Som vi konstaterat tidigare är resandet och massturism ett relativt nytt fenomen historiskt sett. Förutom det faktum att svenskarna fick fyra veckors lagstadgad semester först år 1938, bidrog även de begränsade transportmöjligheterna och de höga kostnaderna för resor till detta.
En viktig del av resandet har alltid varit att lära sig om nya kulturer samt intresset för det okända och exotiska. En speciell typ av bildningsresande från förr var det som man kallade Grand Tour.
Grand Tour var den resa som avslutade utbildningen för i huvudsak adelns ungdomar. Inom svenska har man även använt termen peregrination för denna form av bildningsresande. Grand Tours förekom främst mellan 1500– och 1800-talet och var en resa som vanligen pågick under flera år och kostade stora summor pengar.
Grand Tour som fenomen har främst kommit att associeras med den brittiska adeln som ett sätt att ytterligare fördjupa sig i det kulturella arvet på kontinenten. För den tidens gentlemän var det nämligen viktigt att demonstrera vad man lärt sig om ämnen som arkitektur och konst under sin Grand Tour.
Trots att huvudsyftet var allmänbildning var Grand Tour ändå inte enbart av akademisk art, utan här ingick oftast även en lustbetonad vistelse i städer som Venedig och Rom.
Venedig var ett riktigt nöjescentrum redan under 1600-talet, med sitt rika kultur- och nöjesliv. Bland annat grundades här världens första casino, Casinò di Venezia, år 1638. Då var det en exotisk nöjesform och att besöka ett casino utomlands var en checklista på var mans grand tour.
Casino är förresten italienska och syftade ursprungligen på ett hus för umgänge, med olika rum för dans, musik och spel. Casinon som nöjesplatser blev vanligare i samband med 1800-talets framväxt av bad- och kurorter runtom i Europa, där en av världens mest kända casinoanläggningar i Monte Carlo öppnade år 1878.
Vi hamnade lite på sidovägar, men nu går vi tillbaka till Grand Touringen. I mycket av den litteratur som tidigare publicerats gällande Grand Tour-fenomenet har alltså fokuset legat på den brittiska aristokratin. Nyligen gjorda undersökningar gör dock gällande att detta även förekom inom den svenska aristokratin – trots att den svenska överklassen ofta var mindre bemedlade än sin brittiska motsvarighet.
Det var från och med 1620-talet som dessa bildningsresor skulle bli allt vanligare hos svenska adelns unga representanter. Man skickades främst till något av universiteten i nederländska Leiden eller tyska Heidelberg och efter fullgjorda studier tog man ofta sikte på Frankrike och Italien, där man spenderade tid i städer som Paris, Rom och Venedig – för att avsluta sin Grand Tour på den franska landsbygden.
Syftet med den adliga peregrationen var att ge olika färdigheter och erfarenheter, där bland annat dans, fäktning och ridning var viktiga kunskaper som behövde inhämtas utifrån och något som fanns bland annat vid ridakademin i Paris.
Insikter i kontinentens kulturella, militära, politiska och sociala förhållanden var även viktiga och inhämtades genom besök vid handelshus, kyrkor och andra allmännyttiga inrättningar. Målet med detta var att åstadkomma en förbättring av riket så att Sverige kunde jämföras med kulturländerna på kontinenten.
Grand Touren blomstrade fram till mitten av 1800-talet då ångbåtar och ångtåg ändrade förutsättningarna för resandet. Sedermera kom även det utbyggda järnvägsnätet att möjliggöra snabbare transporter. Men trots att priserna på resor sjönk under slutet av 1800-talet var det ännu främst de förmögna som hade möjlighet att resa. Idag har ju möjligheten att använda kreditkort.online gjort resandet möjligt att finansiera för en mycket större grupp av samhället, men så var inte fallet under denna era.
Förutom resekostnaderna gjorde även den långa restiden att att det inte var ens möjligt att vara borta från jobbet eller jordbruket under en så lång tidsperiod.
Grand Tour som begrepp har ändå fått stor betydelse för den moderna turismen, bland annat genom att guideböckerna blev en egen och mycket populär litterär genre.