiz blessez” segnar Gustav III ner, och dör några veckor senare. 

När hans son Gustav IV Adolf också avsätts avskaffas den nationella dräkten helt, och ersätts av fracken – ett nytt trendplagg från Europa.

Gustav V hade det väl förspänt för att bli en stilikon. Han var Sveriges längsta kung genom tiderna, han var slank och sportig, och han levde under det klassiska herrmodets starkaste period.

Som ung ansågs Gustav V “klen”, för vilket han ska ha behandlats med elchocker. Oavsett om det var tack vare elchockerna – eller mer troligt, att man stressat upp sig i onödan – växte Gustav V i alla fall upp till en duktig idrottsman. 

Runt 1880 var han en av pionjärerna som introducerade tennis till Sverige, och 1890 grundade han Kungliga Lawntennisklubben (KLTK). Under den fantastiska pseudonymen Mr G. varGustav V  en duktig tennisspelare, med lobben som specialitet. 

Hans tennisstil var oklanderligt elegant, med gräddvita långbyxor i ylle med slag, matchande cardigan över en vit skjorta och en slips, gärna kompletterad men hatt. I övrigt föredrog kungen diskreta kläder och uniformer, där det snarare är passformen som överraskar. Det finns helt enkelt inga bilder på en Gustav V i dåligt sittande plagg. Fotografiet ovan visar också på en fingertoppskänsla för accessoarer.

Men Gustav V var för traditionellt lagd – han bar visserligen stilarna väl, men utvecklade dem inte. Hade han fötts 40 år senare hade Sverige kanske fått en stilikon helt i klass med dåtidens kungliga stilgigant, hertigen av Windsor.

Carl XVI Gustav då?

Vår egen kung är lite av en gåta. Tydligt är att kungen har god smak, men epitetet stilikon har aldrig riktigt fastnat.

Som ung var kronprinsen en välklädd playboy, med en vältränad kropp. Mest berömda är bilderna utan kläder, som omslaget av Hänt Extra med en barbröstad kronprins i tajta jeans. Men han kunde också bära upp en smoking.

Efter giftermålet och pappalivet har vår kung mognat in i en väldigt diskret välklädd figur, som gärna bär en välskuren dubbelknäppt kostym i lugna färger. Ungefär samma stilresa verkar kronprins Daniel vara på. Inget fel med det, men banbrytande är det inte.

Kungligheter som stilikoner är kanske ett förlegat koncept? Under de 500 år har modet gått från att vara kungligt till att bli folkligt – idag kan vem som helst bli en stilikon, och det är väl så det borde vara.

Från den diktatoriska Vasa via den upplysta despoten Gustav III till den tennisspelande, konsensussökande Gustav V och en jultalande Carl XVI Gustav – steg för steg har kungarna, om än motvilligt, lämnat över makten till folket. Och det är ett viktigare arv än alla kostymer och skjortor i världen.