Gentlemannen av år 1924 och 1926 enligt SvD

herrmodet på 1920-talet

För eftervärlden har det ofta kallats “det glada tjugotalet” – ett årtionde som präglades av den högkonjunktur som pågick från mitten av 1920-talet och som avslutades med en börskrasch i USA 1929. Det var också ett årtionde med social, konstnärlig och kulturell dynamik.

Det är många som hämtat inspiration från det glada tjugotalet gällande modet och därför kan det också vara intressant att se hur man i Sverige såg på sin samtid gällande herrmodet.

I Svenska Dagbladets årskrönikor hittar man några sammanfattningar gällande herrmodet från 1920-talet. Det är dock inte många. Dammodet var betydligt mer välbevakat i början av 1900-talet och det är väl en trend som fortsatt ända till våra dagar.

Av de årsböcker från Svenska Dagbladet som finns tillgängliga på runeberg.org från åren 1923-1947 finns herrmodet endast med från tre av åren.

Det är alltid intressant att se hur samtida skribenter såg på de förändringar som ägde rum i omgivningen. Speciellt i herrmodet får man numera för det mesta i stora drag serverat vilket mode som var gällande under ett visst årtionde.

Nedan är sammanfattning av herrmodet från åren 1924 och 1926 från Svenska Dagbladets årsbok:

Herrmodet 1924. 

Gentlemannen av 1924 år skilde sig till sitt yttre föga från samme herre av närmast föregående år. Det mest betecknande draget i 1924 års herrmoder var förenkling samt en kring bålen kraftigt framhävd figur. 

De extrema detaljer, som kavajkostymen fick redan 1923, nämligen de veckade byxorna och biedermeiervästen, slogo 1924 igenom och tycktes bli så populära, att de antagligen åter snart försvinna från det finare beställningsskrädderiet. Byxorna hade i allmänhet endast ett veck, som fortsatte och markerade press vecket. Kavajen förekom både dubbel- och enkelradig. I det förra fallet var västen gärna enkelradig och i det senare dubbelradig. Typiska för kavajens form voro de breda axlarna och ett högvälvt bröst. För övrigt följde kavajen kroppens linjer, och utan att smita till för mycket kring midjan satt den ganska hårt kring höfterna. Den hade tre knappar, av vilka den översta ej knäpptes. Byxorna kunde sys med eller utan uppslag, i förra fallet användes de huvudsakligen för kostymer brukade till förmiddagsplagg. De hade för övrigt inga överdrifter i sina mått. De stora mönstren och de grella färgerna fingo lämna plats för mer diskreta kombinationer, och modefärgen, som under sommaren var brunt, övergick så småningom under året i allt mörkare toner. 

Jaquetten började åter träda fram ur sin undanskymda plats i garderoben och tog med framgång upp tävlan med den svarta kavajen. Den uppträdde gärna kantad och hade rätt långa skört samt breda slag. Byxorna till densamma voro helst bredrandiga men diskreta i färg. 

I likhet med jaquetten voro både frack och smoking synnerligen enkla i snitt och fagon. Inga uppseendeväckande detaljer vare sig i knappar eller slag utan värdighet och nobless. Slagen voro gärna av slätt siden, och fracken var icke knäppt. Till densamma bars vit väst, ofta dubbelradig och med rak linje; var den enradig, hade den mycket små snibbar. Smokingen knäpptes med en dubbelknapp. 

Bland ytterplaggen bibehöll ulstern sin dominerande position. Den var dubbelradig med rätt stora avstånd mellan knapparna. I ryggen var den helskuren eller hade sprund, och den var försedd med slejf. Inga pressade veck utan naturliga dylika och ingen överdriven vidd. 

Även om den mjuka filthatten bibehölls i ganska stor utsträckning, var huvudbonaden på modet den hårda svarta hatten men måttliga brätten. Halsduken hade diskreta och mörka mönster samt var ofta av stickat stoff. Slipsarne voro små och smala. Tunna yllestrumpor voro på modet, och man såg dem mest i melerade men lugna mönster. Näsdukarne voro fortfarande vita, åtminstone i Sverige. Det franska modet, som påbjöd kulörta dylika, hade icke slagit igenom här. De kulörta kragarne ha sett sin bästa tid, liksom de mjuka vita. Bars kulört skjorta till kavajen, hade den mycket smala ränder och i försiktiga färger. Även skodonen gingo under året mot förenkling: de granna tåhättorna och annan onödig utstyrsel voro borta, likaså alla ytterhgheter ifråga om spetsiga former och dylikt. 

Herrmodet 1926.

Herrmodet som sedan flera år hållit sig konstant med undantag för en och annan mer nyckfull än nyttig nyhet fortfor med förvånansvärd envishet att trampa på i de gamla spåren. Året skiljde sig i detta fall inte från sina närmaste föregångare och en kostym som var modern 1923 var lika tip top tre år senare. Emellertid förekom det så pass mycket variationer, att den som ovillkorligen önskade omväxling i sin yttre habitus inte behövde, sakna sådan. Man tänker i detta fall närmast på benkläderna, vilka under året efter att så småningom ha ökat i vidden slogo ut i den absurditet som gick under namnet »oxford bags» därför att de ursprungligen lanserats av studenter vid det berömda engelska universitetet. 

Ett annat karakteristiskt drag för herrmode journalen av år 1926 var att den raka västlinjen så småningom började försvinna efter ett kort om ock ärorikt gästspel. De långa smala snibbarna på västen som äro så klädsamma framför allt för något mer fetlagda gentlemen kommo igen fortare än man väntat. Modefärgen som under förra delen av året gick i rätt mörka nyanser med blått och brunt som favoritkulörer blev mot slutet av året en smula gladare och detta gäller inte minst halsdukar samt strumpor och i synnerhet sportplagg. 

På frack och smoking märkte man inte någon förändring vare sig i linjer eller former. De följde liksom kavajen så smidigt som möjligt efter figuren. En liten förändring framträdde på hösten med kortare och bredare slag. Bland överplaggen dominerade alltjämt ulstern i rätt starka färger, i kraftiga linjer och rymliga former framför allt kring bålen. Men här kunde man också iakttaga en liten tendens till omväxling i det att överrocken av chesterfieldtyp, det vill säga med sammetskrage och dold knapprad, började lanseras. 

Slutligen bör nämnas att halsdukarna, de må vara av »flugtyp» eller kravatter, fortsatte att fästa uppmärksamheten på sig själva och därmed på sina bärare genom ett allt rikare urval av starka färger och livliga mönster. Däremot försvann den kulörta skjortan med ty åtföljande krage alltmer även som förmiddagsplagg och ersattes av den helvita med mjuka manschetter. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *