Baderska som yrke

baderska som yrke tidigt 1900-tall
Baderskor från Marstrands varmbadhus poserar för fotografen år 1910. Framför dem fr. v.: Frans Schoulz och Alexander Stenberg. Bild: Bohusläns museum

Vissa av er läsare är kanske gamla nog att minnas tiderna när man ännu använde sig av baderskor i flera av våra badhus. Om inte, har ni säkert hört talas om detta via föräldrar eller mor- och farföräldrar.

Själva yrket baderska har en lång historia och var sedan antiken en tjänstekvinna som hjälpte sin husbonde vid bad. Efter att flera inomhusbad som Sturebadet och Centralbadet grundades under andra delen av 1800-talet och i början av 1900-talet, blev det även vanligt med anställda baderskor som tog hand om såväl manliga som kvinnliga kunder.

En medeltida riddare får hjälp av baderskor.

Detta var något som författaren Henrik Berg ondgjorde sig över i Läkareboken som kom ut år 1919. I kapitlet om badtjänare skriver Berg bland annat om riskerna med kvinnliga baderskor bland män och passar samtidigt på att ge lite allmän rådgivning över vilka kraven bör vara för att jobba inom yrket.

Författaren Henrik Berg kan dock vara lugn. Numera sköter de flesta badgäster sig helt själva under sina besök på något av de inomhusbad som ännu finns i drift.

Trotjänarinnan och baderskan Maja Berggren med kund i förstaklassbastun hos Centralbadet vid Gamla torget år 1938.
Bild från Centralbadets herrsimhall år 1906.

Nedan ett utkast från kapitlet ”Badtjänare” från ovan nämnda Läkarebok:

Badtjänare. 

Sverige har den tvivelaktiga specialiteten (jämte Finland) att hava kvinnlig badbetjäning på en mängd badinrättningar. I England och Amerika skulle aldrig en kvinna få servera ett bad åt en man. 

Vanan förhärdar. Vi fästa oss ej mycket vid att på badhusen t. ex. i Stockholm en 20—30 nakna män gå omkring i finska badstun och i avklädningslokalerpa inför åtskilliga kvinnor. 

Men vad skulle vår kvinnovärld säga, om på fruntimmersavdelningarna på våra badhus vi anställde manlig badbetjäning? Hur många yngre och äldre fruntimmer skulle vilja gå nakna inför några mäns ögon även om det vore på ett badhus? 

Jag vet att en av orsakerna, varför en mängd män och ynglingar ej bada, är att de hava en blygsamhetskänsla, som förhindrar dem att taga bad av en kvinna. 

I ekonomiskt avseende blir det en vinst för badbolagen att anställa manlig badbetjäning på mansavdelningar av badhusen. Vad den moraliska sidan av saken angår, må anmärkas, att om ej sedlighetskänslan och moralen hos ett folk vårdas och starkes, så förslappas dess sedlighet; snart sjunker folkets fysiska kraft; sedan går det hastigt utför, och slutet blir politisk träldom. Så gick en gång Grekland under; Rom dukade under för barbarerna på grund av att dess folkslag voro moraliskt fördärvade och kroppsligt försvagade. Ett härdat, sedligt folk är ej lätt att övervinna. Det har boernas kamp mot engelsmännen visat oss. 

På grund härav önskar jag och hundratusenden med mig snarast möjligt en reform i vårt badväsende. 

Om emellertid, på grund av svårighet eller omöjlighet att anskaffa manliga hjälpare, vid bads givande åt män kvinnor måste användas, bör man söka iförverkliga vissa önskemål, som ej äro alls omöjliga att med god vilja åstadkomma. 

a) Kvinna, som serverar bad åt män, bör vara gift. 

b) Hon bör ha fyllt 40 år.

D:r P. A. Levin, som i många år ledde Bie badanstalt i Södermanland, har uttalat sig på ett mycket träffande sätt om de fordringar, som man i allmänhet bör ställa på en god badtjänare. Han säger:  

Varje badtjänare bör alltid hava för ögonen ordning, renlighet, flinkhet och god smak för det passande, Detta bidrager i väsentlig mån till badets behagliga verkan, Ty att giva ett bad består ingalunda blott däri, att man brlngar en person ned i vattnet och efter några minuters förlopp hjälper honom att torka sig med en badhandduk. Att giva ett båd så att det medför åsyftad verkan kräver av badaren mer än att servera vatten i ett badkar. 

Badbetjäningen bör hysa och yttra välvilja för den badande, och visa intresse för en sjuk, om det är en sådan. Badaren bör behandla sin klient på ett bestämt, lugnt och vänligt sätt och bör äga vad man kallar ett mjukt och gott handlag vid badgnidningen. Icke heller får badbetjäningen vara kroppsligt uttröttad och andligt nedtryckt för tillfället.

Det är högst obehagligt för en nervös person att bliva behandlad av en badtjänare, som förefaller lik en livlös docka; än värre av en, vars andedräkt anger förtäring av spritdrycker. En människa, vilken ej visar någon medkänsla för andras behag eller välfärd, bör under inga förhållanden begagnas som badtjänare.

En god sådan bör äga samma egenskaper som en god läkare eller en god sjuksköterska. Vanligen kunna kvinnor bättre inläras att servera bad än män. Dock kunna även mån äga fallenhet för detta yrke. Badtjänarne böra äga insikt i de olika badformerna och hava kännedom om vad som under möjligen inträffande förhållanden bör göras. De böra vara vänliga både uti tal och svar, så att de kunna ingiva förtroende hos den badande samt få honom att lugnt överlämna sig åt behandlingen i stallet för att göra invändningar mot densamma. 

En badande får ej ”släppa den badande ur handen”. I badet bör han, efter omständigheterna med nakna händer eller med en fibersudd eller en mjuk borste gnida den badande efter konstens regler, olika för olika bad. Efter badets slut avgnides vattnet med händerna, varpå ett mjukt torklakan svepes omkring den badande, som torkas stående, sittande eller liggande. Fötterna böra till sist klappas och gnidas för att återvinna reaktionsvärme. 

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *