I dagens samhälle är det vanligt med idoldyrkan och stora internationella artister har ofta miljontals följare på sina sociala medier. Under slutet av 1800-talet var det lite andra förutsättningar att nå ut till sina fans. Det betyder dock inte att det saknades idoler – varken i Sverige eller internationellt.
Arvid Fredrik Ödmann (1850-1914) var en svensk operasångare som debuterade 1873 med framgång som Tamino i föreställningen Trollflöjten. Efter 1911 var Ödmann huvudsakligen anställd vid Stockholmsoperan.
Ödmann fick han mycket beröm för sina prestationer på operascenen och utnämndes 1906 till hovsångare. Ödmann var också känd för sin mustasch som han vägrade raka, och bar den därmed oberoende av roll genom hela sin karriär.
Att Ödmann var uppskattad märker vi bland annat i boken Oscar II och hans tid, där man ägnar honom en hel sida under rubriken Arvid Ödmann – den gudomlige. Här kan man läsa bland annat följande om hans debut på operascenen:
Den 14 februari 1873 var det första gången som Arvid Ödmann beträdde K. teaterns tiljor som debutant i Taminos parti i »Trollflöjten». För att högtidlighålla denna bemärkelsedag i sångarens och äfven operapublikens lif hade konstnären i går, den 14 februari, fått sig beviljad en extra recett.
Då jubilaren först visade sig på scenen, sökte man göra en applåd gällande, men märkte snart att tillfället ej var lämpligt och tog derför skadan igen efter första tablån, då herr Ödmann i tredubbla inropningar fick mottaga publikens ovationer. Efter operans slutakt upprepades hyllningarna än starkare.
Föreställningens slut, som var beräknad till kl. 9.45, fördröjdes genom deras ovationer till 10.15.
Herr Ödmann var också en gentleman. I magasinet Idun – praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet lät han år 1898 göra en hälsning till Sveriges kvinnor där han uttryckte sin uppskattning till sina beundrarinnor genom ett handskrivet brev.
Hälsning till Sveriges kvinnor.
Herr redaktör!
Af Eder begäran, att jag skulle skriva några rader till mitt porträtt i Idun, ber jag få begagna mig, för att till Sveriges kvinnor få framföra ett hjärtligt tack.
Att kvinnorna spelat en stor roll mitt liv, det kan och vill jag ej förneka. Och när jag nu skådar tillbaka på de flydda 25 åren af konstnärlig verksamhet, är det med hjärtats lifligaste tacksamhet, jag också tänker på kvinnan. Det är hon som inspirerat mig, hon, som äfven belönat mig. De rosor hon slösande strött på min väg, ha saknat de törnen, som konsten eljes så rikligen bjuder, och jag stannar i förbindelse till Eder, Herr Redaktör, som skänkt mig detta tillfälle att uttala mitt innerliga tack för all öfverseende sympati som beskänkte mig från Sveriges kvinnor.
Högaktningsfullt,
Arvid F. Ödmann
”Efter 1911 var Ödmann huvudsakligen anställd vid Stockholmsoperan” skall vara ”t o m 1911……”
Ödmann pensionerade sig från Operan 1911 vid 61-års ålder efter att ha varit anställd där 1875-1887 samt 1889-1911.