Dagens inspiration: Jack London

Bild: L C Page and Company Boston 1903

Dagens inspiration hämtar vi från en av de mest inflytelserika författarna från början av 1900-talet och en person vars verk fortsätter att inspirera generation efter generation ännu idag.

John Griffith ”Jack” London (1876-1916) var en amerikansk författare som blivit känd främst för sina romaner Skriet från vildmarken (1903), Varg-Larsen (1904) och Martin Eden (1909). Jack London var mycket produktiv och hann trots sitt korta liv med att skriva totalt 49 romaner och många noveller. Som författare blev han oerhört framgångsrik och fler än 200 översättningar av hans verk till svenska har gjorts. De flesta av hans verk finns samlade och översatta på följande sida på Runeberg.org.

Jack London prövade i sin ungdom på ett flertal olika yrken. Han var bland annat tidningspojke, hamnarbetare, sjöman och guldgrävare innan han blev författare, och många av hans böcker utspelar sig i vildmarken eller på havet. Han vandrade på sin fritid runt i USA och Kanada och vistades också mycket på Hawaii.

Det fanns två sidor av Jack London och hans litterära verk, dels den samhällskritiska och dels den vildmarksberättande. Det var under den senare kategorin som de största framgångarna kom och som han är känd för ännu i dessa dagar.

jack london skriet från vildmarken
Illustration från boken ”Skriet från vildmarken” (Call of the Wild) från år 1903.

År 1943 gjordes det en film om hans liv med titeln Jack London. Där spelas han av Michael O’Shea. Filmen kan ses i sin helhet nedan.

jack london office

Nedan är en mycket intressant berättelse om Jack London från boken Stora-rika-berömda från år 1930. Upphovsrätten för boken har utgått och finns i sin helhet att läsa på denna länk. Framförallt är det intressant att läsa om de rutiner som möjliggjorde hans produktivitet som författare, men även i övrigt är berättelsen om Jack London mycket inspirerande oavsett om man är författare eller bara annars söker visdom genom andras livsberättelser. Det finns nämligen otroligt mycket att lära genom att studera andra människor och deras liv.

Jack London

Från boken Stora-rika-berömda, Världslitteraturens förlag (1930)

Då man läser Jack London, gripes man ovillkorligen av reflexionen: Vilken oerhörd livsbejakelse! Och därpå: Vilken oerhörd fond av livsdetaljer!  Och först och sist: Vilken man!

Ty man förstår, att den som skrivit allt detta, måste ha genomlevat det — icke bara i fantasiens och böckernas värld, som t. ex. en Jules Verne, utan också mitt ute i den stora, brokiga, spännande, livsmyllrande världen.

Därför förringar det ingalunda värdet av hans författarskap, om man säger, att människan Jack London var ännu större än författaren Jack London. Ty det finns helt enkelt få, som så förstått att leva livet som han — inte blott bejakande detsamma med varje fiber av sin varelse utan även begåvad med denna sällsyiita förmåga att kunna dra ut musten ur varje livsdetalj och assimilera densamma med sitt eget rymliga jag.

Själv var Jack London alltid mycket stolt över och mycket mån om att framhäva sin anglosachsiska börd. Och som det vill synas, hade han brittiskt blod i ådrorna både från fadern och modern. Alltifrån sir William London, Jacks farfars farfar, som övergivit sin hemstad, London, för att kämpa under Georg Washington, hade fädernesläkten gjort sig känd för sin kärlek till frihet och äventyr, och fadern, John London, av vilken Jack, inom parentes sagt, ärvt sin för både kvinnor och män oemotståndliga manliga skönhet, förnekade härutinnan ingalunda sina fäder. Modern, John Londons andra hustru, hette i sig själv Flora Wellman, var dotter till en rik affärsman i Massillon i Ohio och hade växt upp i lyx och kultur. Men späd och bräcklig, som hon var, bröts hon tidigt ned av sjukdom och melankoli, och Jack London har själv intygat, att han inte mindes dendag, då inte hans mor var gammal.

Jack, eller Johnnie, som han hette i sin barndom, tills han själv förengelskade detsamma, föddes den 12 januari 1876 i San Francisco, där fadern numera var jämförelsevis välbeställd affärsman. Som modern var svag, var det till en början amman — en fullblodsnegress — och sedan halvsystern Eliza, som fingo bli honom i moderns ställe.

Då en difteriepidemi var nära att bli ödesdiger för de båda barnen, beslöt sig fadern för att flytta ut från San Francisco. Hans forna farmarliv hade ännu inte släppt sitt grepp om honom, och han började slå sig på trädgårds-mästeri. Själva rörelsen gick bra, men dels var han alltför hederlig i affärer, dels kunde varken han eller hans hustru hälla pä pengar. Därav kom det sig, att Jacks barndom blev något helt annat, än den kunnat bli. För det första var det ett ständigt ambulerande från hem till hem i och i trakten av Oakland. Vidare fick Jack tidigt, alltför tidigt, göra bekantskap med livets alla avigsidor — fattigdom, nöd, orättvisor, trassliga affärer, mindre vackra handlingar och karaktärer o. s. v. Och själva hemmet blev inte något hem •— modern var inte alis lämpad att skapa lycka omkring sig — och det blev för Jack att tidigt lära sig stå på egna ben. Men då som alltsedan förstod han att dra musten även ur det mörka i livet, och särskilt karakteristiskt för honom var redan då dels hans koncentrerade känslo- och tankeliv, dels hans oerhörda verksamhetsbegär. Inte en minut av sysslolöshet. I synnerhet var det böckerna, som förmådde fånga honom. Han formligen slukade allt, han kom över i bokväg. Och dock hade han tid till så mycket annat och säkerligen långt ifrån alltid av bästa sort.

Den dåliga omgivningen lyckades aldrig förstöra den aristokratiskt ädla, känslofina ryggraden i hans karaktär. Den endast förmådde uppamma det trotsiga frihetsbehov, som var honom medfött, till den för honom karakteristiska självständigheten i åsikter och handlingar. Och å andra sidan utövade böckerna, systern Eliza och tvenne män, till vilka han alltid kände sig stå i skuld — den genomgode, vidsynte fadern och en mr Galrich, som var rektor vid Cole-skolan i Oakland och en synnerligen fin personlighet — ett inflytande, som vädjade till det bästa inom honom.

Efter slutad skolgång tillbragte han sin mesta tid i en liten segelbåt, som förde honom kors och tvärs över San Franciscobukten och dels satte honom i stånd att genom fiske göra nytta för sig i hemmet, dels lärde honom att segla — en konst, vari han blev mästare som få — och att drömma och älska havet, så, som endast havets egna söner kunna drömma och älska.

Såväl bekymren i hemmet som hans inneboende ansvarskänsla och verksamhetsbehov drevo honom emellertid att ta anställning i en konservfabrik. Man tänke sig in i den situationen — den unge, kroppsligt sett outvecklade älskaren av frihet, äventyr, hav och icke minst böcker, stående som underbetald övertidsarbetare över maskinen ända till midnatt utan tillfälle att njuta något av allt det, han älskade — och man förstår, att detta liv måste ha lämnat djupa spår efter sig, spår, som sedan skulle leda honom in på den reellt tänkande reformatorns målmedvetna väg, bort från oändlighetskänslans i och för sig tomma drömmar. Och man förstår också, att han nu, vid sexton års ålder, i stället för att laglydigt fortsätta med att förstöra kropp och själ för underbetalning, handlade, som han gjorde. Det var inte av omogen, tanklös, vag romantik. Tvärtom. Det var logisk, om icke oromantisk så dock reellt romantisk, självmedveten brådmogenhet.

Därute på San Franciscobukten såg han ostronpiraternas segel. Han övervägde och valde. Och bröt sig loss ur det gamla på samma sätt, som han alltid bröt sig loss ur det gamla — utan att någonsin vilja se tillbaka på vad han kallade ”de dödas värld”. ”Glöm gårdagens misstag, betrakta dem endast som en varning för att begå samma misstag omigen.”
Av en beryktad ostronpirat, ”Franske Frank”, köpte han en enmastare, Razzle Dazzle, för trehundra dollars, som han lånat av sin gamla amma, fullblodsnegressen, anställde en karl som besättning, tog med sig en jämnårig flicka, ”Ostronpiraternas drottning”, som ett slags älskarinna, levde ett år under vildaste risker och faror och strider — ett år, som inbragte honom hedersnamnet ”Ostronpiraternas prins” och massor av pengar och massor av erfarenhet och livsögonblick.

Han var onekligen född härskare. Omgivningen, dessa havets lösdrivare och ’trotsare böjde sig för honom, om också stundom motvilligt och med dold fiendskap. Naturligtvis berodde det först och främst på hans utomordentliga vitalitet, detta övermått av livskraft och livsbegär,som överflyglade till och med de värsta kraftkarlarnas. Men dessutom ägde han, vad omgivningen saknade — förmåga att höja sig över nuet, som han levde i med alla sinnen och förmögenheter, och höja sig så pass högt, att han nyktert och dock rastlöst kunde se framemot och arbeta för något, de andra aldrrg sågo — framtiden. Han kunde också mycket väl assimilera omgivningen, men omgivningen aldrig honom — hur djupt han än sjönk. Ty han sjönk verkligen djupt. En tid. Den tid, då han i själva verket var utledsen på det liv, han förde, och hade dragit ut, vad han kunde, ur såväl ostronpiraternas och fiskepatrullens äventyr som dagdrivarnas njutnings- och nöjesliv i alla upptänkliga krogar och tillhåll. Han som i grund och botten avskydde sprit, alltsedan han fick sitt första rus — av öl, då han var fem, av vin då han var åtta, av whisky, då han var fjorton år gammal — och han, som måst lära sig supa för att även på whiskyvägen behärska sin omgivning, och han, som sedan skrev John Finkelman, han var nu drucken veckor i sträck. Tills han förstod, att han höll på att vandra ”spritens dödsväg”. Då bröt han sig loss på nytt.

På sin sjuttonde födelsedag tog han hyra på en tremastad skonare, Sophie Sutherland, destinerad till Japan i och för sälfångst. Även om han inte precis ångrade sitt förflutna — en man som Jack London behöver aldrig ångra något, bara gå vidare i utvecklingen — hade han dock ett behov att på något sätt rehabilitera sig. Han hade blivit man och ville nu hävda sig som man.

Och han hävdade sig verkligen. Inte bara i omgivningens ögon tack vare en utomordentlig fysik och en lika utomordentlig yrkesskicklighet och överlägsenhet i så gott som allt, utan även så, att han själv kände det. Alltunder det han studerade allt och alla, såg och lyssnade på människoöden och människokaraktärer, grubblade över livets alla egendomligheter och sökte ösa, vad han kunde, ur de böcker, som funnos att tillgå ombord, likaväl som ur glädjehus och nöjen i land. Allt som allt: Jack London har själv vittnat, att han ombord på Sophie Sutherland haft den kanske lyckligaste delen av sitt liv.

Men då han kom hem, hade han bara ett att göra, om han inte ville se familjen i elände — att arbeta. Och på samma dåliga villkor som i konservfabriken arbetade han nu i ett jutespinneri — men nu som en, som vet sitt ansvar och hyllar arbetets evangelium och den dygdiga pliktuppfyllelsen. Och samtidigt sökte han vinna ali bildning, som stod honom till buds, och gjorde till och med sin litterära debut: rned en uppsats om en tyfon utanför Japans kust vann han priset, tjugofem dollars, i en tävling, Cail anordnat. Och egendomligt nog: nu tycktes han också vara på väg att återfå en ungdom, han aldrig haft, och fick till och med svärma ”arkadiskt”.

Men fabriksarbetet var ingen framtid. Det förstod han. Han skulle bli elektriker — och sattes att skyffla kol, tills han var halvt förstörd och förstod, att han hade arbetat sig till leda, liksom han förut en gång supit sig till leda. Och så gav han alltsamman på båten och blev luffare.

Och luffare, grundligare än kanske någon. Läs bara, Ön the road, på svenska Vagabondliv! Allt där är upplevt. Och mycket, mycket mer, som aldrig blivit upptecknat. Det låter otroligt. Ty vem skulle väl vågat tro t. ex. alla de dråpliga historierna om Kellys armé, de nästan fantastiskt rafflande äventyren bland fripassagerarna ”ovan och under däck” på järnvägar kors och tvärs i Staterna och Canada, de gräsliga interiörerna från straffängelset o. s. v., om man inte vetat, att allt byggts på minnen och dagboksanteckningar från den tiden.

Detta liv har emellertid inte bara givit stoff till nämnda bok. Det har betytt mer än så. Hur mycket är svårt att avgöra. Det lät honom blicka in i bortskymda vrår i såväl naturen som samhälls- och människoliv, och lät honom skåda tavlor, som få ha skådat, och känna känslor, som få ha känt. Det lärde honom utveckla och dra nytta av alla kropps- och själstalanger, vare sig det nu gällde att duka upp en trovärdig historia för att få en bit bröd eller att bli fri från en misstänksam byling. Liksom det lärde honom att som en biktfader inge och avlocka förtroende av alla slag, förtroenden, som gjorde varje psykologisk detalj till något självfallet för honom. Och först och främst gjorde det klart för honom, att de vägar, han hittills valt, inte ledde till det mål, han ställt för sig — framgång, jagrealiserande. Och så började han, nitton år gammal, studera.

I skolan väckte han genast uppmärksamhet. Dels genom sitt, trots illasittande kläder, betvingande yttre, dels genom sina oförskräckt utslungade socialistiska åsikter, dels genom några uppsatser och smånoveller men först och främst genom sin ovanliga begåvning. En vaktmästarsyssla vid skolan och diverse mindre inkomstkällor möjliggjorde studierna ekonomiskt, men han förstod, att han måste öka takten, och på hösten 1896 uppnådde han, trotsande alla hinder, det första målet: han inskrevs som student vid universitetet — två år före kamraterna.

En gudalik förening av kraft och solsken — så beskrives han från denna tid. Visserligen fann han den akademiska undervisningen långt ifrån motsvara, vad han väntat, men arbetade dock intensivt och slukade massor med vetande b biblioteken. En termin. Sedan insåg han, att hans ekonomi aldrig skulle tillåta honom fullfölja studierna. Och på allvar bestämde han sig nu för författarebanan.

Det var en vanvettets tid, som följde. Han skrev och skrev som en besatt, ark efter ark, timme efter timme, vecka efter vecka, skönlitterärt och fackvetenskapligt om vartannat — men nej! Ingen ville ha, vad han skrev. Världen hade ännu inte funnit honom, liksom han ännu inte funnit sig själv, d. v. s. den stil, som är honom egen. Trots allt emellertid ännu övertygad om att hans tid nog skulle komma, fortsatte han att inrikta sig mot detta mål. Han läste och läste och skulle ha läst ännu mer, om han haft råd. Som
det nu var, fick han tänka på sin och familjens ekonomi igen
och måste återgå till kroppsarbetet — nu tyngre än någonsin: i ett ångtvätteri vid en militärskola. Sedan återtog han, outtröttlig, sina intensiva studier och skriverier, tills detta arbetsvanvett fick lämna rum för ett annat ännu större vanvett — Klondykefebern år 1897.

Då han gav sig av till Klondyke, var det inte för att samla litterärt stoff — han hade mist allt hopp i den vägen. Inte heller var det guldet i och för sig, som drog honom dit. Det var äventyret. Och äventyr blev det. Med samma grundlighet, som alltid drev honom att gå till botten med vad han företog sig, strävade han nu att orientera sig i och behärska det nya livet däruppe i höga Norden. Och han lyckades. Inte med guldgrävningen — en skörbjugg tvang honom slutligen att lämna landet ännu fattigare än han kommit. Men med livet. Och med bredare axlar, hårdare muskler och sällsamma erfarenheter och anteckningar, om vars stora värde han själv var medveten, återvände han hem för att uppfylla den profetia, fadern, som aldrig upphört att tro på sin son, upprepade gånger fore sin död påstås ha uttalat: att Klondyke skulle skänka Jack den lycka, han kämpat för — vare sig han nu grävde den ur jorden eller inte.

Efter hemkomsten ställdes han inför uppgiften att försörja sig och modern, som nu blivit änka. Men intet arbete stod att få, och i väntan på en anställning som brevbärare återupptog han läsning och skriverier. Men nu på ett helt annat sätt. Mindre inspirationsflödande men desto mer målmedvetet och stil -och koncentrationssökande. Allt under det han deltog i vad omgivningen hade att bjuda ifråga om bildning och livsbefordrande nöjen, skrev han som en maskin och bombarderade alla upptänkliga tidskrifter med noveller, essayer, kritiker o. d. Det berg av motstånd, han mötte, var stort, men hans energi och framåtvilja var större. Han tvingade ali sin ungdom och vitalitet och frihetskärlek in under en disciplin, som måste imponera. Precis fem och en halv timmes sömn, rationell träning i boxning, atletik, fotboll och annan idrott och så en arbetsmängd av inemot ett tusen ord om dagen — ett minimum, som stadfästes för livet. Det är givet, att en produktion på dylika villkor lätt förfaller till mekaniskt brödskriveri. Och faktum är också, att Jack London vid denna tid egentligen endast hade ett mål: att förtjäna dollars, massor dollars — för att sen bli i stånd till mera värdigt arbete. Han föraktade nämligen trots allt dessa dollars.

Å andra sidan får man inte glömma, att jack London var ett geni och en andens guldgrävare i nästan allt, han företog sig. Och belöningen kunde helt enkelt inte utebli. Inte så att han en dag vaknade och fann sig ryktbar. Han lyckades så småningom, men han lyckades. Honoraren ökades, samtidigt som antalet refuseringar minskades, novellerna började utkomma i bokform, och böckernas originalitet väckte uppmärksamhet.

Men dessförinnan hade han begått sitt livs kanske mest överilade handling — han hade gift sig. På söndagsmorgonen, berättar han i ett brev, hade han inte den ringaste tanke ditåt, men på kvällen var beslutet fattat och underhandlingarna öppnade — ungefär som om det gällt en guld-grävareutrustning i flygande fläng — och innan veckans slut var han gift. Med en viss Elisabeth Maddern. Utan ett spår kärlek.

Naturligtvis var det högsta grad av oförstånd, men för Jack London- då var det högsta grad av förstånd. Dels ville han ytterligare stärka sin självvalda disciplin, dels hade han ända sedan gossåren drömt om att bli familjefar. Förresten är Jack Londons förhållande till kvinnan ett kapitel för sig. Det var inte mer än naturligt, att alla kvinnor skulle falla till föga för en sådan man som han — skön som en gud och snillrik som en gud och med denna halvt oreflekterade förmåga att stråla ut sin betvingande mannakraft över alla, som kommo i beröring med honom. Också var det en lång rad kvinnogestalter, som vandrat genom hans liv, efterlämnande mer eller mindre djupa spår. Omärkligast har väl det lätta gardet, med ”Ostronpiraternas drottning” i spetsen, dansat fram. Mera sällsamma voro väl för honom gestalter sådana som de demoniska Freda Moloof och Luzille, den eteriska ”the Lily Maid”, den blodfulla och intelligenssprud-lande ryska judinnan Anna Strunsky för att nu inte tala om ett och annat arkadiskt svärmeri. Men trots att kvinnor älskade honom och dogo av kärlek till honom, och trots sin innerst inne kärleksfulla och kärlekstörstande natur var han städse på sin vakt mot såväl kvinnorna som naturen — tills han slutligen erkände sig besegrad av Charmian.

Som sagts. Giftermålet var och förblev ett missgrepp. Trots hans vällovliga ansträngningar och trots hans känslor för barnen och trots allt glatt sällskapsliv i hemmet och trots den outtröttlighet, varmed han fortsatte att skriva samman dollars. Ej heller kunde han i längden inbilla sig själv, att han tillfredsställdes av dollarskrivandet — helst som skulderna det oaktat ständigt växte. Hans brevväxling från denna tid intygar också, att han innerst inne var en helt annan.

I juli år 1902 reste han över till Europa. Sju veckor av sommaren tillbragte han i Londons Eastend med att uppleva och skriva Avgrundens folk. Sedan gjorde han en hastig rundtur på kontinenten, besökande olika kulturcentra, och med ögon, som öppnats genom livet i avgrunderna, iakttog han livet ”högre upp”. Resan hade han begynt i entusiasm över att få slita sig loss ur ett liv, som blev honom mer och mer outhärdligt — återresan anträdde han med en fond av djup melankoli över samhällets orättvisor.

Hemkommen beredde han sig att åter inpassa sig i de gamla gängorna. Men det gick sämre än någonsin. Visserligen var hans litterära framgång nu ett faktum — den hade vunnits av böcker sådana som Vargens son, Köldens barn, På kryss med Blixten, Nordlandets dotter och stadfästes nu av den härliga Skriet från vildmarken. Men skulderna bara hopade sig, och de rationaliseringar, på vilka han byggt sitt dagliga liv, visade sig allt mer ohållbara. Han ville frihet, bara frihet. Och så brast det, som det måste brista förr eller senare. Samtidigt som förlaget utsände hans och Anna Strunskys Kärlekens väsen, vari han försvarar ståndsäktenskapet, erkände han sitt misslyckande i praktiken genom att flytta ifrån hustru och barn.

Våren 1904 bröt rysk-japanska kriget ut. Naturligtvis skulle Jack London med som krigskorrespondent. Och naturligtvis upplevde han, som den djärvaste av alla, otaliga äventyr och strapatser, tills han levt sig till botten av det livet. Då återvände han hem för att finna sig inblandad i de simplaste skandalhistorier och de trassligaste affärer med anledning av skilsmässan. leke förty fortsatte han sin rastlösa verksamhet. För mycket guld och Varg-Larsen förelågo redan i tryck, och efter dem följde Spelet. Och så allt annat — från de sakkunnigaste boxningsreferat till de mest glödande socialistiska agitationsuppsatser och föredrag. Han skulle helt enkelt ha arbetat ihjäl sig, om inte ett underverk inträffat — underverket att han fick göra bekantskap med kärleken på ett sätt, som han förut varken kunnat eller velat. Det var Charmian Kittredge, som nu vann honom helt och fullt och blev hans ”kamratkvinna” genom livet för att efter hans död samla sin dyrkan i en lika kvinnligt mångordig som kvinnligt hjärtebiktande och helt enkelt förtjusande bok. Och med henne fann han sig själv, fann ett utlopp för något, som dittills fått ligga outvecklat och fördämt — kärleksådern, som, alla tillvitelser om brutalitet och okänslighet till trots, var och förblev Jack Londons innersta. Och först och främst: i henne fann han vila. Det vill säga ali den vila, hans ständigt framåtblickande, plan-fyllda sinne kunde finna här i livet.

Det var lyckliga år, som följde. År, fyllda av kärlek och arbete och naturligtvis nya upplevelser av alla slag, varav tusendedelen skulle varit nog för att göra en vanlig människa nöjd och stolt. Men Jack London och hans ”kamrat-kvinna” voro inga vanliga människor. De tycktes aldrig få nog, varken av varandra eller av arbete eller av upplevelser — vare sig de sutto i lugn och ro hemma på ranchen i So-nonadalen (”Måndalen”) eller flackade landet runt på socialistiska föredragsturnéer eller jagade efter äventyr på världshaven. Och sida efter sida maskinskrev hon Varghunden, Månansiktet, Kärlek till livet, Före Adam, Järnhälen, Vagabondliv, Martin Edén, Kungen av Klondyke, alla berättelserna från Söderhavet, Måndalen och allt annat, som gått och ännu går ut över världen på alla tungomål och till människor av alla raser och alla klasser och som gjort honom till vad han var — ”en pennans Napoleon”.

I tio år varade lyckan. Naturligtvis var den ej obruten. Enda barnet dog strax då det föddes, sjukdomar undergrävde hans hälsa, skandalskriverier och avundsjukt förtal förföljde honom, brand och förluster på farmen och naturligtvis först och sist penningtrassel — hans goda hjärta delade ut dollars med en frikostighet, som krävde millioner — allt detta och mycket annat bidrog till att fördystra hans syn på livet under de senaste åren. Han svek aldrig sin sociala idé, revolutionen, men han ansåg, att de andra svikit den, och därför begärde han sitt utträde ur partiet, det parti, han ägnat så mycken glödande entusiasm och outtröttlig energi. Och världskriget, som bröt ned så många värden och blottade så mycket fult, det bröt också ned Jack Londons tro på människorna och kulturen, samtidigt som en svår gastrisk uræmi bröt ned hans hälsa. Men något som aldrig bröts ner, var hans väldiga ande. De sista månaderna av sitt liv lade han ner allt det intelligenta arbete, den var mäktig, dels på mönsterranchen, vilken verkligen också blev något enastående, dels på en nyorientering i filosofi och författarskap i riktning mot något, han förut rent instinktivt tillämpat: den moderna psykoanalysen. Och något, som aldrig heller bröts ner, var hans kärlek till Charmian. Men kärleken och arbetet förmådde endast uppskjuta det oundvikliga, och den 22 november år 1916 mötte han döden, så som endast en man som han kunde möta döden — med ett leende på läpparna.

Visserligen hade han levat och uträttat nog för att en hel värld, en värld, som till på köpet befann sig mitt uppe i ett brinnande krig, skulle hejda sig ett ögonblick för att lyssna till dödsbudet och hylla hans minne. Men likväl var det alltför tidigt. Ty trots sina femtio band, trots allt sitt snille och trots ali sin arbetsintensitet hade han endast glimtvis förmått ge, vad en ande som hans i en framtid kanske kunnat ge och vad han också verkligen kunde ge åt alla, som kommo under hans mäktiga personliga inflytande. Han dog, innan han hunnit målet för sitt rastlösa strävande — självrealiserandet.

Därför är det orätt att dissekera hans verk med den kräsna litterära kritikens skonlösa kniv. Man bör i stället ta honom precis sådan han var — mannen, människan, som alltid kämpade. Kämpade för att realisera det snille, den mannastyrka och den varma kärlek, han bar inom sig.

Och man får å andra sidan inte glömma att i en värld, där alla värdeomdömen äro relativa och subjektiva, är det en konst att skriva så, att man blir älskad av millioner.

E. N—k.

Bild överst: L C Page and Company Boston

Källa: Wikipedia

Tags from the story
,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *