I vår och sommar kommer jag högst antagligen att påträffas doftandes italienskt. Det står klar efter att jag idag inhandlade min första flaska EdC av märket Acqua Di Parma. Valet var inte alldeles enkelt eller okontroversiellt heller för den delen. Efter inköpet infann sig osökt frågan; för vem bär man egentligen sin parfym?
Idag var jag alltså och inhandlade en ny Edc av märket Acqua Di Parma trots ihärdiga försök från min flickvän att få mig att förnya mitt förtroende för den redan inkörda Euphoria Intense. Jag hade nämligen en längre tid suktat efter en egen flaska av denna enligt mig helt underbara doft.
Min faschination för märket väcktes redan för ett par år sedan på en semesterresa i Milano då jag en tidig morgon stod tätt intill några Italienska affärsmän på tågstationen. Efter detta tillfälle kände jag Acqua Di Parmas underbara aromer vart jag än gick i Milano.
När jag kom tillbaka från resan tog jag med min flickvän till parfymeriet fast besluten om att införskaffa min första egna flaska av Acqua Di Parma. Min flickvän föll däremot inte alls för doften och avrådde mig från att köpa den med orden; Om du vill lukta gubbe så”. Jag avstod då och köpte mig ytterligare en ny Euphoria som hon älskade och som mina kvinnliga kollegor på jobbet även de ofta gett mig komplimanger för.
Varje gång som jag under de senaste åren besökte olika parfymerier kastade jag längtande blickar mot Acqua Di Parman, men undvek doftprover väl medveten om min svaghet gällande doften. I ett svagt ögonblick nyligen gav jag dock vika för mina begär och kände genast en viss våg av dåligt samvete. Är jag egentligen en självisk människa? Och den ännu väsentligare frågan; för vem väljer man egentligen sin parfym?
Svaret på den frågan borde kanske vara; för det motsatta könet eller för att andra människor runtomkring en inte skall behöva inhalera svettdoft i din närhet. Att dofta gott inför sin flickvän borde ju rent teoretiskt sett ligga högt i kurs hos den som väljer sin parfym. Så har även jag alltid tänkt och för det flesta valt säkra kort som jag vet att uppskattats av de människor i min närmaste omgivning.
Nu gick jag alltså min egen väg och valde min parfym utifrån mina egna drömmar om att lukta som en välklädd italiensk gentleman. Frågan som då alltså infinner sig är; var det en självisk handling som direkt eller indirekt skadar min omgivning. Sällan är väl en man så mån om sin nästa som vid valet av en parfym. Sällan heller så rådlös. Det blir ju oftast så att den första bästa kvinna som finns i mannens närhet direkt påverkar valet av parfymen. Det leder oftast till att valet faller på den parfym som mannen inte själv tycker bäst om. Men återigen, vad är det som är viktigt för bäraren?
Fotnot: Drygt 7 år efter publiceringen har jag fortfarande samma flickvän. Jag har även utökat min parfymgarderob av ”gubbiga” dofter med bland annat klassikerna Grey Flannel från Geoffrey Beene och Floris No. 89. Gillar min sambo mina val? Nej, men med tiden har jag givit vika för min passion för dofter och väljer numera dofter utifrån vad jag själv gillar. Med dofterna signalerar jag delvis vem jag är och detta är något som påverkar hela sinnesstämningen hos mig. Om någon mot förmodan numera refererar till en gubbe gällande mina doftval, så väljer jag att se detta som en komplimang. Men vem vet, kanske jag redan tagit steget till ”gubbvärlden” och detta är ett sätt att uttrycka det på. 🙂
Kul att hon tyckte den luktar gubbe. Min fru undrade om jag hade handlat på damavdelningen när jag hade den första gången…
Skämt åsido, en mycket trevlig doft. Själv roterar jag mellan den, Polo Ralph Lauren och Zirh Courduroy. Jag är lite nyfiken på en mindre tillverkare som jag tror finns i New York, D.S & Durga, har du någon koll på dem?
Nej ärligt sagt har jag inte ens hört talas om märket. Har främst roterat mellan de bekanta Euphoria, Boss Selected och Lacoste det senaste året. Främst av påtryckning från min tjej kan erkännas :). Nu är dock tiden inne för nya doft-äventyr…
Intressant frågeställning, och helt bekant problematik 🙂
”Om du vill lukta gubbe så…”
Jag har fått lämna mänga dogter, och plagg i butiker efter liknande domar från den äkta hälfte. Ibland bör man faktiskt ge vika, men absolut inte alltid. Jag bär nog parfym lika mycket för att jag tycker om doften själv, som för att lämna en väldoftande och förhoppningsvis uppskattad diskret signatur där jag befinner mig.
Absolut måste man gilla doften själv också. Problemet nu är att min flickvän börjat kalla parfymen för ”Acqua Di Pest” vilket kanske inte är hållbart i längden. Har heller inte fått några smickrande kommentarer av mina kvinnliga kollegor. Funderar nu om jag måste börja med att använda den de dagar då jag inte har några ärenden utanför min bostad och drömma mig bort till Italien 🙂
Min favvorit är Davidoff… En aphrodisiac!
Ska man köpa doft som man själv gillar? Absolut! Utan tvekan. Det kan mycket väl vara så att du har betydligt mer sofistikerad smak eller ett mer moget samt utvecklat doftsinne än dem runt omkring dig. Att sedan din flickvän förespråkar Eurohoran gör det till ett faktum.
Kritik från vissa människor är positivt, det ger en hint om rätt val. En av mina vänner envisas med att ha åsikter om mina murriga gentlemannadofter för att sedan spruta ner sig med Issey Miyakes 20 år gamla sommardoft. Hur förklarar man sedan för någon att han luktar som ett Rumänskt gatuluder som har haft matkrig med ruttna meloner för att sedan sedan sova ruset av sig i ett par dagar i en nerpissad portuppgång?
Jag köpte Tom Fords ”Tuscan Leather” för några dagar sedan och kan säga att det är den absolut bästa och sexigaste doft jag har upplevt! En doft som uttrycker manlighet och lyx i högsta grad och sitter (på MIG) i ca 18 timmar. Den enda nackdelen med den är prislappen (ca 2800 kr för 50 ml), men där är provflaskor att köpa på eBay.