I gårdagens inlägg fick vi stifta bekantskap med rangrullan och beräkningen av denna under 1930-talet. Idag går vi vidare till hur denna rangordning kunde te sig i vardagliga sammanhang, med exempel vid gatans etikett.
Att gatuetiketten var en viktig del av etikettlitteraturen i början av 1900-talet finns det säkert en del som känner till. Det som kanske är mer okänt är att rangen hade en roll även i gatuetiketten, bland annat vid placeringen när man gick tillsammans med andra på gatan.
Nuförtiden är det väl få som tänker på i vilken ordning man går tillsammans med av andra människor. Eventuell rang torde också ha spelat ut sin roll i gatuetiketten.
Annat var det förr, åtminstone enligt etiketten, något som vi får erfara i boken Så går det till i umgänge och sällskapsliv av Marius Wingårdh från år 1937. Här får man också lära sig konsten att gå i takt och arm i arm – kunskaper som faktiskt kan vara nyttiga ännu i dagens samhälle.
Nedan är utvalda delar ur kapitlet Resa och rörlig fot – gatans etikett från ovan nämnda bok:
Gå till vänster om aktad person
Vid promenad liksom annan gruppering är hedersplatsen vid högra armbågen. Underordnad skall sålunda gå till vänster om överordnad. Man skall alltid hålla en aktad person på sin högra sida. En överordnad person har lov att säga ifrån, om en underordnad av tanklöshet eller okunnighet råkar gå på fel sida om honom. Skall den underordnade byta plats, går han över till sällskapet andra sida bakom denne. Manövern utföres med ett par steg, och skiftet kan ske nästan omärkligt, blott det icke göres genom en felaktig, oartig och komplicerad piruett framför den överordnade.
Hedersplatsen är i mitten. Två personer i sällskap med en överordnad eller aktad person gå på var sin sida om denne. Vill man schematiskt förenkla regeln, kan man med fördel studera familjens promenadordning och därav få fram följande uppställning, sedd bakifrån de promenerande. De gå alltså:
Far Mor Barn
eller
Barn Far
eller
Far Mor Son Dotter
På smal trottoar bör kavaljer intaga platsen närmast körbanan, om trafiken råkat pressa paret ut mot denna. En sådan ordning föreskrives av intresset att skydda damen mot stänk från fordon och elaka körtrafikanters försåt. Den artige kavaljeren skall sålunda, vid förefallande behov, kunna uppträda såsom damens stänkskärm och stötdämpare mot körbanans trafikanter. Detta gäller även om härigenom den vanliga ordningen med damens plats vid kavaljerens högra sida skulle förryckas.
Gå i takt
Man skall så vitt möjligt hålla jämn takt med sitt promenadsällskap. Det medgives gärna, att detta icke alltid är möjligt, utan att den ene kanske måste trippa eller taga onaturligt långa och mindre graciösa steg. Så vitt möjligt skola promenerande likväl taga jämna steg, vilket också i hög grad underlättar gången. Takten bestämmes från hedersplatsen, vars innehavare icke skall nödgas byta fot, om sällskapet skulle röra sig med omaka steg.
Arm i arm
Ett par, som uppträder arm i arm, tillkännagiver därmed icke alltid, att ett visst förtroligt förhållande är rådande dem emellan. Armfattningen kan vara av två slag. Antingen ”bjuder kavaljeren armen”, då damen lägger sin vänstra hand i hans armbågsveck eller på hans högra underarm. Eller också ”tillåter damen kavaljeren att taga hennes arm”, därvid kavaljeren sticker sin högra arm in i damens armbågsveck och med handen gärna fattar om hennes vänstra handlove. Att bjuda en dam armen är fullt korrekt. Det behöver ingalunda markera ett förtroligt förhållande mellan parterna. En dam kan vara i behov av det stöd en armbjudning kan innebära utan att därmed antyda någon förtrolighet. Polismannen, som för en gammal dam över gatan, bjuder henne armen. Men då kavaljeren tager damens arm, markerar detta nästan undantagslöst parternas förtroliga förhållande till varandra. Med det nyss skildrade greppet härför komma parterna nämligen att gå tryckta mot varandra, skuldra mot skuldra, och damens armbåde vilar vanligen mot kavaljerens höft.
Då en dam föres vid armen, skall hon också verkligen föras och icke hava intrycket av att hon leder kavaljeren. Denne skall i uppförsbacke helt lätt draga damen vid sin arm och i övrigt låta henne märka, att han ”bär” och verkligen ”drager”, varigenom gåendet underlättas för damen.
