Hör det till etiketten att mannen alltid tar hand om notan? Kan en dam betala för en herre? På detta och mycket mer svarar kapitlet pengar i umgängeslivet i handboken Etikett och god ton från 1932.
Innan jag imorgon påbörjar min djupdykning i en serie etikettfrågor för den moderna gentlemannen, tänkte jag idag bjuda på lite nostalgi i form av etikettregler för såväl kvinnan som mannen. Handboken Etik och god ton-praktisk handbok i sättet att uppföra sig gavs ut av tidningen Husmodern i två serier etikettråd mellan åren 1932-1933.
Tidningen Husmodern var en svensk tidskrift för de svenska hemmen som gavs ut mellan 1917 och 1988. Tidningens ursprungliga syfte var att lära de svenska kvinnorna hushållning under första världskrigets kristid, men sedan den 1920 övertagits av Åhlén & Åkerlunds förlag växte den och kom att innehålla information och diskussion inom hemmets alla arbetsområden, hushållsekonomi, barnuppfostran m.m. Från 1960-talet och framåt utvecklades den alltmer till en ordinär damtidning med efterhand allt större inslag av kändisjournalistik. Den var under lång tid en av de mest populära svenska veckotidningarna och nådde sin största upplaga på c:a 290 000 exemplar/vecka omkring 1970.
ELFTE KAPITLET
PENGAR I UMGÄNGESLIVET
Ur Etikett och god ton-Praktisk handbok i sättet att uppföra sig
Utgiven av Husmodern, Åhlén och Åkerlunds Förlag, Albert Bonnier, 1932
I det moderna umgängeslivet omges inte penningfrågan av den ringaste romantik, som regel ges pengar och tages emot lika öppet och utan smussel som i förvärvslivet.
Alltså, skall ni repartisera en bil, ett restaurangbesök, så skall det göras upp på öret, ber ni en herre lägga ut pengar till telefon, telegram, göres det upp helt affärsmässigt. Och man ger inga runda tal utan 1 kr. 87 öre, om det så skulle vara.
Repartiserar man alltid?
Nej, det beror på, hur man kommit överens, innan man gick ut tillsammans.
Det finns unga flickor, som av princip inte låta bjuda sig. De må stå fast vid sina principer, och de äro på sätt och vis mera sympatiska än de unga flickor, som alltid låta herrar bjuda sig, aldrig betala själva! Men man kan ju gå en medelväg, ibland betala själv, ibland låta sig bjudas. Det skall bara göras upp i förväg, så att man vet fullt klart besked när man går ut.
Man kan som regel fastslå, att det är underförstått, att kavaljeren bjuder första gången han föreslår att man går ut tillsammans. Och han kan bjuda i hur enkla former som helst.
Han säger helt uppriktigt: »Det skulle vara bra trevligt att gå ut tillsammans, men min kassa är skral, så jag kan bara bjuda på bio eller på en kopp kaffe.»
Nästa gång han föreslår, att de skola gå ut — och kom ihåg, även om damen repartiserar, så är det alltid kavaljeren som föreslår, att de skola gå ut — så kan hon säga: »Ja, men den här gången vill jag betala min del», eller »på villkor att vi delar.» Och hon bör få det. Därmed är visst inte sagt, att hon alltid skall dela, det beror på ömsesidig överenskommelse.
Men antingen han bjuder eller de dela, så är det alltid kavaljeren, som gör utläggen, gör upp med kypare o. d. Damen betalar ej något medan de äro ute. Hon betalar först, när alla utlägg äro gjorda, alltså innan de skiljas åt, och då direkt till kavaljeren, helt öppet och på öret sin andel i kalaset. Hon smusslar således inte till honom en sedel över restaurangbordet — det är gammalmodigt! Men eftersom uppgörelse sker så sent, förutsätter man ju,‘att kavaljeren, även om han ej står för bådas betalning, dock under festen disponerar så mycket pengar, att det räcker till betalning för båda.
En kavaljer får således ej bara ha så mycket pengar med, att det räcker för hans andel, ty han skall först, när det är uträknat vad som blir på varje del, göra upp med sin dam.
Men naturligtvis kan det ibland hända, att han inte har tillräckligt, t. ex. när de besluta sig för att vara med om något, som går utom det först uppgjorda programmet. Tag saken lugnt, affärsmässigt. Säg henne helt öppet: »Jag har inte så det räcker, kan du ge mig så och så mycket.» Då lämnar hon honom pengar, men denna gång ej öppet, utan på mindre synligt sätt.
Kan en dam betala för en herre?
Nej, inte om han är hennes kavaljer. Men en äldre dam, en mor till någon ung flicka t. ex., kan bjuda ut några stycken och då oförmärkt lämna en av herrarna sin portmonnä och bedja honom åtaga sig betalningen. Detsamma gör en mor, om hon går ut med sina vuxna söner, en av dem har då hand om uppgörelse med kypare m. m.
Är man med i ett kotteri, utgår man ofta från, att var och en betalar för sig själv, och man skall genast föreslå detta. Blir man av t. ex. en familj ombedd att följa med i en bil, skall man givet erbjuda sig betala. Kanske man inte får betala, de skulle ändå fara den vägen, men man skall alltid föreslå det.
Nå, om en herre träffar en dam, som han känner bra, i en buss eller spårvagn, skall han då betala hennes biljett?
Nej.
Han skall aldrig betala något för henne, inte ens 15 öre till spårvagn, när de oförmodat träffas. Men skola de ut tillsammans och då taga buss eller spårvagn, så betalar han för henne.
Nu kan det hända att damen, när det kommer till uppgörelse, glömt sina pengar eller inte har växlat, så att uppgörelsen skjuts upp till en annan gång. Han lägger då ut, men hon får inte glömma sin skuld.
En flicka som får namn om sig att vilja smita ifrån uppgörelser, har med tiden svårt att få kavaljerer!
Kan man ej påminna henne om hennes skuld? Nej, inte som regel. Men därav följer inte, att man aldrig kan påminna om en skuld eller ett lån.
Herrar emellan generar man sig ju ej mycket, men en dam dröjer, innan hon påminner en annan om skulden. Och en herre har svårt att påminna en dam, såvida han inte är mycket god vän, då han ogenerat kan slå fram: »Hör du, glöm inte femman jag lade ut!»
Men naturligtvis skall man kunna påminna, särskilt när det gäller större summor, det är ju inte meningen, att man skall lida förlust på andra! Dock, en del personer taga så illa upp en påminnelse, att det är bättre att ej påminna, om man inte vill riskera att vänskapen går sönder.
Kan man neka ett lån? Ja, t. ex. under ursäkt att man inte har pengar på sig el. dyl. Men man kan inte neka, om man själv lånat av den person som ber. Man bör ej låna av andra än goda vänner, och vara ytterst noga att betala igen. Skriv upp när, hur mycket och till vem ni lånar, stryk sedan i den personens närvaro ut anteckningen, när han eller ni betalar igen.
Hur lämnar man pengar till läkare, lärarinnor m. fl.? öppet och affärsmässigt, och inte som förr i ett kuvert, så att vederbörande kanske inte kunde kontrollera, om beloppet stämde! Däremot ger man nog en präst, som i hemmet förrättat ett dop eller en vigsel, eller en sångerska, som uppträtt på en bjudning, honoraret i kuvert. Och presentar man en god vän pengar i stället för presenter — vi tala inte här om stora insamlingar till födelsedagar o. s. v. — så sker också överlåtelsen litet diskret, särskilt om hon behöver pengarna …
Källa: runeberg.org