Det närmaste exemplet vi har i närtid av vad vi nu upplever är Spanska sjukan som härjade från mars 1918 till juni 1920. Då precis som nu gjorde man allt i sin makt att försöka hindra smittspridningen. Idag återvänder vi i historien med en av de publikationer som skickades ut till allmänheten i Sverige år 1918, med föreskrifter för hur man då skulle skydda sig mot den fruktade spanska sjukan.
Det var en betydligt större utmaning att få ut information till allmänheten vid denna tidsera. Då fanns nämligen ingen internet, radio eller TV som snabbt kunde få ut informationen. Det enda medlet att informera allmänheten på var via tidningar och informationsblad.
Längre ned ser vi ett exempel på det sistnämnda.
Vad var spanska sjukan?
För att få en uppfattning om omfattningen av spanska sjukan tar vi här Wikipedia till hjälp:
Spanska sjukan, också kallad spanskan, var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som spreds över hela världen i slutet av och strax efter första världskriget. Dess ursprung är okänt. De flesta dödsoffren var unga vuxna, vilka i övrigt var vid god hälsa. I normala influensaepidemier är det i stället barn, gamla och personer med försvagat immunförsvar som drabbas hårdast.
Pandemin varade mellan mars 1918 och juni 1920 och nådde såväl Arktis som avlägsna öar i Stilla havet. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog, vilket gör spanska sjukan till den pandemi som skördat flest liv i mänsklighetens historia på så kort tid. Antalet döda motsvarar 3–6 procent av världsbefolkningen, som då bestod av 1,6 miljarder människor.
Uppskattningsvis infekterades 500 miljoner, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor. Den globala dödligheten är inte känd men uppskattas till mellan 10 och 20 procent av dem som blev infekterade. Av dem som fick diagnosen dog minst 2,5 procent, vilket kan jämföras med mer normala influensaepidemier, där högst 0,1 procent dör.
Råd för hur du skyddar dig från spanska sjukan från 1918
Det var alltså en riktigt förödande pandemi som man fick ta del av då spanska sjukan härjade.
Det kan vara intressant att se vilka råd som svenskarna fick för hur de skulle skydda sig mot spanska sjukan när den härjade som värst. Vi kan se att man fick lite liknande råd även då, nämligen att undvika folksamlingar. Men i övrigt verkade det inte ha funnits några större planer på att stänga ner samhället. Instruktionerna gick främst ut på att isolera redan sjuka.
En lite annorlunda rekommendation för den som redan upplevde symptom var att genast genomgå en laxeringskur. Något som vid denna tidsera verkar ha varit en mirakelkur mot det mesta.
Nedan kan ni läsa mer om vilka råd som allmänheten fick mot bekämpningen av spanska sjukan år 1918. Det var medicine docenten Victor Berglund vid Lunds universitet som skrev dessa råd om spanska sjukan som trycktes i Halmstad och medföljde Värnamobladet. På denna länk hittar du hela informationsbroschyren.
Vad hava vi att göra för att skydda oss mot spanska sjukan?
”Spanska sjukan”
Några upplysningar och råd av Victor Berglund
JOH. A. SVENSSONS BOKTRYCKERI 1918.
Då vi nu veta, att sjukdomen sprider sig från person till person, dels direkt genom med andningsluften under hosta, nysning, högljutt tal, m. m. utslungade vatten- och slempartiklar, dels indirekt genom av den sjukes saliv eller upphostningar förorenade näsdukar, handdukar, lakan och andra sängkläder m. m., så är det därigenom klart, att vi: 1) böra isolera redan sjuka; 2) hindra att friska människor sammanföras med redan misstänkt sjuka; 3) att personer, som sköta de sjuka, iakttaga alla föreskrifter angående oskadliggörandet av smittoämnet och största möjliga renlighet.
För att vi effektivt skola kunna isolera den sjuke, borde en var, som känner sig trött, illamående eller febril, d. v. s. besväras av frossbrytningar och hetta i kroppen, huvudvärk, värk i lederna m. m., genast anmäla denna rubbning i allmänbefinnandet och själv vidtaga åtgärder för sin isolering samt ej genom hosta, häftigt tal eller nysning sprida smittoämnet omkring sig, ej placera näsdukar som äro förorenade av slem eller blod från näsa och mun på andra föremål. Den sjuke bör sålunda försöka hålla munnen så mycket som möjligt sluten, då han hostar eller betäckt av en näsduk eller ett stycke papper, vilket sedan uppbrännes. Han bör också fortast möjligt gå till sängs. Därjämte bör han, i likhet med vad man i allmänhet vid febersjukdomar föreskriver, laxera, och detta även om han dessförinnan haft normal tarmuttömning. Laxeringen bör företagas så snart en person börjat känna de första symptomen.
För att hindra sjukdomens spridning bör man vidtaga alla åtgärder, att förhindra folksamlingar. Sålunda måste alla offentliga nöjen, teatrar, biografer, danslokaler m. m. förbjudas, föreläsningar och möten inställas, skolor samt kyrkor avstängas och inkallning av militär uppskjutas. Man bör därjämte förbjuda personer att besöka den sjuke, och se till, att den sjukes närmaste anhöriga ej mer än vad nödvändigt är beblandar sig med allmänheten.
Slutligen vore det önskvärt, att ännu friska personer i den sjukes familj avhölles från direkt beröring med den sjuke, samt att endast en person hade i uppdrag att handhava den sjukes vård.
I detta sammanhang förtjänar att påpekas, att genomgången sjukdom alstrar en viss grad av immunitet, d. v. s. okänslighet för ny smitta.
Därför bör man också till vård av sjuka personer helst använda sådana personer, som redan genomgått sjukdomen.
På platser, där sjukdomen ännu ej uppträtt, bör man åstadkomma förebyggande åtgärder så till vida, att allmänheten uppmanas: att 1:o) ej genom vårdslöshet utsätta sig för förkylningar, 2:o) ej umgås med från smittad ort kommande personer, att 3:o) undvika resor till sådana platser, där sjukdomen redan grasserar, att 4:o) iakttaga den största möjliga renlighet (gurgling morgon och kväll, att tvätta händerna före varje måltid),
samt 5:o) noga observera när de första sjukdomsfallen inträffa samt anmäla dessa för vederb. hälsovårdsmyndighet.
Har sjukdomen redan uppträtt, och man ej effektivt kunnat isolera de första fallen, böra ovannämda åtgärder (med stängning av skolor, nöjeslokaler m. m.) genast vidtagas. Har ett fall inträffat i en fabrik, skall fabriksläkaren därom underrättas. Har ett eller flera barn i en skola insjuknat under misstänkta sjukdomstecken (huvudvärk, illamående, feber och hosta m. m.), skall lärarinnan, resp. läraren, därom göra anmälan till skolläkaren. Om en person inkommer på ett hotell, bör man efterhöra hans hälsotillstånd, och likaså är det varje privat mans rätt och plikt att utforska, om en person, som söker logi, är
frisk och utan sjukdomstecken.
Arbetsgivare böra ej ta emot personer i en verkstad eller på en fabrik utan att efterhöra, om vederbörande har varit och är frisk sedan åtminstone en vecka. Likaså böra de tillse, att icke arbetaren för tidigt återgår till arbetet. De måste sålunda ha varit fria från alla sjukdomstecken, enkannerligen feber, under minst 5 à 6 dygn, innan de böra få tillåtelse att återupptaga sitt arbete.
Till rent förebyggande åtgärder mot smittans spridning måste man även räkna individens personliga kroppsvård.
Det tillhör sålunda en var, att i tider av en så smittosam sjukdom att 1:o) väl nutriera sin kropp, 2:o) hålla sig väl ren och 3:o) att ej tillåta att klädespersedlar, respektive matkärl och sängkläder, förblandas utan att hava blivit noggrannt rengjorda.
Sedan sjukdomen hunnit sprida sig, måste givetvis alla nu nämda åtgärder tillämpas och genomföras med så mycken större stränghet.