Etikettregler vid presentation från år 1930

presentation etikett

Nu till påskhelgen med alla dess släktsammankomster och bjudningar kan det vara på sin plats att uppdatera kunskaperna gällande presentationsetikett.

Det gör vi genom att fördjupa oss i en ytterst intressant etikettbok från år 1930 som heter B.V.T:s lexikon för etikett och god ton, utgiven av Albert Bonniers Förlag i Stockholm.

Det välbehållna exemplar av boken som jag hittade vid ett besök hos Rönnells antikvariat förra veckan.

Som vi konstaterat tidigare var det viktigt med titlar under första halvan av 1900-talet. Som en del i detta var det också viktigt att veta hur man skulle använda sig av titlarna vid presentationer.

Men det stannar inte där. Att veta i vilken ordning man presenterar sig själv och andra var även viktigt att känna till – och där hade rangordningen en avgörande betydelse. Det gällde att känna till vilka som var de förnämligare i sällskapet för att inte orsaka pinsamheter vid presentationer. Här kan kanske texten om beräkning av rang från förra veckan hjälpa en på vägen.

En intressant detalj från denna etikettbok är att författaren, till skillnad från många andra vid denna tidsera talar varmt för en Ni-reform – ett ur artighetssynpunkt mer vedertaget tilltalsord. Detta för att undvika det stora obehag som namn och titlar som ej uttalas tydligt vållar. Han hänvisar till och med i detta sammanhang till Professor Gustaf Sundbärgs Det svenska folklynnet från 1911), där det framfördes att bristen på ett för alla klasser gemensamt tilltalsord t.o.m. torde vara en medverkande orsak till emigrationen.

Nedan är lite långläsning för påskhelgen. Vi börjar från bjudningetiketten och umgängeskonsten och kommer sedan över till huvudpunkten för detta inlägg, presentationsetiketten. Som avslutning har vi plockat in avsnittet med etikettreglerna kring användning av tilltalsordet Ni.

Boken är sammanställd enligt alfabetsordning med de enligt författaren viktigaste orden i etikettsammanhang. Författaren går för övrigt under initialerna D. af H. och är alltså okänd, likt många andra av författare till etikettböcker från denna tidsera.

Från boken B.V.T:s lexikon för etikett och god ton (1930)

Utarbetat av D. af H.

Fjärde upplagan

Stockholm, Albert Bonniers Förlag

Bjuda.

till sällskaplig samvaro i hemmet. Invitation till en sådan kan ske efter växlade former, med det gemensamma villkoret för varje inbjudan är, att den skall vara korrekt framförd i fråga om dag, dato, klockslag och plats samt vad slags bjudning som åsyftas.

Den inviterade bör likaledes ha klart för sig, att bjudningen uppfattas rätt och genast anteckna densamma, ifall den framföres t.ex. genom telefon. Då det gäller inbjudan till ett mera konventionellt samkväm, vartill mannen är förhindrad ”tacka ja” bör även hustrun ”tacka nej”. Telefonledes bjuder man dock endast i enklare fall, då man vill se några vänner på en mer eller mindre improviserad bjudning. Till en större middag, supé eller mottagning böra bjudningskort (se d.o.) utsändas. Då, enligt gammalt skrock, det ej anses passande att vara tretton till bords, bör man, när gäster bjudas, räkna med denna eventualitet (se vidare Umgänge).

Till en bjudning med både herrar och damer delas aldrig på ett gift par. Är den ena kontrahenten en god vän och den andra för inbjudaren mera obekant och likgiltig, vore det likväl ett brott mot konvenansen och bevis på bristande hjärtlighet att endast inbjuda vännen (resp. väninnan).

Umgänge.

Den som önskar inleda umgänge med en familj eller enskild avlägger först visit (se Visiter) hos denna (eventuellt ”stötes på” att visit bör göras). Endast om visiten besvaras, kan umgänge anses inlett.

I vilken ordning en första inbjudan skall ske beror i någon mån på, i vilket förhållande de båda parterna stå till varandra, men vill man vara formell, är det de, hos vilka den första visiten är avlagd, som skola bjuda först.

Unga och i blygsammare ställning stående kunna naturligtvis icke proponera umgänge med sina väsentligt överordnade utan att erhålla påstötning härom. En ung tjänsteman, som uppvakta sin chef, kan t.ex. få en vänlig hälsning, att chefens fru önskar göra hans hustrus bekantskap. Det är naturligtvis dennas skyldighet att göra visit hos sin chefshustru, men det är därför ej nödvändigt att en yngre familj i enklare förhållanden oförtövat ser chefens hos sig, även om visiten blivit besvarad och den unga familjen varit bjuden. Den artigaste framställningen för en återbjudan är i detta fall ett personligt besök med förfrågan om en injudan blir mottagen.

Presentation.

Vid en bjudning är det en av värdfolkets första och största plikter att laga så, att deras gäster bli föreställda för varandra. Vid all presentation föreställas en yngre eller mera underordnad för en äldre och förnämligare. Likaledes presenteras herrar för damer, så att damens – resp. den äldres eller förnämligares – namn nämnes sist.

Namn och titlar böra vid presentation uttalas tydligt. Häremot syndas ej sällan, ett faktum som ofta vållar stort obehag i vårt land med sitt betitlande och sin kännbara brist på ett, ur artighetssynpunkt, vedertaget tilltalsord (se Ni). Gamla och förnämliga män böra naturligtvis ej föreställas för mycket unga damer utan bör ett omvänt förhållande äga rum.

Önskar man bli bekant med någon man förut ej råkat, bör man – i synnerhet om personen i fråga är äldre eller intar en högre ställning än en själv – bedja någon, med denna väl bekant, presentera sig. På större bjudningar (då värdfolket ej kan medhinna alla) eller andra fester och sammankomster bör man presentera sig själv för så många som möjligt. Damer presentera sig dock i allmänhet ej för herrar.

Då en herre föreställer sig, säger han endast sitt tillnamn, ehuru man mången gång kunde önska, att han även nämnde sin titel, i synnerhet om han är en äldre person, gentemot vilken man ej gärna tillgriper det ännu alltjämt misskända ni-andet. Gifta damer borde alltid säga ”fru” – eventuellt titel – framför sitt tillnamn. Mycket unga personer böra i enlighet med takt och god ton, gentemot äldre nämna endast sitt för- och tillnamn – framför allt i sitt hem, om de därstädes måste ta emot någon för dem obekant, som gör deras föräldrar ett besök.

Skall man föreställa någon nära anhörig, bör släktskapet antydas; man säger t.ex. ”min syster fru N”. – min ”farbror ingenjör H”. – ”min brorsdotter fröken B”. o.s.v. – Vid presentation för högt uppsatta personer bör ej dessas namn nämna utan endast deras, som bli föreställda.

Besöker man i ett ärende en obekant, är det mycket oartigt att ej presentera sig.

På pensionat, badhotell och sanatorier, där främlingar ofta placeras vid samma bord, bör den sist anlända föreställa sig för de övriga eller dem som sitta närmast (se badortsliv). Att säga ”tack”, när man blivit presenterad, är ej förenligt med god ton.

Den dam, som önskar bli presenterad vid hovet, måste i första hand vända sig till en förut presenterad, som med henne och eventuellt flera recepienter först avlägger de föreskrivna visiterna (se Visiter).

Presenterade damer och recepienter ”befallas” – som det heter – till slottet den dag cour gives – vanligen vid fyratiden på eftermiddagen. De äro härvid iförda hovdräkt (se d. o). Gästerna mottagas av konungens förste hovmarskalk, överhovmästarinnan och andra högre hovfunktionärer samt införas därpå i festsalen – Vita havet, där de kungliga damerna invänta dem.

Vid dessa tillfällen äro endast de kvinnliga medlemmarna av konungafamiljen närvarande. Man ställer upp sig i rad – efter rangordning – så att varje dam uppbär den framför henne ståendes släp och defilerar därpå förbi de kungliga i procession. Då denna nalkas dessa få släpen falla till golvet. Presentationen utföres av ceremonimästaren, som anmäler: ”Grevinnan W. för att presentera fröken T.” o.s.v. Härvid hälsas de kungliga med en hovnigning (se Niga).

Efter couren bjudas de presenterade på te i en angränsande sal. De kungliga närvara härvid ej. – Den, som under sin flicktid deltagit i en cour, måste efter ingånget äktenskap låta presentera sig på nytt, såvida mannens ställning berättigar härtill. – Förr i världen måste den s.k. ”hovfähigas” fader eller make vara adelsman eller hav minst överstes rang. Fordringarna härför äro numera betydligt utvidgade.

Ni.

Redan i mitten på 1800-talet höjdes ivriga röster för att få tilltalsordet för andra personliga pronominet i pluralis – riktat till en person – genomfört som allmänt tilltalsord. Louis De Geer, bl.a., drog kraftigt i härnad för denna reform. Han påpekar i sina skrifter hurusom den speciellt svenska ”brorsskålen” blivit en följd av ”det olyckliga titulerandet” och påvisar ”det olidliga besvär i sammanlevnaden, som uppkommer genom ett beständigt upprepande av titlar”.

Professor Gustaf Sundbärg har i ”Det svenska folklynnet” (1911) framhållit som sin åsikt, att bristen på ett för alla klasser gemensamt tilltalsord t.o.m. torde vara en medverkande orsak till emigrationen. Trots upprepade försök att, av såväl estetiska som sociala skäl, få till stånd en verklig Ni-reform, stöter detta tilltalsord alltjämt på intensivt motstånd ur artighetssynpunkt. Yngre jämställda personer, äldre gentemot yngre och underordnade, chefer till sin personal kunna likväl opåtalt använda Ni. Läkare, ämbets-, bank- och affärsmän ha likaledes i stor utsträckning brutit med den tidsödande titelomskrivningen under arbetsutövningen.

I en butik kan man titulera biträdet med Ni (se Butiker, besök i), men icke många kunder skulle tolerera att bli niade tillbaka. Inom det bildade sällskapslivet, gentemot överordnade och förnämliga personer samt till äldre, såväl som till jämnåriga, jämställda anses det alltjämt oartigt att använda tilltalsorden Ni och Er. Se Brev (underskrifter).

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *