Det finns många intressanta saker att ta fasta på när man jämför innehållet i de etikettböcker som skrevs under början av 1900-talet med vad som är fallet i dagens litteratur.
En av de absolut intressantaste sakerna att forska i gällande dessa förändringar är samtalsetiketten. Till detta hör bland annat användande av titlar, något som vi även skrivit om i ett tidigare inlägg.
I detta inlägg fick vi en detaljerad lektion i hur man skulle använda sig av titlar i 1930-talets Sverige. En annan svensk bok, som även den var skriven under 1930-talet var Johan Lindström Saxons Umgängeskonst – Levnadskonst. Råd och betraktelser från 1934.
Även här får man ta del av en rad olika tips för hur man skall bete sig i olika sociala sammanhang, bland annat vid samtal. Här rör sig författaren på ett mer generellt plan när han ger råd gällande användande av titlar.
Även i övrigt får man ta del av en del intressanta tankar gällande etiketten vid umgänge med andra människor. Bland annat följande:
Var ej för rask att byta fotografi med personer, som du ej närmare känner till. Din bild kan därigenom bli placerad på sätt och i sällskap, som ej gör dig glad.
Varningen riktas särskilt till unga damer.
I dagens samhälle där vi översvämmas av ”selfies” på sociala medier är väl detta knappast speciellt relevant mera. För att inte tala om alla dejtingsajter. Tänk att detta var ett tänkvärt råd ännu för endast några årtionden tillbaka!
Sedan är det ju alltid fascinerande hur mycket samhället förändrats med avseende på följande regel vid användande av titlar:
Till personer, vilka man blivit presenterad för eller är bekant med, får man icke säga endast ”herrn”, ”frun” eller ”fröken”. Det anses obildat – ja, många taga det som en förolämpning. Det skall, där titeln ej brukas, vara ordet ”herr” och namnet till en herre; till en bekant dam får man ej säga endast ”frun” eller ”fröken” utan det skall vara ordet ”fru” eller ”fröken” och hennes tillnamn. I en familj där det är många döttrar, få bekanta använda förnamnet i stället för tillnamnet.
Det är väl ytterst få som så strikt tillämpar denna regel nuförtiden. Å andra sidan kan det säkert kännas skönt att inte behöva hålla ordning på alla dessa strikta regler vid ett samtal. Detta trots att det ibland kan kännas som att vi förlorat respekten för andra i dagens samhälle.
Här är kapitlet i sin helhet:
Samtal
Det naturliga tilltalsordet i umgänget mellan människor i allmänhet vore ”ni” (liksom ”du” bland släkt, förtroligare bekanta eller, såsom i vissa landsändar, emellan alla socialt likstående: du). Tyvärr är ordet ni ännu icke så inarbetat, så erkänt, att det utan vidare går för sig att begagna det utan att man uppväcker ovilja mot sig.
Jämnåriga och jämnställda emellan kan utan vidare brukas tilltalsordet ni. Den äldre eller överordnade kan ock bruka det till den yngre och underordnade. Den yngre och underordnade tillrådes däremot att ej bruka det utan att känna till, att den äldre eller överordnade ej betraktar det som påflugenhet eller som förolämpning. Väcker man sådana känslor, motverkas ju reformen, som helt naturligt blott sakta kan arbeta sig fram i ett land, där titelsjukan är så stor som hos oss.
Man måste sålunda i det bildade umgänget hos oss, om man vill anses väluppfostrad eller ej avseende att vara ohövlig, begagna titeln, som oupphörligen utan ersättningsord upprepas, t. ex.: ”Jag skulle fråga direktörn, om direktörn vill vara god att” o. s. v. Att säga ”herr” framför titeln är däremot överflödigt och upptages i regel som kryperi.
Är den tilltalade greve eller baron, sättes den titeln oskiljaktigt, i tal och skrift, framför namnet – om man nu vill iakttaga det brukliga. Och det är bättre att annorledes demonstrera sina sympatier för de adliga titlarnes upphävande.
Antag aldrig en oberättigad titel! Därmed är du hos alla förnuftiga människor ohjälpligt dömd som humbugsartad eller löjlig.
I sinom tid arbetar det sig väl fram att alla damer bli titulerade ”fru”, gifta som ogifta. Det är märkvärdigt att kvinnorna så länge tålt något så obekvämt som olika titlar för ogifta och gifta, då det till på köpet är en kränkning av deras människovärde, liksom skulle deras ställning till det andra könet vara det väsentliga. Men det är ännu många damer, som ej insett detta, och därför är det lugnast att begagna den gamla särskillnaden, såvitt man ej känner att motsatsen tages upp välvilligt.
Till obekanta (som man ej blivit presenterad för) kan man säga ”herrn”, ”fröken” eller ”damen” – i butiken, till telefonfröken, värdshusflickan, den herre, vilkens hatt man uppfångat i blåsväder på gatan o. s. v. Artigare är att säga ”min herre”, ”min fröken” o. s. v. Förmånligt är att använda omskrivningar, om man det kan – hör t. ex. på våra, såsom mönster av artighet ansedda konduktörer. De säga i allmänhet icke t. ex.: ”Önskar herrn middag i Tillbärga?” utan: ”Önskas det middag i Tillbärga?” Dessa omskrivningar få dock ej bli konstlade, ty då verka de löjliga.
Till personer, vilka man blivit presenterad för eller är bekant med, får man icke säga endast ”herrn”, ”frun” eller ”fröken”. Det anses obildat – ja, många taga det som en förolämpning. Det skall, där titeln ej brukas, vara ordet ”herr” och namnet till en herre; till en bekant dam får man ej säga endast ”frun” eller ”fröken” utan det skall vara ordet ”fru” eller ”fröken” och hennes tillnamn. I en familj där det är många döttrar, få bekanta använda förnamnet i stället för tillnamnet.
Vid presentation föreställes den yngre för den äldre, herrn för damen o. s. v.
– – –
Se den i ansiktet, som du talar med. Det förefaller eljes som om du hade dåligt samvete. En öppen, ärlig blick ersätter den bästa vältalighet. I sällskap placerar du dig mitt emot den du vill samtala med. Att tala med någon förbi en annan är oartigt. Denne andre blir då liksom undanskjuten, tillbakasatt och känner sig sårad.
Konsten att föra ett samtal är först och främst att tala om det, som ens sällskap förstår och intresserar sig för. Du skall alltså ställa dig på dess nivå, ettdera genom ämnesvalet eller genom framställningssättet.
Tala helst icke om dig själv. Gå dock ej till den överdriften, att du underlåter att tala om något emedan det är din personliga erfarenket. Du får tala om dig själv, blott det sker för någon saks skull och ej för att framhäva dig själv.
Använd ej utländska ord i ett sällskap, där de ej förstås. Det ger intryck av lärdomshögfärd.
Få ting i sällskapslivet gör en i den grad löjlig som att begagna utländska ord, vilkas betydelse och uttal man icke fullt behärskar.
– – –
Avbryt ej någon, som talar.
Har du fått ordet, håll ej på så länge, att du utesluter andra från att yttra sig.
Skulle i ett sällskap en person så bemäktiga sig ordet, att det övergår till föredrag eller ett par personer disputera så, att ingen annan får en syl i vädret, är det någon taktfullares, i första hand värdinnans eller värdens, sak att åstadkomma ett avbrott genom att föra annat ämne på tal eller ge sällskapet annan sysselsättning.
– – –
Politiska eller religiösa spörsmål bör man icke utan värdinnans fullt frivilligt och oförbehållsamt givna tillåtelse föra på tal i sällskap. Dessa ämnen föranleda ju lätt häftighet hos personer med mindre självbehärskning, och det är i första hand värdfolket, som får tråkigt av om stämningen på detta sätt blir störd.
Även på tu man hand med mindre bekanta bör man med yttersta försiktighet behandla dessa ämnen, utgöra de än ens hjärtesak. Allt vad man kan vinna, beror på mottagligheten. Att i sådant fall tränga sig på någon, väcker ofta harm, och man ernår blott motsatsen av vad man åsyftat.
– – –
Skall du motsäga någon i ett sällskap, så gör det så milt som möjligt.
Den artige fransmannen t. ex. säger inte: ”Det är inte sanning” utan: ”Jag ber om ursäkt, men det är ej så”.
– – –
Endast de dåraktiga smickra. Om man i ett sällskap smickrar alla de närvarande, tycker ingen om det. Smickrar man blott en eller två, förnärmar man därmed alla de övriga.
– – –
Om du i ett sällskap berömmer någon person eller sak, gör det med stor taktfullhet, så att ej värdfolket anser det som en sårande jämförelse med vad de ha eller gästerna betrakta det som finner du dem sämre än dem du talar om.
När du ställer frågor till en person, med vilken du ej är närmare bekant, så var försiktig. Du kan såra med en fråga utan att veta det. Du säger t. ex. till en dam. ”Vad hade er far för yrke?” Hon rodnar och stammar. Hon är dotter till en ogift mor och vet ej vem hennes far är.
– – –
Tala ej – allra minst kritiserande – till obekanta om någon för dig främmande person. Den obekante kan ju vara släkting eller vän till den, du talar om, och alltså bli obehagligt berörd. Av samma orsak inte heller till en bekant om en för dig obekant. Denne senare kan ju vara en din bekanting närstående. En dylik glömska av taktens bud kallas, då sådana kollisioner, som de antydda, inträffa, att ”prata huvudet av sig”, och det finns många roliga historier därom, t. ex. denna:
I ett stort sällskap träffas två personer, som ej sett varandra på tjugo år. A. talar överlägset om damernas fulhet. ”Se t. ex. på den där humlestången. Vem kan det vara?”
”Det är”, svarar B., ”min syster.”
Nu blir A. förlägen och skall hjälpa upp saken. ”Nej”, säger han, ”jag menade ej henne, utan den långa apan till vänster om henne.”
”Jaså”, svarar A. ”Det är min hustru. ”
Tablå!
– – –
Den skrytsamme genomskådas lätt och uppnår sålunda ej blott motsatsen av vad han åsyftat utan blir därtill ansedd som en enfaldig och opålitlig person. Avskyvärdast är den, som låtsar lastbarhet och gör sig duktig däröver. Fly honom! Hans dumhet är farligare än hans moral.
– – –
Du kommer till mig och yttrar dig klandrande om en person, som jag nyss såg dig samtala med. När jag hör dig, kommer jag ihåg, att det rent av är din vana att anmärka på än den ene än den andre.
Du är inte blott elak utan också enfaldig. Jag vill för det första inte höra ont om människorna. Och för det andra förstår jag ju, att du skall tala illa om mig till den förste du träffar, sedan du lämnat mig.
– – –
En gång hade jag ett samtal med ett äldre fruntimmer, som är känt för att intressera sig mycket för sin nästa – en skvallerkäring som man säger.
Jag förebrådde henne för att hon talat illa om en namngiven person.
”Illa!” svarade hon gäckande. ”Jag bara talade sanning. Eller ljög jag kanske, då jag sade, att han som pojke…”
Hon nämnde ett dumt streck, som han gjort som pojke och sedan ångrat samt med en hedrande vandel avplanat. Naturligtvis invände jag, att det var till ingen nytta att sprida dylika ”sanningar”.
”Kan väl vara”, svarade hon. ”Då jag var ung, talade jag väl om folk, då hörde ingen på mig. Nu talar jag illa om folk, och nu höra alla på mig.”
Det ligger en fruktansvärd anklagelse i dessa ord. Om man ej hörde på den där sortens folk, så kunde de saklöst få säga sådana där lögner och sanningar, så mycket de behagade. Att de finnas och fortsätta sitt värv visar blott, att de ha marknad för sin galla, och envar, som lyssnar på dessa, är deras medbrottsling.
– – –
Det finns en del människor, som skryta med att de alltid säga sanningen åt andra. Skada bara att ”sanningen” i deras mun ofta är blott de obehagligheter, som de gått och spunnit ihop om andra. Akta er för den sortens ”sannings-sägare” och tag dem framför allt ej till föredöme!
– – –
Man frågar ej en dam om hennes ålder. Nämner hon den själv är hon vanligtvis väl bibehållen, och man kan gärna bestå henne älskvärdheten att säga det. Konsten att behålla sig ung är att föra ett sunt och harmoniskt liv, och den som det gjort är värd sin komplimang.
– – –
Andras hemligheter skall man aldrig utforska. Ett öppet försök i den vägen är en plumphet, och det är en ren gemenhet att med list locka ur någon vad han vill behålla för sig själv.
– – –
Goda råd äro människor sällan tacksamma för. Ge ej sådana i onödan – till vuxna personer egentligen aldrig annat än på anmodan. Och har du anledning att tro, att ditt råd ej skall bli följt utan blott väcka förargelse mot dig, så drag dig tillbaka med något förbindligt ord i stället för att uttala dig.
Olidliga äro de människor, som med självbelåten min truga på andra goda råd, som ingen begärt, och kanske till på köpet visa sig förargade, när man på taktfullt sätt låter dem veta, att man i förevarande fall föredrager att följa sitt eget omdöme.
– – –
Föreslå ej titlarnes bortläggande, om du ej är säker på att vederbörande önskar det eller gärna ser det, och det kan du genom väns vänner övertyga dig om. Regeln är ju, att den proponerande skall vara älst, men förmanskap, värdskap o. s. v. kunna härvidlag skapa undantag.
En herre kan ej bli ”du” med en förlovad eller gift dam utan i enlighet med fästmannens eller mannens medgivande; hans mening bör alltså inhämtas, och helst bör han proponera.
Ännu mindre kan en dam bli ”du” med en annans fästman eller man utan att motsvarande försiktighetsmått vidtagits. F. ö. böra damer vara mycket sparsamma med tillåtelsen till en sådan förtrolighet som att låta dua sig.
Underlåtenhet i ena eller andra av dessa fall kan, som lätt förstås, åstadkomma missförstånd och tråkigheter.
I alla händelser bör du ej slösa med denna förtrolighet. Men är brorskalen ett faktum, måste du komma ihåg den. Det ser eljes ut som du hade ångrat dig eller som det var en småsak, som du ej behövde lägga på minnet.
– – –
Var ej för rask att byta fotografi med personer, som du ej närmare känner till. Din bild kan därigenom bli placerad på sätt och i sällskap, som ej gör dig glad.
Varningen riktas särskilt till unga damer.
– – –
Låtsas inte känna till allt mellan himmel och jord. Förfall inte till den dårskapen att tro, att allmänbildningen kräver, att du skall ha reda på de mest olikartade saker.
Äg mod att säga: ”Det där känner jag inte till”. – ”Det där förstår jag ej”. Är du skräddare, så begär ingen, vilkens omdöme är något värt, att du skall förstå dig på elektriciteten och dess användning.
I vissa kretsar anses det nödvändigt att känna till skönlitteraturen, och man ser gärna ringaktande på den, som ej är hemmastadd i de nyutkoluna böckerna. Intressera dessa ej dig, så säg det. Är du ej så modig, så låtsas åtminstone ej känna till det för dig obekanta, ty det kan leda dig in i de kinkigaste situationer. Du kan sålunda bli narrad att ge erkännande åt en framställning, som strider mot hela din åskådning. Icke bättre är det att göra litteraturhistorikernas eller tidningarnas omdömen till dina. Den, som läst samma lärobok eller samma tidning, känner igen åskådningen, och du blir ansedd som den, vilken vill göra dig kunnigare och omdömesgillare än du är.
Är någon dum nog att visa en överlägsen min, så sätt honom på det hala å något område, där du är på din mammas gata. Säg helt öppet, om nu detta är förhållandet: ”Jag gjorde ett försök att komma genom Anna Petterssons ’Dödvatten’, men fann den tråkig och slungade den. Har saknat lust att förnya bekantskapen med författarinnan. Om henne kan jag ej föra något samtal. Men vill ni resonera med mig om rågodling, skall det glädja mig mycket att få stå till tjänst med mina personliga erfarenheter.”
Det är ingen skam att inte kunna allting. Det där att ha luktat på lite av vart utan att ha trängt till botten av något, är ingenting att skryta av. Däremot är det av yttersta vikt att vara en personlighet med en självständig uppfattning av tingen. Det första och viktigaste villkoret härför är att kunna någonting riktigt, helst sitt yrke. Är ej detta ägnat att fylla ens tillvaro – det kan ju vara helt mekaniskt – så tar man något annat till sin specialitet, och då helst något, som man har särskild anledning att sysselsätta sig med. Därmed har man skaffat sig en bestämd position i världen, en centralpunkt, en utgångspunkt, vilket är det viktigaste grundlaget för personligheten.
– – –
Av alla skränfockar äro inga avskyvärdare än de, som skryta över åtnjutna favörer hos en namngiven dam. Det är varje gentlemans plikt att visa en sådan sitt förakt genom att förehålla honom hans otillständiga uppförande, köra ut honom, gå ifrån honom e. dyl.
I regel äro sådan personers berättelser hopljugna, men alla behandla tyvärr ej bakdantaren – som för nöjet att visa sig duktig sätter en kvinnas rykte på spel – på det lämpliga sättet; ja, de finnas t. o. m. som tro honom.
Om en kvinna älskar dig och ger dig någon favör, t. ex. en kyss, ett hemligt möte e. dyl., så var glad över att vara den benådade, som har något så vackert att minnas. Men ingenting i världen får förmå dig att omtala det. I intet fall är tystlåtenhet en mera given plikt.
En lösmynthet ursäktas inte på något sätt av att den gäller något, som hänt för länge sedan. Den omtalade damen kan vara gift och saken komma fram till hennes man samt sålunda bereda henne obehag. Det ursäktar dig ej, om hon var ung och förtroendefull, då det berättade skedde. Tvärtom är det så mycket sämre av dig att göra det svårt för henne nu.
– – –
Om du svär, måste man fråga dig: ”Tror du på djävulen, på hans härskaror och på helvetet?”
Svarar du ja, måste man ju tycka, att du bra lättsinnigt rör dig med en bekantskap, som enklaste eftertanke säger att du vill eller borde vilja undfly.
Svarar du nej, måste man tycka att du är en ovanligt enfaldig människa, som bekräftar dina löften eller hotar dina motståndare med makter och lokaler, på vilkas existens du ej tror.
Men nu finnas många, som tro på allt det där. Dem sårar du med svordomarne, liksom med missbruken av Guds eller Jesu namn. Och en fin människa sårar aldrig onödigtvis någon annan, allra helst i något så ömtåligt som den religiösa känslan – märk väl, här är det inte fråga om att bibringa omgivningen någon viss uppfattning eller förmå den att frångå en sådan. Här är det bara fråga om att brutalt såra känslor.
Du tycker, att svordomarne ge dina yttranden kraft. Hänsynslöshet är icke kraft, och än mindre meningslöshet. Det, som skall ge ditt tal styrka, är innehållet såsom uttryck för din bildning, din karaktär. Är den bristfällig, hjälper inga lösa påhäng.
Skyll inte på språket. Typograferna bruka ibland, när de sätta på ett till min tidning insänt manuskript komma till mig: ”Här står en svordom, vad skall jag sätta i stället?” Jag svarar då alltid: ”Stryk den bara!” Svordomen är alltid överflödig.
Kanske säger du: ”Ja, jag svär till endast då jag blir arg någon gång.” Det vill med andra ord säga, att det finnes tillfällen, då du tappar självbehärskningen. Sådant kan aldrig ursäktas den, som önskar att man skall betrakta honom som en hel människa.
Alltså: den svärjande är dum, rå eller obehärskad.
– – –
Var behärskad ifråga om gester. Använd ej knytnäven som klubba, dunka dig ej på låren e. dyl., när du vill bekräfta något.