En av de saker som ändrat mest i etikettlitteraturen sedan första delen av 1900-talet är användningen av titlar – både i tal och skrift. Medan titlarna nuförtiden oftast avhandlas på endast ett kort stycke i etikettlitteraturen, var detta något som man tidigare ägnade stor uppmärksamhet vid.
De som sett filmer från 1930- och 1940-talet har kanske uppmärksammat det rikliga användandet av titlar vid tilltal. Precis som det konstateras i texten nedan från handboken Etikett och god ton – praktisk handbok i att uppföra sig från år 1932, var användande av tilltalsordet ”ni” aningen kontroversiellt ännu vid denna tidsera. Det gällde att använda sig främst av yrkestitlarna eftersom detta signalerade respekt för den som man talade med – eller skrev till.
Man kan dock märka en viss uppluckring av de strikta etikettreglerna gällande användande av titlar redan i denna handbok, men att jämföra det med hur det ser ut idag går naturligtvis inte.
I filmen Doktor Glas från 1942 finns gott om exempel på hur viktigt detta med titlar var vid denna tidsperiod. Redan inom de första fem minuterna av filmen får man bevittna en rad samtal där titlar används vid inledande av samtal.
Att detta med titlar i språkbruket var på allvar framgår av texten nedan, som alltså är ett utkast från kapitlet Titlar i tal och skrift från ovannämnda bok. Speciellt rekommenderar jag att man bekantar sig med avsnittet där författaren redogör för vilka titlar man skall använda sig av i de fall där de skiljer sig i tal och skrift. För att få alla dessa titlar rätt måste man rimligen ha haft rätt bra hjälpmedel tillhanda eller så var detta med titlar något som lärdes ut hos gemene man och kvinna.
Det är också intressant att konstatera att man i handboken har en skild rubrik med ”frutitlar” och att listan på kvinnliga yrkestitlar är allt annat än omfattande. Jämställdheten har med andra ord kommit en lång väg sedan 1930-talet.
Från kapitlet saknas avsnittet där man i detalj redogör för titlar i skrift, men om man lär sig nedan nämnda etikettregler gällande titlar kan man troligen mer än vad 99% av Sveriges befolkning kan nuförtiden. Sedan kan det tänkas att det får en omvänd reaktion bland medmänniskorna i dagens läge i jämförelse med hur det såg ut i 1930-talets Sverige om man faktiskt tillämpar dessa regler i vardagen…
FEMTE KAPITLET
———————————————
TITLAR I TAL OCH SKRIFT
Vad som bidrar att göra det svenska umgängeslivet så tungrott, är utan tvivel vår barlast av titlar. Det är väl bara Finland, som är lika — ja, kanske ännu mer — förtjust i titlar. Även om bruket av tilltalsordet ni blivit mer allmänt än det var för låt oss säga tio, femton år sedan, så är det ännu inte godtaget inom umgängeslivet. Man kan verkligen se äldre damer och herrar rent av haja till, om någon säger ni, de vilja vara statsråd hela dagen, de.
Om således ni inte är godtaget som tilltalsord inom umgängeslivet, så är det dock tillåtet att här och där blanda in ett ni i samtalet, om man därjämte blandar in titeln. Man kan således säga: »Jaså, landshövdingskan har varit i Visby i sommar, hur trivdes ni där?» eller »Skall konsulinnan resa till Paris, men var ni inte där i våras också?»
Men man får inte vara för ung för att använda ni till äldre personer, är man ung får man vackert hålla sig till titlarna eller tala i passivum.
Å andra sidan tränger ni alltmer igenom inom yrkes- och affärslivet jämställda emellan.
Däremot får inte en expedit säga ni till en kund. Det blir antingen doktorinnan, fru X. etc., om nu kunden är känd, eller »min dam».
Vi ha som bekant både ärvda titlar och yrkestitlar.
ÄRVDA TITLAR.
De ärvda herrtitlarna äro greve och friherre eller baron. Och det är att märka att friherre uteslutande användes i skrift, aldrig i tal. Man säger således »barons bil har kommit», inte »friherrens bil».
De ärvda titlarna föredragas i umgängeslivet framför yrkestitlarna. Även så höga herrar som landshövdingar, generaler, överstar m. m. tituleras inom hemmet och i umgänget baron eller greve, om de ha rätt även till dessa titlar. Däremot gäller deras tjänstetitel inom tjänsten.
Så tituleras till exempel greve Folke Bernadotte löjtnant inom sitt regemente, men greve utom det. En friherrlig general kallas baron av sina tjänare, men general av tjänsteunderordnade.
De kvinnliga ärvda titlarna äro grevinna, friherrinna (ej baronessa) och (vilket allt mindre brukas) för enbart adliga damer hennes nåd. Denna titel användes dock aldrig i umgängeslivet och av jämställda utan endast av underordnade, t. ex. av tjänarna. En umgänges-bekant kan visserligen vid besök fråga hembiträdet, »om hennes nåd tar emot», men hon kan ej direkt kalla denna dam hennes nåd.
Vilka tituleras grevinna och friherrinna? Endast damer gifta med grevar eller friherrar (baroner).
I Sverige säga vi således ej de unga grevinnorna (friherrinnorna) om de ogifta döttrarna till grevepar. De tituleras rätt och slätt fröken.
Vi ha nämligen inte heller som i Danmark och Tyskland en särskild titel, komtesse, baronesse m. m., för dem.
(En parentes. Ett grevepars eller friherrepars unga söner kallas däremot vid faderns titel. Men inte kan man kalla unga pojkar på 12, 13 år greve eller baron, undrar ni? Till så unga herrar kan man kanske säga min unge herre, men man kan inte säga herr von X., om hans titel är greve, det
måste då heta greve Grevekrona.)
Det finns dock ett undantag, prinsparet Bernadottes ogifta dotter Maria tituleras grevinnan Maria Bernadotte.
I bröllopsreferatet från Koburg stod »den unga grevinnan Dagmar av Visborg». Så kan denna unga dam visserligen tituleras i detta sammanhang, dock tituleras hon inom umgängeslivet endast fröken av Visborg. Och om prins Lennarts får en dotter kommer hon att tituleras fröken Bernadotte.
Behåller en grevlig fröken sin titel, om hon gifter sig med en inte grevlig? Ja, om hennes man är adlig.
Hon kallas således grevinnan Linderhjärta även om hennes man bara är baron eller adelsman, däremot bibehåller hon inte titeln om hon gifter sig med en borgerlig. Det vill säga, en del borgerliga fruar, födda friherrinnor och grevinnor, tituleras i sällskapslivet kanske för grevinnan, friherrinnan, men man säger då ej det borgerliga namnet efter. Det klingar inte harmoniskt att fråga: »Behagar grevinnan Petterson en cigarrett?»
Frånskilda damer, födda t. ex. grevinnor, som återtaga sitt flicknamn, bli alltså grevinnan Hakkors o. s. v. Men en dam av friherr lig börd som t. ex. förf. Marika Stiemstedt, som är gift borgerligt, blir fru Marika Stiernstedt.
Grevinnan och friherrinnan kunna i motsats till frutiteln användas utan namnet, fru däremot åtföljes alltid av namnet. Det är endast hembiträdet som ev. kan kalla sin matmor »frun».
Prefixen von och av före ett adligt namn utelämnas aldrig i konversation.
MANLIGA YRKESTITLAR.
Man kan aldrig titulera en herre, låt oss säga Andersson, som har en titel, hög eller låg, för herr Andersson, man måste använda titeln eller resolut bli du med honom. Och kunna vi inte antaga, att det i Sverige så rikligt florerande duskapet till stor del beror på, att vi inte idas köra med titlar jämt och samt?
Det är endast i riksdagen som man kallar alla för herr, där slopas även de ärvda titlarna, och en greve blir där rätt och slätt herr.
En parentes. Herr anses också vara en fin titel i Göteborg. På alla andra platser i vårt avlånga land anses grosshandlare klinga bättre än köpman. Men i Göteborg förkastar man grosshandlartiteln och kallar sig stolt köpman eller rätt och slätt herr. English you know!
Kanske vi också skola påminna om det svenska bruket att bättra på titlarna.
En skolgosse kallas studerande, en teknolog ingenjör, en student kandidat o. s. v. — inom umgängeslivet. Inom resp. läroanstalter och yrken däremot är och förblir en teknolog en teknolog tills han avlagt ingenjörsexamen, en studerande studerande, tills han avlagt kandidatexamen o. s. v.
LIKA TITEL I TAL OCH SKRIFT.
Nedanstående titlar användas i både tal och skrift (de inom parentes dock ej så allmänt). Som regel gäller, att personer med titlar som börja med stads-, stats- eller krono- hålla på att hela titeln användes. En statskartograf tituleras alltså ej kartograf utan statskartograf. Och vi tala fortfarande endast om hur titlar brukas i umgängeslivet.
OLIKA TITEL I TAL OCH SKRIFT.
Här nedan en del titlar, som endast användas i skrift. Deras ägare kallas därför vid annan titel.
Av helt naturliga skäl ha ej alla titlar kunnat medtagas.
FRUTITLAR.
Hustrun följer mannens stånd och villkor, heter det — och att satsen efterlevs i Sverige ser man kanske främst av den rika floran av kvinnliga frutitlar. Och ändå beklagar kanske mången fru, att just till hennes mans titel inte finns en kvinnlig motsvarighet — vi ha t. ex. ej som i Finland »kaptenska» och »löjtnantska», och det är endast i farser som krigskommissariuskan förekommer! Men vi ha dock en hel rad frutitlar.
Det anses inte artigt att ej använda titeln när man talar med en så högt uppsatt dam som t. ex. en landshövdings fru. Däremot är det inte alltid behövligt att använda »lägre» titlar. Man kan säga att i landsorten användas frutitlar mer än i Stockholm.
I Stockholm tituleras t. ex. en överstes fru överstinna, men en majors fru ofta för fru Så och Så, i landsorten majorskan. Helt förklarligt för övrigt. I en landsortsstad, som är garnisonsstad, spelar militären en helt annan roll än i Stockholm. Ibland tituleras en överstelöjtnants fru (ehuru oriktigt) överstinna, men aldrig överstelöjtnantska. Obs.! Generalkrigskommissariens, generallöjtnanters, generalmajorers, generalintendenters och generalfälttygmästarens fruar tituleras generalska.
Däremot tituleras naturligtvis inte t. ex. en generalkonsuls fru för generalska, då ju hennes man har en mycket lägre rang än general.
Doktorinna brukas nästan uteslutande av läkares fruar, ej av fil. eller andra doktorers hustrur. Men begå ej den blundern att kalla en kvinnlig läkare doktorinna!
När användas nu dessa frutitlar?
Mest inom umgängeslivet — men inte alltid ens där. Det finns damer av hög rang, som undanbedja sig att bli kallade regeringsrådinna utan i stället rätt och slätt fru N. N. Många använda inte heller titeln själva; bedja de t. ex. att få något hemsänt från en butik begära de att få det till fru Denochden. Det är inte heller sagt att de av sina tjänare tituleras med titeln, utan som »frun» eller »fru N. N.»
De vanligaste frutitlarna äro:
Hur skall hembiträdet kalla sin matmor? Det vanligaste är »frun», men i yngre, modernare familjer »fru Så och så». Det åter otvivelaktigt bättre men är på samma gång stelare, många matmödrar föredraga därför »frun». Döttrarna i huset kallas av hembiträdet vid namn, tills de ha gått och läst, sedan tituleras de fröken. Sönerna tituleras herr (greve, baron) när de blivit 17, 18 år.
KVINNLIGA YRKESTITLAR.
Det finns ju en hel del kvinnliga yrkestitlar, som dock i allmänhet sällan användas. En ogift postassistent tituleras fröken rätt och slätt. Däremot tituleras höga kvinnliga befattningshavare med sin titel.
Det är en fatal blunder att titulera t. ex. professor Alma Söderhjelm, doktor Selma Lagerlöf eller rektor Anna Sörensen fröken, de skola tituleras med sin titel alldeles som en man. Professor Söderhjelm berättar själv i sina memoarer, hur hon »bet av» en presentation, där hon föreställdes som »fröken» Söderhjelm, med »Doktor Söderhjelm, om jag får be».
Syster-titeln användes också alltid när man talar vid en syster i tjänst eller i uniform. Är hon däremot civilt klädd tituleras hon fröken med namn.
Fröken är en sådan utmärkt titel inom yrkeslivet, där den ej — som inom sällskapslivet — helst behöver åtföljas av namn.
Alltså fröken utan namn är t. ex. den vedertagna titeln för alla kvinnliga expediter enligt gammal kutym. Även om hon är gift tituleras hon fröken av kunden. Fröken betyder
således i detta sammanhang ej ogift lika litet som den artiga franska titeln madame alls behöver förutsätta att vederbörande är gift. Fröken tituleras alla lärarinnor, gifta som ogifta, av sina elever. Men elevernas föräldrar böra tilltala den gifta lärarinnan: fru N. N.
Hur skall hembiträdet tituleras? Det vanligaste är ju namnet — det är förvånansvärt, att det skall vara så svårt att istället säga t. ex. fröken. Vi anse att andra än
familjemedlemmar skola säga fröken. Fröken enbart är som sagt en sådan utmärkt behändig och bra yrkestitel. Analogt med butiksbiträden skulle man således kunna kalla gifta hembiträden, yngre hjälp-fruar m. m. fröken inom yrket.
Sedan hembiträdet lämnat platsen skall hon naturligtvis tituleras fröken. En gammal matmor kan visserligen livet igenom kalla sina f. d. hembiträden Greta och Karin och vad allt, men någon rimlig reson att en husmor efter 10 år skall kalla ett jämnårigt f. d. hembiträde vid namn finnes ju ej.
Nu är det lämpligaste tilltalsordet till en dam, som man inte känner, »min dam» (ej »damen») och till en herre »min herre». Dessa tilltalsord låta inte löjliga och användas allt mer och mer.
För att slippa säga titlar använda många ordet herrskapet.
Det är dock ett farligt ord, som lätt kan verka vulgärt, liksom i anekdoten: »sträcker sig herrskapet».
Hur kallar mannen sin hustru när han talar om henne till jämställda? Ja, förut har det alltid ansetts finare, att säga »min hustru»,
men sedan kronprinsen vid ett tal en gång sade »min fru och jag», så kan man säga »min fru» eller »min hustru», vilket man vill. Och man får aldrig till jämställda säga »grevinnan bad mig framföra» o. s. v. även om hon är grevinna, hennes man talar om henne som »min hustru» eller »min fru». Till ej jämställda säger man däremot t. ex.:
»Var snäll hjälp professorskan».
Hur tala vi andra om betitlade personer? Försök inte att i en konversation draga för mycket fram era betitlade bekantskaper. Det låter förfärligt enkelt, om man oupphörligt i er konversation får höra er säga: »Min dotter grevinnan Rävsax» eller »Då sade generalskan N. till mig, kära du så längesen.»
Ett annat sätt att snobba är att man, fast man inte är du, när man talar om kända damer eller herrar ur societeten, slopar titeln och kallar henne eller honom vid namn. T. ex. »då sade Elsa Sylfidstjärna», eller »tänk att Gregor Klangenhjelms häst vann». Det är absolut dålig ton.
Tack redaktör’n!
Mycket intressant läsning som förklarar varför bruket av herr, fru och fröken jämte efternamn aldrig riktigt slagit rot. Det ansågs inte tillräckligt fint om man hade en annan titel. Dessutom mycket intressant att läsa att Göteborg var ett undantag, påverkat från Storbritannien, vilket förklarar varför jag som så sent som på 90-talet såg ett TV-reportage där en äldre herre och fru tilltalade varann just så: ”herr Andersson” och ”fru Svensson”.
Som en förklaring till texten om tilltalspronomen ”Ni” till en person, så bör man känna till att de skedde en slags ”Ni-reform” under 30-talet men som man anar så hade den mycket svårt att slå rot, vilket beror på att det ansågs opassande i många sammanhang. Här ville man nog tro att franskans ”vous” eller engelskans ”you” skulle inspirera, men franska är ju mycket främmande och engelskan hade ju ersatt ”thou” (du) med ”you”, men svenskans ”du” var ju på 30-talet gångbar i många sammanhang kan man ju ana i texten där det står att det var vanligt att man hellre blir du med varann än ersätter yrkestitel med herr, fru eller fröken jämte efternamn.
Historiskt har vi i Sverige haft betydande regionala skillnader på grund av gles befolkning, och förmodligen andra faktorer såsom relativt få stadsbor, som förklarar varför vi var (och är) så avvikande, i kombination med den snabbaste och mest radikala omvandlingen av samhället. Hursom tycker jag att det är paradoxalt och tråkigt att vi gick ifrån titelsjuka och sträng formalitet till dess raka motsats, men kanske att det också är något typiskt svenskt? Iochförsig är vi på sätt och vis lika stränga eftersom vi inte tillåter att man tilltalar någon på ett annat sätt en vad gällande konvention gör gällande.
På tal om att hålla reda på titlarna, så minns jag hur jag i det militära (1992-93) fick plugga alla graders namn och beteckningar. Där lever den gamla svenska ordningen, till skillnad från i USA och Storbritannien där det kan räcka med att tilltala befälet ”Sir”. I Sverige gäller ”Godmorgon, överstelöjtnant!”, ”Ja, major!” et cetera. Vårt historiska undvikande av pronomen (liknar nog mest umgängessråket i Ostasien såsom Japan) och även undvikande av herr, fru och fröken bredvid namn, gjorde umgänget elegant och respektfullt, men det blev kanske för krångligt och distanserat för en ny tid, men i Japan lever ju sederna kvar. Jag skulle uppskatta om man kunde få känna sig friare att uttrycka sig gammaldags eller annorlunda om man vill markera stil, artighet och respekt!
Eder tillgivne
N.P.
Tack så mycket för den intressanta och detaljrika kommentaren! Ni verkar att ha mycket kunskap inom området och här finns mycket som jag inte ens tänkt på tidigare. Det är definitivt ett ämne som kan bli föremål för vidare forskning.
Moderniseringen har ju hjälpt folk att slippa trampa i klaveret i situationer där ett korrekt titulerande var basen till att få kommunicera utan störningar. Det är rätt skönt att detta är över, rent praktiskt sett – och folk har väl fått finna sig i att de lagrar man intjänat är mer värda än de nedärvda. Det har ju också kommit en del funderingar från klassaktivism, som har vänt på steken och misstänkliggjort ett antal personer med stora resurser som oftast leker i tankarna i samband med titulerandet. T ex sådana vars förfäder kanske kunde ha varit mer frikostiga mot ”icke jämnställda”. Däremot innebär duandet en annan dynamik där man kanske uttrycker ”du” i en väldigt respektfull mening. ”Thou” i engelskan innebar ju respekt på annat sätt än ”du” ursprungligen var, ”Vous” i franskan var definitivt den respektfullare varianten av tilltal utan titel, om man jämför med ”tu”. De tyska tilltalsstilarna är väl kanske de som överlevt längst, och de har samtidigt en helt egen skrivning med stor bokstav i flera fall. Det ligger historia i dessa olika bruk och man anpassar sig till språket som verktyg för kommunikation och försöker få ordet att återspegla ens avsikter med vad man vill förmedla. Liksom verktyg slits och behöver ersättas och repareras så uppdateras språket efter nya tiders behov och vi importerar mycket från andra kulturer som vi egentligen inte berikar oss med, utan snarare glömmer bort de finare nyanesrna i kommunikation – inte bara i titlar utan också i uttrycksformer. Jag har med oro konstaterat att jag själv börjar glömma de ord jag ansåg självklara för 40 år sedan och börjat använda importerade ord, vars tolkning på gvenska inte alls har den djupare mening som dess svenska föregångare. Men nyanserna finns fortfarande i tankar och känslor hos de som talar och det är frågan om hur ett ord kan upplevas olika av den som använder det för att säga något och den som tyder meddelandet. Titlar, exempelvis, kan uttalas på ett sätt som har motsatt innebörd än de har skrivna på ett pappersark. Synonymer kan ha i stort sett motsatt budskap till varandra, beroende på de underliggande associationer som språkanvändningen lett till. Där har vi många exempel i nyhetsreportage där vi utan att egentligen kunna sätta fingret på varför får veta om nyheten är bra eller dålig utan att detta klart sägs. Jag tror att titulering i detta perspektiv kan brukas fortfarande av personer som vågar vara annorlunda, som står för sin egen tolkning, samt kan förmedla denna på avsett vis.