Tidningen Scenen var en svensk kultur- och nöjestidskrift som utgavs mellan åren 1919 och 1941 på Hasse W. Tullbergs boktryckeri. Hasse W. Tullberg var även i övrigt en av de mest framstående publicisten under början av 1900-talet och bland utgivningen märks påkostade och rikt illustrerade verk, som bland annat Svenskt porträttgalleri. Denna gavs ut i 26 band mellan åren 1895-1913).
Under 1920-talet skulle han och hans bolag även ge sig in i filmbranschen, med såväl spelfilm som reklamfilm. Bland reklamfilmerna finns bland annat den som gjordes för varuhuset PUB år 1920 och som gått till historien som Greta Garbos filmdebut. Namnet på denna var Herrskapet Stockholm ute på inköp, som vi skrivit om tidigare här på Gentlemannaguiden.
Tidningen Scenen – Tidskrift för teater, musik och FILM
Här fokuserar på en av artiklar från tidningen Scenen, som främst bevakade nöjen och kultur: teater, film, musik, dans, societets- och sällskapsliv. I början av 1930-talet skulle Scenen alltmer övergå från kulturtidskrift till populärpress.
Redan under 1920-talet syns mycket inslag med både reklam inom dam- och herrmodet och redan då gick det inte att missta varifrån största delen av intäkterna kom ifrån hos tidningen.
I nummer 20 av tidskriften Scenen – Tidskrift för teater, musik och film från år 1927 återfinns en kort modespecial för män under namnet ”Elegansen på scenen – I salongen”. Det var också något som återkom i flera utgåvor under åren. Reklam med anknytning till denna modespecial fanns alltid smidigt placerat på uppslaget efter. Även här i form av Collijns ulster och återförsäljare till dessa.
Intressant i sammanhanget är att konstatera hur stor uppmärksamhet som lades vid hattetikett vid denna tidsera – under ett tid när hatten var en självklar accessoar att använda under samtliga av veckans dagar. Vad få tänker på i dagens läge är att det även var skillnad på vilken typ av hatt som ansågs lämplig att bära beroende på hårdhet och mjukhet på hatten.
Ännu längre ner har vi placerat några reklam från klassiska märken som förekommer i samma upplaga av tidningen. En från klassiska parfymmärket 4711, även känt som Kölnisch Wasser, samt en lite mer kontroversiell produkt.
Elegansen på scenen – I salongen
Hösten har varit rik på premiärer, men hur fattig har den inte varit på tillfällen för våra skådespelare att visa i hur hög grad de moderna kläderna göra mannen.
Så gott som inte en enda modern salongspjäs hittills, alltså ingen möjlighet för oss herrar på parketten att få en föreställning om hur höstens nya herrmod kommer att te sig eller om vi över huvud taget kunna vänta något nytt i det enahanda, som herrmodejournalen i regel lider av.
Vad säger oss en modeplansch, vad säger oss en herrdocka i ett skyltfönster mot den unge, elegante skådespelaren, där han otvunget rör sig i rampljuset och exponerar sitt yttre i alla de situationer och under alla de förhållanden, som upprepas i det dagliga livet.
Vi vilje se hur ett nytt snitt på kavajen, hur de nya linjerna på en frack ta sig ut i praktiken — vi ha ju inga mannekänguppvisningar, på vilka vi kunna göra sådana studier, och vi äro bortskämda med att våra skådespelare skola visa oss det. Vad vi hittills under säsongen ha fått skåda, det är hur en modern nattrock ser ut; det visar oss Gösta Ekman i Oscarsteaterns nya program, men det var ju, skulle man kunna säga, ett typiskt teaterplagg.
Naturligtvis var den flott och den gav även något nytt i färgen, det enda, strängt taget, i vilket ett sådant plagg kan varieras. Och man förstår så väl, att herr Ekman vid detta tillfälle gick till en viss ytterlighet, när han endast hade detta att visa oss nyfikna klädintresserade herrar.
Herr Adolphsons svagt lilafärgade kavajkostym med den dubbelradiga rocken och de långa, vida pantalongerna var ju visserligen chic, men den varslade inte om något egentligt nytt i höstens herrmoder. Men vi få väl hoppas att det kommer, om ej förr så till — våren. Och vi kan ju för övrigt lugnt trösta oss med att sådant modet just nu är ha vi herrar ingenting att klaga på.
Vi ha fått litet färg i kostymtygerna, och i halsdukarnas extravaganta mönster, stoffer och kulörer ha vi ju möjlighet att sätta en personlig prägel på vårt yttre. Vi böra också känna en viss tacksamhet över att vi blivit av med Bidermeyervästen och andra mer misslyckade ansträngningar att variera herrgarderoben.
En av höstens få men intressanta nyheter har man att anteckna i velourhattens återuppträdande och den läckra pastellfärgen i vilken den nu varierar.
Men den hårda, rundkulliga hatten har dock en så fast position att den aldrig kan utträngas, och i en korrekt herres garderob måste den ju alltid finnas.
I detta sammanhang kunna vi inte neka oss ett litet påpekande av de försyndelser emot den goda smaken, som herrar ofta göra sig skyldiga till när det gäller huvudbonaden.
Medan den hårda hatten kan bäras till så gott som vilken vinterhabit som helst och vilken tid av dagen som helst, så är den mjuka hatten ett deciderat förmiddagsplagg; den gör sig förträffligt till kavajkostymen, till raglan eller till ulstern, men när man på kvällen klär sig i eveningdress — till vilken naturligtvis hör som överrock en chesterfield eller en päls — då bär man på sitt huvud den hårda hatten, i annat fall känner man sig faktiskt inte klädd.
Det mest korrekta är givetvis chapeau claque eller cylinder, men dessa typer kunna mycket väl ersättas av den alltid klädsamma rundkulliga hatten. Mr. Chic.
