Ödmjukhet är en underskattad egenskap. I många sammanhang förväxlas ödmjukheten med blyghet och försiktighet. Att vara ödmjuk inför det som livet har att bjuda på inrymmer dock många dimensioner och är i mina ögon i ett direkt motsatsförhållande till nonchalans.
Det handlar om att ha båda fötterna på marken oavsett livssituation.
Den som upplevt tillräckligt mycket av det som livet har att bjuda på, både i form av framgång och motgångar, förstår att det alltid lönar sig att vara ödmjuk. Det kan dock vara lättare sagt än gjort. Vid framgång har många en tendens att slå sig för bröstet och geniförklara sig själva och glömma det hårda jobb som legat bakom framgången. Samtidigt glömmer man också hur små marginaler det är mellan framgång och misslyckande.
Även om det utåt sett kan vara enklare att vara ödmjuk vid framgång finns alltid en stor risk att man börjar tro på myten om sig själv när man lyckats med något.
Då låter det kanske som att det skulle vara enklare att vara ödmjuk vid motgång. Men i dessa situationer har många faktiskt ännu större problem med ödmjukheten när stoltheten gör en benägen att försvara sig själv.
Att vara sig själv och inte låta omgivningen styra ens beteende samt att hålla sig fokuserad på målsättningen är och har alltid varit en förutsättning för långsiktig framgång. Att alltid vara ödmjuk inför de utmaningar vi ställs för och aldrig ta något för givet är något som det lönar sig att lägga upp som en av grundpelarna på vägen mot målsättningarna i livet.