Carl Larsson – den folkkäre konstnären

carl larsson konstnär

Under vinterns och vårens auktioner har vi kunnat konstatera att intresset för både internationella konstnärer som Pablo Picasso och svenska mästare som Anders Zorn, Carl Larsson och Gösta Adrian-Nilsson är större än någonsin. Med nya rekord som sätts varje auktion börjat det snart påminna lite om konståret 1987 där bland annat en oljemålning av Anders Zorn såldes på Bukowskis i Stockholm för 6,7 miljoner och samtidigt blev den dittills dyraste tavlan som sålts i Sverige. Detta skedde 19 oktober, ironiskt nog samma dag som den svarta måndagen på världens börser. Vi lämnar dock spekulationerna kring dessa samband till ett senare tillfälle…

Vi har redan tidigare skrivit om Anders Zorn och hans konst. När man kollar runt på de olika auktionerna från vintern och våren finns det även andra svenska konstnärer som förekommer oftare än andra då det gäller slutpriser som går till miljonbelopp.

En av dessa är Carl Larsson (1853-1919) som även han är en av de mest berömda svenska konstnärerna och kanske till och med den allra mest folkkäre – framförallt räknas han som en av Sveriges mest betydelsefulla akvarellmålare. Då det gäller hans akvareller är dessa främst känd för deras motiv av ett idylliskt familjeliv.

Carl Larsson självporträtt

Carl Larssons självporträtt från år 1895.

Precis som med Anders Zorn låter vi här Einar Nylén teckna livshistorien av Carl Larsson. Kapitlet hämtar vi från boken Stora-rika-berömda från år 1930. Det är alltid intressant att gå tillbaka och se de nyansskillnader som fanns i personskildringar vid denna tid i jämförelse med hur dessa skrivs nuförtiden – framförallt i språket. Boken utgavs av Världslitteraturens Förlag år 1930 och upphovrätten till verket har därmed alltså utgått.

Här är kapitlet om Carl Larsson.

Carl Larsson

Från boken Stora — rika — berömda, Världslitteraturens Förlag 1930

Carl Larsson nådde aldrig sin något yngre landsman Zorns världsrykte. Det är givetvis lätt att säga, att det berodde därpå, att han inte ägde Zorns geni. Men den förklaringen är billig. För det första därför att alla värderingar av geni, anlag och dylikt måste bli högst relativa och helt enkelt omöjliga att genomföra. För det andra därför att en dylik förklaring inte säger hela sanningen.

Att Zorns rykte och tavlor gått ut över en hel värld, medan Carl Larssons huvudsakligen fått nöja sig med Norden, är utan tvivel till stor del beroende på de båda konstnärernas helt olika inställning till såväl konsten som livet.

Zorn är visserligen ingen effektsökare, långt därifrån, men det är inte utan, att hans konst, som fråssar i naket, underbart blodful.lt naket, i varma färger och i en realism, som är osminkat, i ögonblicket fångat liv — det är inte utan, att denna hans konst i stor utsträckning, även om oavsiktligt, vädjar till det sensuella, raffinerade och kanske rentav en smula dekadenta.

Carl Larssons konst däremot har ingenting av allt detta, Utan att på något sätt vara kall — den är ju tvärtom solen själv — har den ingenting i egentlig mening sensuellt och allra minst dekadent i sin, trots ali stilisering, ofrånkomliga realism. Jämför man t. ex. hans nakna kvinnofigurer med vilken som helst av Zorns nakna modeller, förstår man, att de båda konstnärerna voro av helt olika läggning. Och man förstår, att den enes allmänmänskliga varma realism måste erövra världen, medan den andres oftast sommarlätta, luftigt lekande linjer äro och förbli utpräglat nordiska.

Man har svårt att föreställa sig, att Carl Larsson är stadsbarn. Man skulle helst vilja tro, att han sett dagen någonstans däruppe ”mellan de vita stammarna” i Dalom,som han målat så ofta och kärleksfullt. Men så är det, som antytt inte. Carl Larsson föddes nämligen den 28 maj 1855i en av Stockholms allra äldsta delar, den krokiga Prästgatan i Staden mellan broarna. Han var således, som han själv sagt, ett grändernas barn.

Fadern var spannmålsbärare men av bondesläkt, och morfadern hade varit målare — däri har man sett förklaringen till Carl Larssons respektive anlag, jordälskarens och konstnärens.

Hemmet var fattigt och barndomen fylld av bittra, mörka, för att inte säga grymma upplevelser. Själv har han med sin kända osminkade ärlighet bekänt, i att han var ”ett stackars litet tillhutat kräk, ful och ansågs dum, illa tåld både i hemmet och annorstädes och just vad man kallar stukad”. Men tydligen har han, trots allt, ändå inte varit så stukad, att han inte förmådde arbeta sig upp ur grändernas mörker till en solglädje, som inte är allom given.

Naturligtvis var hans barndom inte fullständigt blottad på ljusare intryck. Barn äro ju barn, och i synnerhet sådana tillhutade barn som Carl Larsson söka sig gärna in till den sagofantasiens värld, de bära inom sig. Det är nog ingen tillfällighet, att Carl Larsson sedan kom att illustrera Andersens sagor. Liksom det inte heller är någon tillfällighet, att han på ett högst originellt sätt behandlat motivet Sankt Göran —det är en mycket ung och mycket stolt liten krabat, som med ränsel på ryggen och förskinn på magen och ett långt svärd på axeln träder inför den unga men betydligt mera blyga lilla prinsessan och kastar drakens huvud för hennes fötter — i pojkåren lär Carl Larssons käraste nöje ha varit att gå till Storkyrkan och stanna i andakt, för att inte säga extas inför det där uppställda, medeltida, fantastiskt träskulpterade drakhuvudet.

Mycket tidigt visade sig hans utpräglade teckningsanlag, och en av hans lärare rådde honom att söka sig in vid Akademien. Och så kom det sig, att han redan år 1868, då han således inte var mer än tretton år gammal, började målmedvetna konststudier. Men det skulle varit ekonomiskt orealiserbart att odelat ägna sig åt konsten. Han hade först bestämt sig för fotografyrket, men slutade, då han upptäckte en ny förvärvskälla — illustrationsteckning. En av hans kamrater var Hugo Birger. Hos dennes fader, som hade en litografisk anstalt, gick Carl Larsson och lärde teckna på sten och träffade då Kaspers redaktör, Richard Gustavsson, som erbjöd honom två kronor för varje karrikatyr. Sen dröjde det inte länge, förrän andra lade vantarna på hans illustrationstalang. Den ena boken efter den andra försågs med illustrationer, och han förtjänade inte så litet. Men det är givet, att en dylik brödkonst måste bli ganska svag, och själv var han tillräckligt kritisk för att inse detta. För honom gällde det emellertid bara att förtjäna sitt uppehälle, tills han fullföljt sina studier vid Akademien. Belönad med dennas resestipendium kunde han också, år 1877, förverkliga drömmen och resa till Paris.

Så började ett nytt skede såväl i hans liv som ännu mer i hans konst. För att förstå varför, är det nödvändigt, att man sätter sig in i vad det på den tidén innebar, att en svensk kom till Paris; man måste utmåla för sig kontrasterna, å ena sidan Akademiens undervisning och den officiella, hävdvunna, reglementsenliga konsten hemma i Sverige, å andra sidan allt det nya, som mötte därute. Å ena sidan det urmodiga, förlevade, å andra sidan det moderna, livskraftiga. Därhemma i Sverige slog man dövörat till för de nya konstprofeternas förkunnelse och fortsatte att predika, vad de äldre profeterna trott och lärt — att realism är lika med det fula, råa, osunda och att man därför borde sträva bort från verkligheten mot en idealiserande, moraliskt och kulturellt förädlande konst.

När därför Carl Larsson kom ned till Paris, fick han till sin överraskning höra, att naturen inte längre var övervägande brun som düsseldorfarnas natur utan precis sådan, som den tedde sig för ens ögon. Följaktligen kvittade det, vad det var, man målade, bara man målade, vad man såg och ingenting annat. En realistiskt återgiven sophög hade större värde än alla idealiserade upphöjda scener ur historien.

Denna nya atmosfär verkade givetvis som en befrielse, men det dröjde, innan svenskarna hunno acklimatisera sig. Det blev också en prövningens tid för den unge Carl Larsson — helst som det för honom till en början blev en strid på tvenne fronter. Å ena sidan naturligtvis mot den konstuppfattning och den konstmetod, Akademien inpräntat i honom, å andra sidan mot hans egen naturell, som drogs mot det fantastiska och fordrade lyftning av motiven. Visserligen inte en lyftning av samma slag som den, Akademien fordrade — men i alla fall.

Han fick sätta in hela sin jätteflit och hela sitt strålande temperament för att kunna trotsa alla vedervärdigheter. Han ansträngde sin inbillning och målade fantastiska tavlor i jätteformat — tavlor, som emellertid alla utställningar refuserade. Det var oftast eländigt med ekonomien, och ett par gånger måste han fara hem till Sverige, för att inte nödgas svälta ihjäl. Hans brev till sin gynnare och vän, Scholander, Akademiens sekreterare och den centrala figuren i de konstintresserade kretsarna på den tiden, äro ofta sannskyldiga förbannelseutbrott.

Carl Larsson hade inte funnit sig själv än. Det var hela felet. Men så kom han till Grez.

Grez, eller Grez-sur-Loing, var en liten idyllisk by sydost om Piaris, i närheten av Barbizon, med gamla hus inbäddade i halvt förvildade trädgårdar, och det var en hel liten svensk målarkoioni, som under 1880-talet annekterade idyllen.

Grez ledde Carl Larssons liv och konst in i den strömfåra, som skulle föra till vad så många eftersträva men blott få uppnå: ett namn. I Grez fann ban nämligen sig själv och den konst, som blev hans — den realistiska idyllen. För det första fängslade den lugna idylliskt-pittoreska naturen hans he!a konstnärskänsla på ett sätt, som kanske aldrig tillförne, samtidigt som den lade en helande, dämpande hand på hans av arbete, sjukdom, umbäranden och missräkningar överansträngda själ. Och för det andra och framför allt — här i Grez mötte han henne, som skulle bli sol och centrum och kraft såväl i hans liv och hem som i hans konst Det var Karin Bergöö, även hon målarinna men ryktbar och älskad först som Fru Karin.

Det blev härliga akvareller, han nu målade. Ur en synpunkt, färgkänslans synpunkt, det troligen vackraste, han någonsin skapat. Karakteristiskt för dessa Grezakvareller är nämligen en silvertonande, liksom allt insvepande luft, som i senare år fick lämna plats för visserligen klarare men samtidigt också billigare färger. Sällsamt ljuvlig är t. ex. I köksträdgården —- den lilla pigga flickan bland blomster och kålhuvud — och den underbaraste av dem alla, Bruden, där man smekes av fru Karins slanka, i den långa vita bruddräkten insvepta gestalt och av dofterna, man tycker sig förnimma från den vildvuxna trädgårdens alla blomster i gräs och trädkronor.

Grezakvarellerna utställdes år 1883 i Paris och förskaffade sin skapare guldmedalj och ett erkänt konstnärsnamn samt därmed möjlighet att få sålt — vilket sistnämnda dessvärre inte är det minst viktiga.

Då Carl Larsson lämnade Frankrike, var det för att bege sig hem till ett Sverige, som han älskade och alltid korn att älska med nästan gammaldags stolthet — hur otacksamt Sverige än visade sig mot honom. Givetvis drogs han först till hemstaden, Stockholm. Men så lade Göteborg beslag på honom för en tid — han blev lärare vid Valands konstskola och fick dessutom utföra monumentala väggmålningar, varom mera sedan. Men sedan blev åter Stockholm hans hem, tills Sundborn och den lilla gård, som han år 1889 fått av sin svärfar och som troligen väckt den slumrande bonden inom honom, slutligen gjorde honom till dalkarl. Och Dalarna blev han sedan trogen till sin död, som timade i Falun den 22 januari 1919, helt plötsligt förorsakad av hjärtslag.

Med sin i Grez vunna nya inställning mot konsten var det givet, att Carl Larsson skulle vara med bland dem, som från Paris år 1885 igångsatte opponenternas aktion gentemot den officiella konsten därhemma i Sverige med Akademiens reformering som första mål. Ävenledes var han med på opponenternas utställning i Blanchs konstsalong i Stockholm samma år. Och då alla reformationsförsök visat sig fruktlösa och trotset i stället tog sig uttryck i Konstnärsförbundets bildande i Göteborg följande år, var Carl Larsson fortfarande med. Men då sedermera pressen på medlemmarna — till*stor del tack vare Karl Nordströms despotiska låter — blev alltför outhärdlig, utgick han ur förbundet, liksom Ernst Josefsson och Zorn. För övrigt passade han allt mindre och mindre att gå i skock med de andra. Människan Carl Larsson kunde det nog — han var ju den bästa och gladaste vän och kamrat — men inte konstnären. Han blev allt mer och mer sig själv i sin stil. Eller med andra ord originell. Han skapade något alldeles nytt: en stil, som visserligen sammansmälts ur skilda element och efter flera förebilder — av vilka bl. a. den japanska konsten säkert lärt honom en hel del men som dock är och förblir något för Carl Larsson säreget. Mer och mer drogs han över till linjen. Färgen blev mer och mer en bisak. I oändlig elegans leka sig linjerna fram, vare sig det gäller ett mer eller mindre uppnäst självporträtt eller en av hans rufsiga ungar eller Gustav Vasas pompösa intåg i Stockholm. Ofta kan detta manér gå till överdrift och utmynnar då i en slags arabeskstilisering kring stundom väl granna färgytor, men den eleganta teknikens grace och osvikliga säkerhet och den påtagliga arbetsglädjen kan få den suraste kritik att sträcka vapen och säga som en av Carl Larssons många naivt ärliga älskare en gång uttryckte sig: ”Vad gör det — huvudsaken är ju, att man blir glad”. Och glad blir man verkligen så gott som alltid inför Carl Larssons konst.

Det är huvudsakligen på trenne områden, Carl Larsson gjort sin mest bestående insats: på monumentalmålningens, hemlivsskildringens och illustrationens områden. På flera andra områden har han dessutom försökt sin lycka och icke utan framgång, såsom flera porträtt och etsningar t. ex. visa, men vi få här endast hålla oss till de tre nämnda.

De första större proven han lämnade på sin förmåga som illustratör (Andersens sagor 1876—77 och Fältskärns berättelser 1883—84) höja sig trots allt endast tillfälligtvis över medelmåttan. På ett vida högre plan stå illustrationerna till Anna Maria Lenngrens Skaldeförsök. Men så har Carl Larsson också helt säkert känt sig själsligt befryndad med såväl det rokokolätta, glada 1700-talet som med den hemtrevliga författarinnan ’till sådana hemidyller och genrebilder som Den glada festen. Högst som illustratör står han emellertid i de utomordentliga teckningarna till Sehlstedts dikter. Det är inte heller underligt. Även Sehlstedt var en hans själsfrände.

Men Carl Larsson behövde inte gå över ån efter vatten. Han hade idyll och hemglädje nog hemma hos sig och fru Karin och ungarna, Suzanne och Pontus och Ulf och Lisbeth och allt, vad de nu heta. Ingen har kunnat älska sitt hem mer än ;han — och ingen har kunnat imåla sitt hem så outtröttligt och med så synbar arbetsglädje som just han. Han var väl aldrig så lycklig, som då han var hemma — kanske var det därför att han som barn fått vara utan den lycka, ett lyckligt hem kan skänka. Och allt och alla skulle förevigas. Naturligtvis först och främst fru Karin och ungarna. I alla möjliga och omöjliga ställningar, omgivningar och situationer. Det har tydligen också berett honom en pojkaktig fröjd att peta fram de mest oväsentliga hemdetaljer på ett sätt, som framhäver verklighetstroheten, på samma gång som det kan verka i hög grad komiskt. Och alltid ligger hans hem; ”åt solsidan”, där solen lyser lika varmt över vardagar som över festdagar. Det är onödigt att draga fram exempel. Hela Sverige känner hemmet i Sundborn både utan och innan och har av bilderböcker sådana som Ett hem, Åt solsidan o. s. v., lärt sig se på detsamma med familjefaderns egna, förälskade ögon. Och inte bara Sverige. Även långt utonn Sveriges gränser har det hemmets solstrålar trängt, och i synnerhet i Tyskland är Carl Larssons konst uppskattad på ett sätt, som annars bara kommer landsmän till del.

Men dragningen åt idyllen var endast ena sidan av Carl Larssons naturell. Den andra var egentligen rakt motsatt och drog honom mot det monumentala. Sina lärospån på väggmåleriets område gjorde han i Paris och Göteborg. Det var den kände konstfrämjaren Pontus Furstenberg, som uppmuntrade honom härtill gencxm att beställa några monumentala tavlor till sitt ryktbara galleri. Carl Larsson grep sig verket an med uppbjudande av ali sin energi och ali sin fantasi. Resultatet blev de trenne stora, skulpturinfattade oljemålningarna Renässans, Rokoko och Nutida konst, av vilka i synnerhet den sistnämnda är typisk Carl Larssonsk i sin lekfulla elegans och färgglädje. Nu hade han varslat om, vad som komma kunde. Nästa steg på samma väg togs ^enom de al secco år 1891 i Göteborgs elementarskola för flickor utförda bilderna ur den svenska kvinnans historia genom tiderna. Men sin största insats inom monumental-imåleriet skulle han dock komma att göra al fresco. Och först och främst genom de i Nationalmusei nedre trapphus år 1896 utförda sex härliga freskerna, vilka som bekant föreställa sex belysande situationsbilder ur den svenska konstens historia och äro något enastående i Sverige och av utlandet sällan överträffade — men vilka naturligtvis inte kunde godkännas av museinämnden!

Andra fresker, som Carl Larssons jätteflit och icke mindre fantasi skapat, äro Skolungdomens korum på Ladugårdsgärdet (i Norra latinläroverket i Stockholm år 1901) och Ute blåser sommarvind (i Göteborgs latinläroverk 1903). Dessutom har han, som bekant, prytt Operans och Dramatiska teaterns foajéer imed stora takmålningar och fyllt de tvenne väggfälten i Nationalmusei övre trapphus med de båda sinsemellan så olika och i motsats till målningarna i nedre trapphuset i olja utförda historiska scenerna Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommarafton 1523, som fullbordades 1907—1908, och Midvinter blot, som han själv aldrig hann slutföra och om vilken så mycken strid stått och alltjämt står.

Vi ha nu i mycket stora drag upplinjerat ramen kring Carl Larssons liv, utveckling och konstnärliga produktion. Men också endast ramen. Och inte ens raimen är tillfyllest: mycket faller, trots allt, utanom. Men så är ju också Carl Larssons verk alltför omfattande för att kunna pressas in i en ram på några sidor. Ty Carl Larsson hade, som förut upprepade gånger nämnts, en arbetsförmåga, som inte är allom given.

Och dock! Trots allt det arbete, som finnes nedlagt i detta verk — var spåras ansträngningen? Och var något annat än arbetsglädje? Det är festivitas över varje penseldrag, lek i varje linje och den för Carl Larsson säregna ”lyftningen” över det hela — en lyftning, som för verket upp på ett plan, där arbetet icke röjes, blott mästaren och mästarens glädje.

”Carl Larsson är ett kapital för Sverige, det går kraft ut av honom”, säger Laurin på ett ställe. En annan, Nordensvan, har kallat ihonom ”en högtidsdag till människa”. Detta säger mycket. Men inte allt. Ty Carl Larsson var och är och förblir — Carl Larsson.

E. N—k.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *