Unga, vilsna hanar – vad elefanter kan säga oss om behovet av gentlemän

elefant gentleman

Vad är en gentleman egentligen? En förlegad relik? En stropp i märkeskostym eller en halvalkoholiserad Bond som spelar på casino? Nej, en gentleman är den traditionella visdomens röst i ett allt mer individualistiskt, vilset och rotlöst nu!

Förvirrade elefanter

Det var under mitten av nittiotalet och fältbiologerna i det sydafrikanska viltreservatet Pilanesberg var chockerade. Elefanthannarna betedde sig åt som om de var besatta av demoner. Oprovocerat attackerade de människor och var våldsamma mot honor och ungar. Inte heller andra djurarter gick säkra. Till exempel dödades över fyrtio noshörningar. Ibland försökte elefanterna även para sig med dem. Biologerna hade aldrig observerat sådant urspårat elefantbeteende förut.

Småningom kom man på orsaken: Några år tidigare hade man gjort ett desperat försök att hålla elefantstammens antal nere. Från helikopter hade alla förutom elefantmammorna och flockens yngre medlemmar skjutits. Detta innebar att alla äldre hannar hade dödats. Det forskarna nu såg var helt enkelt unga, traumatiserade hannar som saknade manliga förebilder. Snart fick man idén att placera in äldre elefanttjurar i flocken. Som genom ett trollslag upphörde de yngre elefanterna med sitt avvikande beteende.

Kullkastandet av traditionella ideal

Ungefär sedan mitten av 1900-talet har vår västerländska civilisation, som snart börjar bli global, alltmer skakat av sig sina traditionella värdegrunder. Med tanke på elefantexemplet är det kanske symtomatiskt att det var efter andra världskrigets trauma, då horder av män av det äldre snittet stupade, som idealen började förändras. En kraftigt bidragande orsak var förstås också det förändrande samhällsklimat som ny teknik medförde. Hursomhelst ersattes snart de nedärvda kollektiva idealen med en alltmer individualistisk världsbild.

Åtminstone ytligt förväntas dagens individer skapa sitt eget sätt att existera i världen. Detta är givetvis oerhört svårt för den vanliga människan. Med tanke på hur omöjligt det ibland kan vara att bestämma bara vad man ska äta till lunch, kan man verkligen kräva att varje individ ska skapa sin världsåskådning och finna sin plats i universum? Ofta tycks en sådan pseudofrihet paradoxalt nog resultera i ett alltmer neurotiskt beroendeförhållande till kollektivet – ett förhållande som inte baserar sig på nedärvd visdom, utan kanske endast på något så trivialt som den senaste modeflugan.

Finns det plats för gentlemannen?

Förstås har förändringarna varit nödvändiga. Fortfarande rensar de bort stereotyper och föreställningar som har bidragit till systematiskt förtryck. I en allt större iver att befria sig från hämmande rötter är det dock risk att barnet hälls ut med badvattnet. Det har alltmer börjat visa sig hur vilse den moderna människan är i sina försök att själv finna mening i livet. Vart ska en ung människa egentligen blicka, när alla positiva traditioner tycks ha ställts upp och ner, när gårdagens hjältar är dagens skurkar? Även gentelmannaidealet har ju ansetts som något förlegat – till och med manschauvinistiskt.

På 1940-talet gjordes i USA en studie för att identifiera de största problemen i skolorna. Lärarna uppgav de största hindren för undervisningen som att tala utan tillåtelse, att tugga tuggummi, att springa i korridorerna och att gå före i kön. På 90- talet gjordes undersökningen om. De identifierade problemen var då helt andra: Misshandel, vapen, drogrelaterade problem, våldtäkt och självmord. Nu två decennier senare ser listan antagligen liknande ut. Fenomenet är knappast heller uteslutande amerikanskt.

Är det vilsna unghannar utan visa äldre vi ser? I en värld som inte längre bygger på traditioner finns det knappt ens rum för visa äldre. När samhället istället drivs av utveckling och ny kunskap förvandlas gamla människor istället till åldringar, utdaterade och förpassade till särskilda hem. För en modern och individualistiskt sinnad människa kan nedärvd visdom, formad och beprövad under otaliga generationer, även verka hämmande och moralistisk.

Unga människor försöker därför desperat skapa sina egna roller och ideal. Vad gäller män kan sådana roller ofta te sig rätt primitiva, med aggressiva “alfahannar” som vinnare och de snälla gossarna som förlorare. Utan visa “äldre” är det här roller som tillåts leva upp i åldrarna; det är inte längre uteslutande ett temporärt ungdomsfenomen.

Traditionell visdom obunden av dogma

Vilken är då den äldre elefanthannen som behövs i dagens människovärld? Det är här gentlemannaidealet kliver in i bilden. Även om den “moderna” bilden av gentlemannen kan sägas födas i slutet av 1700-talet, sträcker sig idealet förstås betydligt längre tillbaks i tiden. Medeltidens ridderlighet kan pekas ut som ett exempel på föregångare. Till stor del vilar idealet också på de religiösa traditioner (judeokristna) och filosofiska system (främst från antikens Grekland) som format hela det västerländska samhället.

Gentlemannen är dock inte låst vid någon särskild ideologi eller religion. Istället har den sanne gentlemannen i sin flexibla världsvanhet en förmåga att anpassa sig till ständigt nya tider, utan att för den skulle offra något av sitt nedärvda etiska förhållningssätt. En gentleman är därför en representant för det som genom tiderna alltid har varit det positiva med manlighet, oavsett vilka miljöer eller kontexter han vistas i.

Det räcker med några få

När forskarna i Pilanesberg fick idén att föra in äldre elefanthannar räckte det med endast sex stycken i flocken som totalt bestod av över 80 unga elefanter. Det tål att tänkas på. När en halv armé av yngre hannar välte bilar och försökte göra oanständiga saker med noshörningar, stod några få äldre hannar intill och fnös genom sin snabel. Det förvirrade beteendet väckte ingen respekt hos de äldre. Och småningom förstod de vilsna elefantynglingarna: Det fanns helt andra ideal som en fullvärdig och respektabel elefanthane skulle leva efter.

Kanske kan det tyckas vara en överdrift att jämföra den moderna mannen med en urspårad och traumatiserad flock vilsna elefanttonåringar. Att manligheten idag genomgår en förändring – kanske till och med en kris – är dock rätt klart. Att förvirring råder under en sådan process är ofrånkomligt, men det är viktigt att bevara det som faktiskt var positivt med den traditionella mansbilden. Mitt i ett flytande tillstånd som kan leda precis vart som helst, är en sansad och ädelsinnad röst vad som behövs. En gentlemannaröst, helt enkelt. Kanske räcker det med bara några få.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *