Vid en större bjudning kan ibland en viss osäkerhet infinna sig. Vad är det egentligen som gäller bland gäster och värdfolk? Tyvärr finns det ytterst lite vägledning i dagens litteratur för den som vill ha hjälp på vägen.
Annat var det under första delen av 1900-talet. Då fick man oftast ta del av detaljerade beskrivningar om hur man skulle föra sig både som gäst och värd.
Innan vi går in på sommarens festligheter blir det här lite etikettlära för hur vi skall bete oss vid större bjudningar. Även om dessa festtips främst är ämnade för större sammankomster i inomhusmiljö, finns här en del goda tips om hur ni bör bete er vid umgänget med det täcka könet.
Detta är regler som gäller oavsett om du avnjuter middagen på terrass eller inne.
Hur du beter dig en fest
För fester och bjudningar kan texten nedan från etiketthandboken Etikett och god ton II från år 1933 komma väl till hands. Även om handboken ifråga redan har några år på nacken finns här en hel del nyttiga tips. Hur ofta känner vi inte osäkerhet när vi blir bjudna på fester där det finns en massa obekanta människor?
Speciellt påtagligt blir denna osäkerhet om man inte har en partner att luta sig mot när man gör entré till någon av dessa fester. Men misströsta inte, här finns även tips för singelmannen och hur han skall gå tillväga vid en större bjudning. För den som funderar över etiketten vid en herrbjudning kan vi också tipsa om denna text från ifjol.
Men även för par hittar du goda tips i texten. Att gräla på andras fester är aldrig ett godtagbart beteende. Det gäller oavsett om ni druckit förfriskningar eller inte.
Få fester är väl kanske så formella som nedan beskrivna nuförtiden. Få har hembiträde och sedan kanske vissa skulle fundera vad ni håller på med om ni börjar använda er av samma vokabulär som på 1930-talet, då alltså titlar var betydligt viktigare vid tilltal. Men vissa delar av etikettreglerna kan definitivt tillämpas. Varför inte vara en frisk fläkt av artighet på festen?
Här etikettreglerna för en större bjudning i sin helhet.
Sjuttonde Kapitlet
EN STÖRRE BJUDNING.
Låt oss här nedan beskriva en större bjudning, Vilka äro då värdfolkets respektive gästernas skyldigheter? Dessa äro så sammanvävda, att man förklarar dem tydligast genom att helt enkelt steg för steg, så att säga minut efter minut, beskriva, hur en sådan bjudning går till.
Värd och värdinna skola vara färdiga fem (tio) minuter före festen, då naturligtvis rummen skola vara i ordning, bordet dukat med mera. Det finns gäster, som av princip eller därför, att de bo på landet och ej kunna beräkna tiden, komma 2, 3 minuter, ja, mer, före klockslaget.
Ofta händer det, att alla gäster ha kommit, när klockan slår. Gästerna skola vara punktliga, — de skola likna de kungliga i det avseendet — vid middagar, luncher och supéer med dans, där det står angivet »precis», vilket vill säga, att supén serveras genast man kommer. Men å andra sidan kan en gäst dock få komma några minuter senare än det utsatta klockslaget. 10 minuter är dock maximum.
Har gästen då ej kommit, sätter man sig till bords. Men vanligen har gästen, när han ser, att han inte hinner i tid, telefonerat, bett om ursäkt och skyllt på det ena eller andra, trafikhinder vid Slussen el. dyl., och bett de andra börja middagen. När då denne gäst kommer (hur han presenteras, se Presentation), skall han helst hoppa direkt till den rätt, som serveras, just då han kommer och inte äta föregående rätt (rätter), det försenar serveringen.
Vi tänka oss nu emellertid, att klockan slår om en eller ett par minuter och att värd och värdinna bredvid varandra — och ej för långt från dörren — stå färdiga att mottaga gästerna. Vanligen brukar vid tamburdörren hembiträdet eller serveringshjälpen stå och passa när de höra steg i trappan eller hissen komma, och då öppna dörren, så att gästerna bara stiga på in i tamburen, där de genast hjälpas av med ytterkläderna.
Är det en mycket stor bjudning och alla ytterplagg ej få plats i kapprummet, kan det hända, att damerna visas till ett sovrum, eventuellt badrummet, att där avlägga ytterplaggen.
När man och hustru tagit av ytterplaggen och justerat sig framför spegeln tar herrn det orienteringskort, som brukar ligga på ett fat på tamburbordet. Där står angivet, vilken dam han skall föra till bordet samt visar också, var vid bordet hans och hans dams platser äro belägna.
Äro redan förut några gäster i kapprummet, hälsar man naturligtvis, om man är bekant, men man presenterar sig ej för någon.
Ja, så öppnar serveringshjälpen dörren till salongen och gästerna träda in par om par, alltså om det är tre par, som samtidigt äro färdiga, så gå ej de tre damerna först, utan vart par går för sig, hustrun före mannen, alltså de båda ej arm i arm.
Medan damen ordnar sig, studerar herrn orienteringskortet. Finnas emellertid inga sådana kort, meddelar värden själv herrarna vem de skola föra till bordet. Hustrun går fram till värdinnan och hälsar samt hälsar därefter på värden, medan hennes man hälsar på värdinnan.
Sedan även han hälsat på värden, hälsa gästerna på eventuellt fullvuxna barn i familjen och sedan på eventuella bekanta. Är någon dam av dessa bekanta särskilt förnämlig, hälsa de först på henne, men vanligen hälsar man helt naturligt på de närmast stående först. Känner man ingen av de redan anlända, presenterar värdinnan eller värden, om de nu ha tid, de nykomna för de andra gästerna, annars får man presentera sig själv.
Och det är de nykomna, som presentera sig för dem, som redan anlänt.
När alla presenterat sig för alla, står man i grupper och pratar — endast få damer slå sig ned. Herrarna göra nu klokt i att, om de ej igenkänna sin dam — ty trots presentationen är det inte alls sagt, att de uppfattat damernas namn — av värden eller en vän taga reda på, vem deras dam är.
Det verkar så avigt, när en herre in i sista minuten söker sin dam.
Så kan det ju hända, att det ej ligger ett orienteringskort i tamburen, så att herrarna ej veta, vem de skola föra till bordet. Då meddelar värden dem i låg ton, vilken som skall bli deras bords-Därpå följer presentation. dam och pekar diskret ut denna, om gästen ej känner igen henne.
När alla kommit, slås dörren upp till matsalen. Värden säger då: »Får jag be herrarna bjuda damerna armen» och därmed bugar han sig och bjuder sin dam armen och för henne före alla andra till hennes plats. De andra följa efter, värdinnan med sin kavaljer sist. Varje par söker ut sin plats och när slutligen alla stå vid sina platser bakom sina stolar, sätter man sig. D. v. s. herrarna skjuta in sina damers stolar och sätta sig sedan själva.
Värdinnan bör se till, att gästerna taga för sig — men får ej truga, det är bortlagt, och gästerna krusa inte, det är också bortlagt, utan taga för sig mer, om de så vilja.
Både värdfolk och gäster skola förstås uppbjuda allt för att göra måltiden trevlig och höja stämningen. Kanske man får varna för att tala för mycket om mat vid bordet. För all del — att tala om mat är inte tabu, men det bör ske med urskiljning. Vilken värdinna sätter t. ex. inte oändligt värde på, att en gäst spontant utropar »en sådan härlig tårta!» eller i tacktalet gör en antydan om den utmärkta maten.
Men att middagen igenom köra med mat, den ypperliga mat man fick i Paris i våras eller hos generalkonsul Anderblads i onsdags eller »hur jag steker kyckling» — det är dålig ton. Gästen visar också sin artighet mot värdfolket genom att äta all mat, som bjuds. Det är möjligt, att gästen ej tycker så mycket om just den och den rätten, det har intet att betyda. Och skulle det vara en rätt, som han ej prövat förut, så är det bara att äta den — en gäst äter allt.
När tacktalet hållits, fångar värdinnan förnämsta damens blick och samtidigt resa de sig, ett exempel som följes av alla. Kavaljererna draga sina damers stolar från bordet (inga stolar skjutas in igen under bordet), bjuda sina damer armen, och med värdinnan med kavaljer i spetsen och värden med sin dam sist.
När dörren slagits upp till matsalen, bjuder kavaljeren damen armen. De bege sig till matsalen med värden och hans dam först. tågar man ut ur salen. När man kommit in i salongen, släpper damen sin kavaljers arm, denne bugar sig för henne och tackar och hon tar honom i hand. Därefter tar varje gäst värdinnan och värden i hand och tacka för maten och sedan samlar man sig i små grupper, medan kaffe (med likör eller konjak) serveras. Vanligen intages kaffet stående endast de förnämsta eller äldsta damerna ha kanske satt sig. Likaså omkringbjudes cigarrer och cigarretter. Efter kaffet sätter man sig, bildar kotterier — önskligt är ju att herrarna ej skilja sig från damerna. Men det förblir nog en from önskan!
Herrarna serveras i sinom tid sprit och vatten och få eventuellt ett parti kort, damerna få om en stund frukt, vilket emellertid inte alls är obligatoriskt. Dock låter man alltid en skål med choklad samt en ask cigarretter cirkulera.
Nu kan det ju visst finnas så förtjusande gäster, att damer och herrar hålla ihop efter middagen — och ju färre rum man disponerar över desto lättare blir det följden. Likaså äro ju damerna, nu för tiden så intresserade och skickliga i kortspel, att damer och herrar kanske blandas Paren ställa sig bakom stolarna vid bridgeborden. I alla fall får värdinnan se till att ingen gäst sitter ensam.
På en bjudning är det — även på kortpartier —alltid värdparet, ej en enskild gäst, som föreslår, att man skall börja spela. Och det är värdfolket, som placerar gästerna kring borden. Dock bör värdfolket å sin sida ha klart för sig vilka gäster som äro ungefär jämspelta, som trivas ihop, vilka herrar som vilja spela med damer m. m. och placera därefter.
Naturligtvis skola alla följa samma spelregler — den tid är förbi, då det tillåtes en dam, hon må nu lägga huvudet aldrig så mycket på sned, att få taga upp utslaget kort.
Visa aldrig humör, om ni förlorar, och gräla aldrig på er hustru, även om hon ej svarar på hjärter. Undvik i stället att en annan gång spela med henne. Eller kosta på henne spellektioner.
En värdinna kan ej slå sig ned vid ett spelbord om någon av de kvinnliga gästerna ej spelar. En värd däremot kan i värsta fall bli fjärde man fast ett par herrgäster ej spela. Och spela aldrig högt på familjebjudningar.
Så kan det ju hända, att det blir dans efter middagen -— det brukar förena alla åldrar och kön. Det är då självfallet, att varje kavaljer dansar första dansen med sin bordsdam.
Dansar inte kavaljeren, skall han uppsöka sin dam och bedja om ursäkt samt eventuellt skaffa annan kavaljer eller konversera henne, så länge dansen räcker.
När alla funnit sina platser, sätter man sig och kavaljeren skjuter in damens stol.
Det är det förnämsta paret, som först gör uppbrott, de andra få vänta på detta, hur trötta de än äro. Detta par tar då först avsked av värdinna och värd och tacka hjärtligt för en »så trevlig kväll» eller »en så lyckad fest». Värdfolket önskar dem hjärtligt välkomna igen, men försöker ej förmå dem att stanna. Sedan tar detta par avsked av dem de sällskapat med under kvällen och slutligen till alla andra — alla tagas i hand.
Så snart detta par börjat säga adjö, följer nästa par i rang exemplet och slutligen de andra paren. Vanligen gå ej alla på en gång — det kan bli för trångt i kapprummet, utan i avdelningar, och ofta ber värden det allra närmaste umgänget att stanna litet till sedan de »äldre» gått.
Naturligtvis kan det ju också hända, att något par inte kan invänta det förnämsta parets uppbrott — man har t. ex. ett tåg att passa eller skall vidare till en annan bjudning. Då omtalar man detta för värdinnan i förväg och försvinner sedan spårlöst. Det vill säga, man tar så litet ostentativt som möjligt farväl av värdfolket, ja, kanske bara av värdinnan, men av inga andra, och detta ej av bekvämlighetsskäl, utan därför att ett uppbrott kan förstöra stämningen.
Det kan också hända, att detta par, som går först, Efter måltidens slut skjuter kavaljeren tillbaka damens stol och bjuder henne armen. Med värdinnan med kavaljer i spetsen tågar man från matsalen. Sedan tackar man sin bordsdam för trevligt sällskap och därpå värdinnan för maten. gör en bugning avsedd för de kvarvarande — men hur det är, så tycker inte svensken om ett sådant avskedstagande — då är det bättre att de försvinna utan avsked — han vill taga var och en i hand!
Så kan det hända, att fruarna taga avsked och att det endast blir herrar kvar.
Då kan värdinnan, utan att anses ohövlig, bjuda godnatt och gå och lägga sig. Och är det endast ungdom, som stannar kvar, så kunna både värd och värdinna draga sig tillbaka och låta sina söner och döttrar sköta värdskapet.
Vid en stor fest kan det hända, att man utser någon person till vicevärd eller vicevärdinna eller ett äkta par till vicevärdfolk. Dessa intaga då rangplatsen näst efter det riktiga värdfolket, man hälsar således på dem, sedan man hälsat på värdfolket, säger adjö till dem, sedan man tagit adjö av värdfolket o. s. v.
Skall man ge dricks åt den som hjälper av och på med kläderna? En del herrar brukar lämna 1 krona till denna hjälp, särskilt om det blivit sent och hon kanske måste öppna porten för dem. Men å andra sidan anse många värdinnor, att det ej är juste, att ge drickspengar i deras hem — när det inte är fråga om gäster, som legat över natten.