Ibland har man tur när man besöker antikvariat. Under veckoslutet lade jag beslag på ett riktigt mästerverk från år 1883, boken Fråga mig om allting – Oumbärlig handbok för alla menniskor (C.E. Fritzes K. Hofbokhandel). Det handlar om en omarbetad version av ett engelskt original – vilken bok det handlar om framgår dock inte från boken – endast att detta handlar om en bearbetad version från den 64:e engelska upplagan.
Det är ett väldigt ambitiöst uppslagsverk som innehåller råd om allt från etikett- och beteenderegler till mer praktiska hushållstips. Bland annat finns tips om hur man behandlar bett af galna djur till hur man gör med Osnygga menniskor. Man drar sig heller inte för att dela ut äktenskapstips och tips för hur man bäst uppfostrar sina barn. Med andra ord ett heltäckande uppslagsverk för alla livets områden av den typ man sällan ser nuförtiden.
Helt enligt temat på denna blogg börjar vi dock med ett tips över hur man är en gentleman enligt denna bok som återfinns som regel 1185. Boken består sammanlagt av 2107 tips.
1185. För att vara en gentleman erfordras att iakttaga ett värdigt och anständigt uppförande, vara vänlig, artig och intagande i sitt sätt. Då en verklig gentleman kommer till en person i lägre samhällsställning, söker han så mycket som möjligt dölja sin öfverlägsenhet. Han är alltid hjelpsam, aldrig ovänlig, högmodig och ofördragsam. Han böjer sig visserligen för etikettens lagar hos de rika eller förnäma, men förnedrar sig aldrig till kryperi. Han undviker spel och dryckenskap eller andra svagheter, som skulle förorsaka honom sjelfförebråelser, och nöjer sig med att deltaga i sällskapslifvets förströelser. Den, som endast vill synas vara en gentleman, ådrager sig snart förakt, men den, som verkligen är det, blir hedrad till och med efter döden.
Sedan kommer vi till avdelningen äktenskapstips. Ur boken framgår med tydlighet att man i slutet av 1800-talet hade en helt annan syn på jämlikhet – åtminstone i det hänseendet att det närmast sågs som en självklarhet att kvinnan skulle ta hand om hushållet, medan mannen var ute i arbetslivet.
1350. Qvinnans makt. Qvinnans inflytande är oemotståndligt både i godt och ondt. Om lyckan icke finnes inom hemmet, så lära vi aldrig känna den. En god hustru kan ingifva sin make vishet, mod, styrka och ihärdighet, då den dåliga deremot framkallar förvirring, missnöje och förtviflan. Tillståndet inom hemmet blifver aldrig hopplöst, så länge hustrun är klok, bestämd och hushållsaktig, men deremot kan ingen rikedom förslå till lättja, slöseri och misshushållning. Dåliga inflytanden inom hemmet förderfva det ädlaste sinne, och mannens hjerta är ej af diamant. Han vill hafva handling och verksamhet, men det fordras ofta en stark själ och ett hängifvet hjerta för att upprätthålla hans mod. Hans moraliska kraft erfordras för striderna ute i lifvet, och för att återvinna lugn och jemnvigt behöfver han frid, glädje och trefnad i sitt hem; hans själ återvinner der styrka att ånyo bära lifvets bördor. Mötes han deremot inom sitt hem af dåligt lynne, bitterhet, missnöje och klagan, så dör hoppet i hans hjerta, och han försjunker i förtviflan.
1351. Man och hustru. Några välmenta vinkar för båda parterna.
1352. Råd till hustrun. Om mannen stundom ser litet surmulen ut, då han kommer hem, så rusa ej genast fram med förskräckt min och fråga »hvad som händt«. Detta förargar honom endast, och han omtalar det nog sjelf om nödigt är. Öfverhopa honom icke heller med skämt och prat, utan var lugn och uppmärksam. Tro ej att ni jemt är orsaken till hans tystnad och tankspriddhet, utan lemna honom i fred, tills han blir hågad att tala. Tag en bok eller ett handarbete utan missnöje och sura miner, och vänta lugnt tills han blir mera sällskaplig. Tillse att hans skjortknappar äro ordentligt isydda; små orsaker hafva stora verkningar, och bristen på en knapp blir kanske en orsak till första husliga stormen. Skjortor och skjortkragar kunna aldrig blifva fullkomligt lagom och passande, men försök att få dem så nära fullkomligheten som möjligt, och lägg ej på hjertat, om han ändå beklagar sig litet öfver dem; det är en af hans många rättigheter.
1353. Råd till mannen. Om en hustru klagar öfver att de unga flickorna nu för tiden äro så framfusiga, så anklaga henne ej genast för afundsjuka. Skulle litet jalousie vara med i spelet, så bevisar det ju endast hennes kärlek, och ni kan ju njuta denna lilla triumf i tysthet. Visa sjelf ingen dylik svaghet; klaga ej öfver att hennes stol står för långt från er eller att hon är allt för upptagen af sitt arbete; var säker att, fast ögonen följa fingrarnas snabba rörelser, så dröja tankarne vid er kärleks första ljufva dagar med sina tårar och småleenden, gnabb och försoning, under hvilka edra hjertan blefvo så invecklade i kärlekens nät, att ni nu hvarken vilja eller kunna komma ut igen.
1354. Råd till hustrun. Klaga aldrig öfver att er man är mera intresserad af tidningarna, än, som förr, af ett samtal med er. Göm dem ej för honom eller låt barnen rifva sönder dem; blif ej vid misshumör, då budet aflemnar dem, utan gå gladt och vänligt och lemna honom dem. Hvad vore mannen utan sin tidning, denna civilisationens hjelpreda, som äfven säkerligen åstadkommer mycket godt genom att för allmänheten offentliggöra alla dåliga mäns och hustrurs förvillelser? Rätta sättet att behandla tidningarna är att studera dem under mannens frånvaro istället för att sqvallra med grannarne eller titta i fönstret, så att ni, då han kommer hem igen och åter tager upp sin tidning, kan börja tala om innehållet deri: »om det rysliga tillståndet i Ryssland, om olyckshändelserna, om handel och sjöfart« etc. Då skall han snart lemna tidningen för att höra nyheterna från edra läppar, och småningom kommer ett trefligt samtal i gång. En väl använd tidning är således hurstrun mycket nytta; den håller mannen vid hemmet och förser dem med samtalsämnen i det hvardagliga lifvet.
1355. Råd till mannen. Mannen glömmer lätt, huru nyttigt det är att stundom påminna sig förlofningstiden. Huru långsamt timmarne skredo tills han fick träffa »henne«, huru hastigt de sedan förflöto, hur öm hans första helsning var och hur innerligt hans afsked! Huru glada voro icke hans drömmar om framtida lycka! Men har drömmen sedan förverkligats? Har mannen blifvit så lycklig som han väntade sig? Om icke, så bör han eftertänka, huruvida han som man är lika öm och uppmärksam som under förlofningstiden. Han bör ihågkomma, att hustruns anspråk på kärlek och aktning äro vida större än fästmöns. Hon har för sin mans skull lemnat sitt barndomshem, sina föräldrars ömma omvårdnad, sällskapslifvets förströelser och har således rättighet att fordra någon ersättning. Mannen bör undvika de förströelser, som locka honom från hemmet och försvaga det band, hvarpå den timliga lyckan till en så stor del beror. Mannens heder och lycka bero så mycket på huru maken uppfyller sina förpliktelser.
1356. Råd till hustrun. Den unga hustrun tänker kanske ofta att hennes makes lynne är alldeles förändradt, då hon ej längre finner honom vara samme ömme, uppmärksamme älskare som under förlofningstiden, men detta kan vara ett stort misstag. Just hans arbete och sträfvan efter rikedom och framgång, som förorsaka honom tröttsamma dagar och sömnlösa nätter, visa hans kärlek för hemmet, för hustrun och för barnen, hans längtan efter att bered dem ett sorgfritt och oberoende lif. Denna tanke är det hemliga bekymmer, som så ofta tär på mannens hjerta, och det är i sanning ofta just den af lifvets omsorger bortskymda kärleken som dock är drifkraften till all verksamhet. Fast mörker och dimmor betäcka jorden, så strålar dock solen ofvan skyarne, och bakom butterheten och den ängsliga oron dölja sig stundom varma och ädla känslor. Kom ihåg detta, då stormar hota den husliga friden, och rätta uppförandet derefter, så skall stormen snart gå öfver och solskenet inom hemmet återvända.
1357. Råd till mannen. Sommaren är kärlekens årstid; de lyckliga bekymmerslösa fåglarne sjunga och bygga bo i träden; fiskarne dansa och leka i de brusande strömmarne; blommorna tyckas hviska om kärlek, medan de smekande linda sina rankor om hvarandra; de trolofvade paren svärma i lundarnas skugga. Men hvad gör den äkta mannen under denna ljufva tid, då jord och himmel mötas? Jo, han rufvar ännu öfver sina räkenskaper och fortsätter sitt vanliga arbete utan att unna sig ett ögonblicks hvila, för att njuta de fröjder försynen i så rikt mått slösar öfver människorna. Låt honom hellre säga till sin hustru: »Låt oss njuta af naturens skönhet och den friska luften. Kanske vi endast hafva några få somrar att lefva samman, och vi få ej offra dem helt och hållet åt mammon. Vi skola åter upplifva vår kärleks första dagar, vandra på de grönskande ängarne och lyssna till vindens sus i träden, som blandas med våra ömma hviskningar.«
1358. Råd till hustrun. »Det är så!» – »Nej, det är icke så!» – »Jo!» – »Nej!» Hvem har icke hört dylika tvister för att få behålla sista ordet, som dock är en så tvetydig triumf. Envishet visar ingen öfverlägsenhet och bevisar ej heller sanningen af ett påstående. Qvinnan anses alltid mest ifrig att få behålla segern på detta sätt; författare, predikanter, filosofer, alla äro eniga om att tillerkänna henne denna egenskap och klandra henne derför, ehuru de visserligen derigenom visa en viss benägenhet att få förhållandet ombytt, utan afseende på att de då utsätta sig för samma klander. Nu återstår det för en ädel qvinna att genom sitt goda exempel visa orättvisan af den nyss gjorda anklagelsen. Den hustru, som följer den visa regeln att vid alla tvister låta mannen behålla sista ordet, har vunnit en stor moralisk seger både för sig sjelf och hela sitt kön. Om han har rätt, är det ju orätt att motsäga honom, och om han har orätt, så skall han snart inse det sjelf och vara tacksam för en fördragsamhet, hvarmed hans häftighet möttes. Genom detta enkla medel skall äfven snart en sådan enighet i tankar och känslor utbilda sig, att ej några tvisteämnen finnas och ej något »sista ord» att tvista om.