Det är alltid lika roligt att gå tillbaka i tiden och läsa om vad de som levde i början av 1900-talet tyckte om samtida mode och klädetikett.
Varje generation har visserligen haft sina stilpoliser, med klara åsikter om vilka kläder som är acceptabla att bära i olika sammanhang. I tidningen Scenen – tidskrift för teater, musik och film från 1 mars 1927 finner man en artikel där en man ondgör sig över svenska mäns brist på kunskap över hur man klär sig till en middag. Det är osäkert om det är den ansvariga utgivaren av tidskriften, Erik Ljungberger, som skrivit texten eller vem som ligger bakom den.
Enligt skribenten krävs det för att en korrekt gentleman skall komma i angenäm stämning till en middag att han uppträder i oklanderlig middagsdress, som enligt honom är smoking. Och när middagsbjudningen saknar uppgifter om klädedräkt betyder detta frack.
Enligt skribenten är det viktigt att gå välklädd till bords även om man äter sin vardagsmiddag hemma hos sig själv, eftersom alla vet i hur hög grad njutningen ökas därigenom.
En riktigt intressant text som rätt långt sammanfattar hur viktigt många ansåg att det var att man följde etikettreglerna gällande klädseln under 1920-talet.
Nedan är artikeln i sin helhet:
En herre under middags- och maskeradsäsongen
Vi svenskar skryta gärna med vår klädkultur, men man gör tyvärr ofta den iakttagelsen, att den sitter ytligare än den bör. Denna lilla anmärkning böra i synnerhet herrarna taga åt sig, ty just nu när middagssäsongen står i sitt flor, framträda ofta bristerna i en svensk herres yttre habitus. Vilken provkarta på olika så kallade middagskostymer kan man till exempel icke få se på en herrmiddag! Där förekommer icke bara smoking, som var och en borde veta är det enda rätta att bära på en enklare herrmiddag, utan man ser jaquetter, lounge-coats och kavajer, till och med i ljusa kulörer.
Kan det möjligen vara besväret att behöva klä om sig till middagen, som åstadkommer detta virrvarr av toaletter? Den som har den goda vanan att i regel göra toalett till middagen, även om han äter sin vanliga vardagsmiddag hemma hos sig själv, vet i hur hög grad njutningen ökas av att gå omklädd till bords. När korten till en middagsbjudning sakna uppgift om klädedräkt betyder detta frack, men det händer icke sällan, att den korrekte svensken i sin underbara blyghet bär svart halsduk till detta plagg, icke anande att han därmed utsätter sig för risken att inrangeras bland betjäningen.
För att en korrekt gentleman skall komma i angenäm stämning till en middag är det icke bara av vikt, att han uppträder i oklanderlig middagsdress, vartill hör utom smoking vit skjorta med stärkt veck, snibbkrage och fastsittande stärkta manschetter, utan han har också behov av att uppträda i ytterplagg motsvarande denna festdräkt. Han kryper sålunda icke i en stor och vid melerad vinterulster och sätter en mjuk filthatt med buckliga brätten på sitt välfriserade huvud, utan han klär sig i päls, livrock eller chesterfield och placerar en hård hatt, helst en chapeau claque på sitt huvud. Han träder sina lackskor i ett par pampuscher, om väglaget så fordrar, annars går han helst utan — och det vore en ren distraktion, om han skulle råka taga promenadkäppen med sig.
En svensk herres maskeraddräkt är i regel hans frack, nota bene hans frack numro två i ordningen. Ännu vid sekelskiftet var hög hatt eller chapeau claque obligatorisk till maskerad-fracken, men numera är även den försvunnen och det skall endast vara en eller annan gammal förnäm gentleman på Opera-maskeraden, som låter den blanka cylindern pryda sina gråa lockar.
Det klagas med rätta över att herrarna dra sig för att uppträda i kostym, och hur mycket livligare bleve icke karnevalståget, om de svarta frackarna ersattes med livfulla och färgrika pierrots, harlekiner, komiska gubbar och så vidare. Men svenskens berömda stelhet, förenad med en viss svaghet för bekvämlighet lägger oöverstigliga hinder i vägen för sådana önskemål.