Dagens tips hämtar vi från boken Konsten att komma sig upp här i världen från 1923 och kapitlet om vältaligheten och dess betydelse. Att vältalighet är viktigt även idag råder det ingen tvekan om. Precis som det konstateras i utdraget ur boken nedan är förmågan att rycka med sig andra genom vältalighet en faktor att räkna med för den som vill framåt här i världen.
[pullquote]All duglighet, vältaligheten häri inberäknad, är alltid ett resultat av fliten, som åter i sin tur är en produkt av ärelystnaden.[/pullquote]
Som tur finns det mycket man kan göra för att bli en bättre talare. Det gäller att öva mycket och framförallt att ta hänsyn till åhörarna. Ta dig tid att studera andra duktiga talare och observera hur de gör för att få fram sitt budskap. På vilket sätt de framhäver vissa meningar och ord och även hur de gör använder sitt kroppsspråk för att få fram sitt budskap.
Nedan är utdraget ur ovan nämnda bok i sin helhet.
Kap. 8. Om vältaligheten och dess betydelse. (Konsten att hålla tal.)
Från boken Konsten att komma sig upp här i världen (1923)
Att ha ordet i sin makt har alltid haft stor betydelse. Förmågan att rycka andra med sig är absolut en faktor att räkna med för den, som vill framåt i världen. Man kan skapa sin lycka med en god talgåva. En advokat, som är en dålig talare, erhåller få klienter, och en affärsman, som icke kan tala för sina varor, får en klen vinst.
Innan vi gå närmare in på detta tema och dess betydelse, vilja vi uttala några vägledande ord till den, som ämnar hålla ett tal i en församling, i ett sällskap o. d.
Tala alltid så högt, att det kan höras men undvik att skrika. Tala långsamt och framhåll med eftertryck de ord eller satser, vilka önskas framhävda. Tala lugnt och utan onödiga gester. Man bör så vitt möjligt är, fatta sig kort. Långa tal verka ofta tröttande. Man bör alltid känna sina åhörare och rätta sig efter dem.
Om man i ett tal behandlar ett vardagligt ämne, är denna regel av mindre betydelse, men kommer man i sitt tal in på personliga förhållanden eller vissa händelser, som icke äro kända av alla åhörarne, bör man vara försiktig i sina yttranden. Man bör i sitt tal aldrig komma med häntydningar, vilka endast förstås av en och annan av åhörarna. Likaledes bör man akta sig för häntydningar, som kunna verka stötande. Tappa icke ”tråden” och ha alltid i klart minne, vad som skall sägas. Det är klokast att lära sig talet utantill och gå igenom det, innan man går hemifrån. Man kan också, om man är nervös och rädd för att komma av sig, läsa upp talet, men detta gör aldrig så god verkan, som när talet hålles lätt, kort, otvunget och elegant samt utan koncept.
Dessa äro grundreglerna för dem, som vilja uppträda som talare i ett sällskap.
Men vältaligheten spelar en ännu större roll i det dagliga livet än vid ett väl dukat bord, där åhörarna, mätta av god mat och vin, äro benägra att välvilligt upptaga till och med medelmåttiga kvickheter.
Att man icke födes till vältalare säger sig själv. Därtill fordras både övning och eftertanke. Någon har yttrat om vältaligheten, att det icke existerat någon talare, som icke skapat sin talang på bekostnad av sina åhörare.
Vi vilja icke här uppräkna de stora talare, vilka på livets talarstol ha bländat åhörarna med en ström av gudabenådade ord utan blott fastslå, att alla dessa ha förvärvat sin vältalighet genom övning och utveckling av begåvning och spiritualitet.
Den störste vältalare Amerika väl någonsin frambragt, var Henrik Clay, och den vältalighet denne man var utrustad med, hade han själv skapat genom att från sitt tjugosjunde år läsa eller tala om innehållet i något historiskt eller vetenskapligt verk. Han uttalar själv följande: Jag höll stundom dessa föredrag ute på en åkerren eller i en skog, icke så sällan i något skjul, där hästar och kor voro mina enda åhörare. Denna tidiga övning i den största av alla konster har jag att tacka för de viktigaste och mest betydelsefulla impulser, vilka fört mig framåt och skapat och ordnat så att säga hela mitt liv. Utbilda därför, mina vänner, de anlag ni äga i detta avseende. Låt ingen dag förgå, utan att ni övat era talgåvor. Det finns ingen mäktigare kraft än vältaligheten. Cæsar behärskade människorna genom att få dem att darra. Ciero genom att fånga deras intresse och kuva deras lidelser.”
Vi kunna ytterligare tillägga, att den störste vältalare, som någonsin levat — Demostenes — övade sig i vältalighet genom att vandra vid det upprörda havet och tala till detta, i det han försökte överrösta dess brus med sin stämmas kraft.
All duglighet, vältaligheten häri inberäknad, är alltid ett resultat av fliten, som åter i sin tur är en produkt av ärelystnaden. Finnes ingen ärelystnad, detta fasta beslut att nå framtidsmålet, vinner man ingenting. Man sover sig icke till en förmögenhet, och man uppnår aldrig vältalighet utan övning. Vore det ingen svårighet att komma sig fram här i världen, kunde vilken dumbom som helst bli miljonär och förste bäste lätting få en rik skörd. Men det är just denna svårighet, som hindrar den late och likgiltige att lösa den uppgiften: att skapa sig en förmögenhet och att bli ärad och aktad genom sin flit och uthållighet. Det är skillnaden mellan den som vill fram och den, som vill stanna kvar på den plats, där ödet placerat honom.
Vältaligheten får man inte förbise, då den är ett av de bästa vapnen i kampen för en god ställning. Men för att ett vapen skall kunna användas, måste det vara skarpt, och detsamma kan sägas om tungan. Man måste öva sig i vältalighet, när man är ensam. Man måste bedriva detta studium på samma sätt, som man lär sig engelska och tyska. Man måste studera andra talare. Man måste lära sig att kraftigare framhäva en mening eller ett ord. Man måste lära sig att behandla språket, lära sig att behandla sitt eget organ. Man måste träna upp sig till att ha ordet i sin makt, först då gör det verkan.
Av allt detta kan en snabb iakttagare förstå, hur betydelsefullt det är att äga en god talegåva, då det gäller att skapa sig en ställning i livet, att göra sig bemärkt och därigenom lägga grunden till en förmögenhet.
Bild: NASA on the Commons