På Volvo i svenska Göteborg handlade mytomspunna 1968 inte så mycket om revolt. Fokus låg på lanseringen av den nya prestigemodellen 164.
Tanken att ta fram en lite större och mer exklusiv modell hade funnits länge. Redan i slutet av 50-talet fanns projekt 358 med V8-motor och en kraftfull, stående grill. Detta projekt dog dock redan 1960 då en utredning slog fast att det var ”compact cars” som var framtiden, framför allt i USA.
Men när 140-serien kom 1966, väcktes tanken om att placera en rak sex-cylindrig motor i densamma. På det sättet skulle Volvo kunna skapa en modell med den prestige man var övertygad om behövdes.
Chefsdesigner Jan Wilsgaard behöll 140-seriens kaross och använde fronten från 50-talsprojektet där järnmärket återigen fick en framträdande position, placerad på en diagonal liksom på den första Volvon 1927 – och på dagens modeller. En formgivningsdetalj som skiljde 164 från 140-serien var blanklisterna runt hjulhusen, en liten detalj som skulle komma att finnas på Volvos sexcylindriga bilar i tre decennier.
Dessutom förlängdes 140-karossen med 10 cm från vindrutan och framåt. Det sistnämnda var en förutsättning för att den nyutvecklade raka sexan skulle få plats. Den fick benämningen B30, var på 3 liter och med dubbla förgasare från Zenith-Stromberg utvecklade den 145 SAE-hästkrafter.
26 augusti visade vd Gunnar Engellau upp den nya bilen för pressen på hotell Park Avenue i Göteborg. I pressreleasen uppgav man stolt att växellådan från tyska ZF var av typen ”remote control”, vilket innebar att den relativt korta växelspaken var placerad på kardantunneln intill de främre stolarna.
Inredningen var betydligt mer påkostad än den i 140-serien, med ett tjockt ylletyg på stolarna, textilmattor på golvet och baksätet profilerat för två personer med ett nedfällbart armstöd i mitten.
Efter det första produktionsåret fick 164-modellen läderklädsel som standard, inbyggda extraljus av halogentyp och nackskydd. I USA erbjöds den naturligtvis med elhissar, elmanövrerad taklucka, luftkonditionering och tonade rutor.
När amerikanska Car and Driver testade Volvo 164 i sitt julinummer 1969 beskrev man för läsarna vilka man förväntade sig skulle köpa den nya Volvon:
” The Volvo people are looking to steal buyers from Buick, Oldsmobile and Mercedes showrooms, and they are doing just that. Volvo´s new customers are professional types – doctors, lawyers, dentists… people who can afford something different.”
En amerikansk 164-annons från Volvo knöt an till samma tema: ”The Luxury Car That Shows You Have More Than Money”.
Volvo 164 utvecklades kontinuerligt under sin livstid, med till exempel elektronisk bränsleinsprutning från och med årsmodell 1972.
Det sista modellåret blev 1975, av vilket mer eller mindre alla byggda bilar exporterades till USA. Efterträdaren 264 hade redan börjat tillverkas.
5 mindre kända fakta om Volvo 164:
1. En enda Volvo 164 blev ambulans. Volvos specialbilsavdelning lät bygga en prototyp med förlängd hjulbas och betydligt högre. Även om det inte blev mer än ett exemplar så var den en föregångare till de ambulanser som senare skulle byggas av Volvo 265.
2. Tillverkningen av Volvo 164 flyttades till Kalmar 1974. Metoderna som användes i den nya Volvofabriken var för tiden mycket moderna. Bilarna flyttades på batteridrivna vagnar som styrdes av slingor i golvet. Monteringen gjordes av grupper av bilarbetare som kunde växla mellan vem som var arbetsledare och vilka arbetsmoment man gjorde.
3. Prototypen till Volvos italienskbyggda lyxcoupé 262C var baserad på en 164. Karosserimakaren Coggiola byggde om den till en tvådörrars coupé med i princip det utseende som produktionsbilen fick. Den stora skillnaden var att prototypen behöll sin 164-front.
4. Den sexcylindriga B30-motorn från Volvo 164 användes också i flera av Volvos militära terrängbilar. B30-motorn fanns även i en marin version från Volvo Penta med tre förgasare.
5. Den italienska karosserimakaren Zagato prydde sin monter på Genèvesalongen 1970 med sportcoupén 3000 GTZ. Mekaniskt var den baserad på 164 och hade B30-motorn under huven. Den enda prototypen som byggdes ska finnas kvar än idag.
