En riddare (eller scout) är alltid en gentleman. Många tyckas tro, att en gentleman måste ha en massa pengar. Men det är inte det, som gör en gentleman till vad han är. En gentleman är var och en, som efterlever riddarnas lagar om ridderlighet.
Citatet ovan kommer från avsnittet Ridderlighet i boken Scouting for Boys – En handbok för övning i god medborgaranda av Robert Baden-Powell från 1917, en bok som är så gammal att dess upphovsrätt alltså utgått. Det gör inte dess budskap desto mindre aktuella för nutidens människor.
Då det gäller själva ordet ridderlighet, så bygger detta på den så kallade riddarorden som instiftades i England för ungefär 1600 år sedan av kung Arthur. Riddarnas lagar var följande:
- Var alltid redo, med din rustning på, utom när du vilar om natten.
- Försvara de fattiga och hjälp dem, som icke kunna försvara sig själva.
- Gör ingenting som kan skada eller kränka någon annan.
- Var beredd att slåss för Englands försvar.
- Vad än du arbetar med, så försök att förvärva heder och rykte för ärlighet.
- Bryt aldrig ett löfte.
- Försvara ditt lands heder med ditt liv.
- Hellre dö med ära än leva med skam.
Det är på dessa principer som många av scouternas ideal härstammar. Men den som läser kapitlet nedan kommer att märka att det finns många goda idéer att hämta med sig även i övrigt ifall man vill vara en sann gentleman. Bland annat stycket nedan gällande blygsamhet som dygd.
Riddarne visste att de voro överlägsna i vapnens bruk, men skröto aldrig däröver. Man må inte föreställa sig att man har några rättigheter här i världen så vitt man inte förvärvat sig dem. Man har rätt att bli trodd endast om man fullt talat sanning och man måste gå i fängelse om man stulit. Men det finns fullt av folk, som gå omkring och skräna om rättigheter, utan att ha gjort sig förtjänta av några sådana. Gör först din plikt, och du får din rätt.
Här är kapitlet Ridderlighet i sin helhet från boken Scouting for Boys:
KAP. VII.
RIDDERLIGHET
VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA
Ett av Boy Scoutrörelsens mål är att återuppliva några av forna tiders riddarseder, vilka i så hög grad bidragit till nationens moral, liksom Bushido gjort och gör i Japan. Olyckligtvis har hos oss ridderligheten i avsevärd grad fått försvinna, medan i Japan barnen undervisas däri så att den följer dem hela livet ut. Även i Tyskland och Schweiz läras barnen med mycket goda resultat ridderlighet. Vi vilja ej så mycket lära pojkarna lydnad under andra som fast mer bibringa dem förmågan av självdisciplin.
Det är mig omöjligt att inom det trånga utrymme jag har till förfogande, mer än vidröra saken, men hoppas jag instruktörerna kunna utveckla den vidare.
De egenskaper riddarlagen fordrade av riddarna kunna uppdelas i tre huvudgrupper:
1. Ridderlighet mot andra.
2. Självtukt.
3. Egen utbildning.
LÄGERHISTORIEN NR 20
RIDDERLIGHET MOT ANDRA
Vandrande riddare. — Hjälpsamhet. — Artighet mot kvinnor.
Det måste under riddartiden ha varit en ståtlig syn att se en av dessa stålklädda ryttare komma ridande genom de mörka gröna skogarna i lysande rustning, med sköld och lans och vajande plymer, tyglande sin eldiga stridshäst, som lätt bar sin börda och brann av iver att galoppera mot en fiende.
Och bredvid honom red hans väpnare, en ung man, hans medhjälpare och följeslagare, bestämd att också en dag bliva riddare.
Bakom honom red hans skara eller patrull av väpnade män — kraftiga, modiga krigare, beredda att följa sin riddare till dödens portar om det gällde. Det var de sega odalmännen från fordomdags som vunnit så många av Englands stolta segrar genom sitt mod och sin trogna hängivenhet för dess riddare.
I fredstid, då man ej behövde slåss, brukade riddaren dagligen rida omkring för att se, om han kunde göra någon en tjänst, särskilt om han kunde hjälpa någon kvinna eller något barn, som var i nöd. Under det han var upptagen på detta sätt, kallades han »vandrande riddare». Hans följe handlade naturligtvis på samma sätt som sin anförare och en väpnare var alltid redo att hjälpa nödställda med sin starka arm. Forntidens riddare voro sitt folks patrullförare och väpnarna voro dess scouter.
Ni patrullförare och scouter likna därför mycket riddarne och deras följe, särskilt om ni alltid sätter er heder i främsta rummet och gör ert bästa för att hjälpa andra, som äro i trångmål eller behöva hjälp. Ert valspråk är: »Var redo» att göra detta, och riddarnes valspråk var ett liknande: »Var alltid redo».
Ridderskapet — d. v. s. riddarorden — instiftades i England för ungefär 1500 år sedan av kung Arthur. Då hans fader, kung Uther Pendragon, dog, bodde han hos sin farbror, och ingen visste vem som skulle bli konung. Han visste själv icke att han var son till den avdöde kungen. Då hittade man en stor sten på kyrkogården, i vilken det var instucket ett svärd och på stenen stod skrivet: »Eho som drager ut detta svärd ur denna sten, han är rätter konung född till hela England». Alla de förnämsta lorderna försökte sig på att draga ut det, men ingen kunde rubba det. Samma dag hölls en tornering, vid vilken Arthurs kusin skulle kämpa, men när han kom till torneringsbanan, fann han, att han glömt sitt svärd hemma, och han skickade Arthur för att hämta det. Arthur kunde icke hitta det, men han påminde sig svärdet på kyrkogården och gick dit och drog i det. Det lossnade genast och han bar det till sin kusin. Efter torneringen satte han det tillbaka igen i stenen; de försökte alla att draga ut det, men ingen kunde rubba det; men när Arthur försökte drog han ut det helt lätt. Därför blev han utropad till konung.
Efteråt samlade han en skara riddare och brukade sitta med dem kring ett stort, runt bord och därför kallades de »Riddarne av runda bordet». Bordet kan man ännu se i Winchester.
S:t Georg.
De hade S:t Georg till sin skyddspatron, emedan han var den ende av alla helgonen, som var ryttare. Han är skyddspatron för alla kavallerister och scouts över hela världen. S:t Georg är Englands speciella helgon. Riddarnes stridsrop var: »För S:t Georg och glada England». S:t Georgs dag är den 23 april och på den dagen bära alla riktiga scouter en ros till hans ära och hissa sina flaggor. Glöm icke det nästa 23 april.
Riddarnes Lag.
Riddarnes lagar voro följande:
Var alltid redo, med din rustning på, utom när du vilar om natten.
Försvara de fattiga och hjälp dem, som icke kunna försvara sig själva.
Gör ingenting som kan skada eller kränka någon annan.
Var beredd att slåss för Englands försvar.
Vad än du arbetar med, så försök att förvärva heder och rykte för ärlighet.
Bryt aldrig ett löfte.
Försvara ditt lands heder med ditt liv.
Hellre dö med ära än leva med skam.
Riddarskapets idé kräver, att ynglingen uppfostras att utföra de mest ansträngande och ringa sysslor med glatt mod och gärna, och att göra gott mot andra.
Detta är de första regler, som de forna riddarna började med och från vilka nutidens scoutlagar äro komna.
En riddare (eller scout) är alltid en gentleman. Många tyckas tro, att en gentleman måste ha en massa pengar. Men det är inte det, som gör en gentleman till vad han är. En gentleman är var och en, som efterlever riddarnas lagar om ridderlighet.
En poliskonstapel i London t. ex. är en gentleman, emedan han är väl disciplinerad, lojal, hövlig, duktig, godlynt och hjälpsam mot kvinnor och barn.
Osjälviskhet.
Kapten John Smith, den gamle engelske äventyraren för 300 år sedan, var en ganska segsliten herre att ha att göra med, för han hade kämpat överallt i världen och hade blivit sårad gång på gång, men han hade också ett gott, vänligt hjärta i sitt bröst. Bättre typ för en scout kan man inte finna någonstans. Ett av hans favorituttryck var: »Vi äro inte födda för oss själva, utan för att göra gott mot andra», och han förverkligade också i hög grad detta i sitt liv, ty han var en synnerligen osjälvisk man.
Självuppoffring.
Kung Richard I, som var en av vårt rikes förnämsta scouter, lämnade sitt land, sin familj och allt för att gå och slåss mot kristendomens fiender. Det var nära, att han förlorat sitt rike därigenom, ty han var borta några år och under tiden försökte hans broder att intaga hans plats. På vägen hem från krigen i Palestina blev han tillfångatagen av konungen av Österrike och satt i fängelse, där han fick stanna i tolv månader. Han upptäcktes av sin hovskald, Blondel. Denne visste, att han måste hava blivit tillfångatagen någonstans i Europa och vandrade omkring, sjungande utanför fängelserna, tills han fick svar inifrån. Så fann han sin konung och lagade att han blev befriad.
Men självuppoffring kan man också få se prov på nu för tiden hos oss. Senast här om dagen såg en adertonårig pojke vid namn Currie en liten flicka leka på järnvägslinjen vid Clydebank framför ett annalkande tåg. Han försökte rädda henne, men han var halt av en skada, han fått i en fotbollsmatch och det fördröjde honom, då han skulle skaffa henne undan. Tåget råkade dem och de blevo båda dödade. Men Curries ädla försök är ett exempel på ridderlighet, som scouter borde efterfölja. Han uppoffrade sig själv, då han försökte rädda ett barn.
Vänlighet.
»Vänlighet och mildhet äro stora dygder», säger ett gammalt spanskt ordspråk; och ett annat säger: »Var tjänstaktig utan att fråga efter vem du är tjänstaktig mot», vilket betyder: var vänlig mot alla, stora eller små, rika eller fattiga.
Det stora hos en riddare var att han alltid visade andra en vänlighet eller gjorde dem en tjänst. Han tänkte som så, att var och en måste dö, men du måste besluta dig för att göra någonting gott innan din stund kommer. Gör det därför genast, för du vet aldrig, när du kanske måste gå hädan.
Därför ha vi scouter gjort till en lag hos oss, att vi måste göra en god handling varje dag. Det betyder ingenting hur liten den än är, om det så vore att hjälpa en gammal gumma att lyfta sitt knyte, leda ett barn tvärs över en livligt trafikerad gata, eller lägga en halvpenny i kollektbössan. Något gott bör göras varje dag och du bör börja i dag med att efterleva denna lag och aldrig glömma den i hela ditt liv. Kom ihåg knuten på din halsduk och på ditt scoutmärke; det är de som skola påminna dig om att göra en god handling. Och gör den icke blott mot dina vänner, utan mot främlingar, ja, till och med fiender.
När ryssarna belägrades av japanerna i Port Arthur 1905, trängde japanerna fram till fästningen genom att gräva långa, djupa löpgravar, som ryssarna ej kunde skjuta ned i. Vi ett tillfälle voro de så nära att en rysk soldat kunde kasta ett brev in i en japansk löpgrav. I detta brev skrev han, att han ville sända ett brev till sin mor i Ryssland eftersom hon var mycket orolig för honom, men eftersom Port Arthur var avskuret från alla förbindelser, bad han att japanerna skulle skicka budet till henne; han bifogade ett brev till sin mor och ett guldmynt för att
betala kostnaderna.
I stället för att riva sönder brevet och behålla pengarna, gjorde den japanske soldaten vad varje scout skulle göra: han lämnade det till sin officer, och denne telegraferade ryssens bud till hans mor, varefter han kastade in ett brev i fiendens fort för att underrätta ryssen om vad han hade gjort.
Denna händelse, jämte andra exempel på ridderlighet å ömse sidor, står att läsa i Richmond Smiths bok »Port Arthurs belägring och fall».
Frikostighet.
Somliga människor tycka om att lägga pengar på hög och aldrig ge ut någonting. Det är bra att vara sparsam, men det är också bra att ge ut pengar där det behövs; i själva verket är detta delvis meningen med att spara pengar. När man visar välgörenhet bör man se noga upp, så att man icke råkar ut för att göra gott på orätt ställe. D. v. s. det är mycket lätt och en mycket behaglig känsla att ge en slant åt en fattig tiggare på gatan, men man bör icke göra det. Den gamle tiggaren är i 99 fall av 100 en inpiskad skojare, och genom att ge honom en slant uppmuntrar man honom och andra att fortsätta med det yrket.
Det finns kanske hundratals verkligt fattiga och ömkansvärda människor, som hålla sig undan, som man aldrig får se, och för vilka en slant skulle vara en gåva från höjden.
Föreningen för välgörenhetens ordnande vet vilka de äro, och om man ger sin slant till den, lagar den så att pengarna komma i rätta händer. Man behöver inte vara rik för att vara välgörande. Många av riddarna voro fattiga. En tid buro några av dem såsom sitt sköldemärke två riddare ridande på en häst, vilket betydde att de voro för fattiga för att ha råd till en häst var.
Drickspengar.
Drickspengar äro någonting mycket dåligt. — Vart man vänder sig vill folk ha drickspengar för den minsta sak, som de borde kunna göra av pur samhörighetskänsla. En scout tar aldrig emot drickspengar, även om de erbjudas honom, såvida det inte är betalning för utfört arbete. Det är ofta svårt att vägra, men för en scout är det lätt. Han behöver bara säga: »Tack så mycket, men jag är scout och våra lagar tillåta mig inte att ta emot någonting för en liten tjänst.» Drickspengar ställer dig i ett falskt förhållande till andra. Du kan inte arbeta på ett kamratligt sätt med en man, om du går och tänker på hur stora drickspengar du skall få av honom, eller han funderar på, hur stora drickspengar han skall behöva ge dig. Och allt vad en scout gör för en annan bör han göra på ett kamratligt sätt. Jag har fått massor av brev från skilda delar av landet, fulla av beundran för scouterna, därför att de utfört vackra handlingar och sedan vägrat att ta emot betalning. Jag tycker det är mycket roligt att höra sådant, scouter. Ordentlig betalning, som man förtjänat genom sitt arbete, är naturligtvis en annan sak och man gör alldeles rätt i att ta emot sådan.
Kamratlighet.
Den stora skillnaden mellan en nybyggare i kolonierna och en hemmasittande engelsman är, att den förre, så att säga, går i skjortärmarna, medan den andre är tillknäppt upp till hakan, och deras karaktärer kan man säga ungefär det samma om. Kolonisten är öppen och glad mot alla, redan från första stund, medan engelsmannen hemma är ganska böjd för att dra sig undan sina grannar, och sluta sig inom sig själv och behöver lockas fram ur sin enskildhet innan han blir kamratlig. Kolonistens öppna, okonstlade friluftsvanor gör snart slut på andras inbundenhet och livet blir mycket trevligare för alla i hans närhet. En scout bör se till, att han är lik kolonisten och liksom »Kim», »hela världens lilla vän». Men låt inte din kamratlighet förleda dig till den dårskap, som blivit allt för vanlig i England, nämligen att kasta bort dina surt förvärvade slantar på att »bjuda» dina vänner.
Hövlighet.
Ett exempel på hövlighet i krig lämnades i slaget vid Fontenoy, där vi slogos med fransmännen: Coldstream-gardet kom tågande uppför en höjd och befann sig plötsligt tätt invid det franska gardet. Båda parterna blevo överraskade, och på ett par minuter lossades icke ett skott.
När ridderliga män hade en tvist på den tiden, brukade de slita den genom att duellera på pistoler. Vid en duell skulle egentligen båda stridande skjuta i samma ögonblick kommandot ljöd, men det hände ofta att den ene för att visa sitt mod bad sin motståndare skjuta först. Så var det här. När båda skarorna stodo i begrepp att skjuta bugade sig anföraren för det engelska gardet för fransmännensbefälhavare för att visa sin hövlighet och sitt mod och sade: Var så god och skjut först, min herre!
När det franska gardets män sänkte sina gevär för att ge eld, utropade en engelsk soldat: »Herren göre oss tacksamma för vad vi stå i begrepp att mottaga» (= den engelska bordsbönen.) För den salvan, som avlossades, föll en stor mängd av våra män, men de överlevande svarade med en lika dödlig salva, rusade omedelbart därefter in med bajonetten och drevo fransmännen från fältet.
En av de historier som riddarna brukade tala om såsom ett exempel på hövlighet, berättade, att när Julius Caesar en gång bjöds på kvällsmat av en fattig bonde, som satte fram en starkt kryddad rätt åt honom i tanke att det var vad en högättad krigare skulle tycka om, åt han upp alltsammans och låtsade tycka att det var mycket gott, ehuru det sved i munnen på honom och han på det hela taget mådde rätt illa av maten.
Om man i Spanien frågar en person om vägen, så icke endast pekar han ut den, utan han tar av sig hatten, bockar sig och försäkrar, att det är honom en glädje att visa den och följer med tills man kommit rätt.
En fransman tar alltid av hatten, när han tilltalar någon, och de stora breda holländska fiskarena, som upptaga hela trottoaren där de komma vandrande, stiga alltid åt sidan och lyfta småleende på mössan.
En dam berättade för mig, att en gång då hon vistades i en liten småstad långt västerut i Kanada mötte hon en skock vilda sällar. Hon blev mycket rädd, men när de kommo närmare togo de vördnadsfullt av hattarna och lämnade väg för henne.
Uppmärksamhet mot kvinnor.
Gamla tidens riddare voro särskilt vördnadsfulla och uppmärksamma mot kvinnor.
Sir Nigel Loring i »The White Company», var typen för en forna dagars riddersman. Trots han var mycket liten till växten och till hälften blind av kalk som en fiende en gång kastat i ögonen på honom, var han en utomordentligt tapper man och på samma gång mycket blygsam och god mot andra. Hans hustru var en stor grov varelse, men han prisade städse hennes skönhet och var beredd att slåss med vem som helst som tvivlade därpå. Och mot fattiga kvinnor, gamla eller unga, var han alltid hövlig och hjälpsam. Kung Arthur, stiftaren av riddarlagarna, var alltid artig mot kvinnor av varje samhällsklass. En dag kom en flicka rusande in till honom och anropade honom om hjälp. Hennes hår klibbade av gyttja, armarna voro sargade och dräkten i trasor. Hon hade blivit misshandlad av ett rövarfölje som strök omkring i nejden. Då konungen hörde hennes berättelse sprang han upp på sin häst och red själv till rövarnes kula och nedgjorde dem alla med risk för sitt eget liv.
Då en scout promenerar tillsammans med ett barn eller en dam går han alltid med vänstra sidan åt henne för att ha högra armen fri för att beskydda henne. Denna regel gäller ej på gatorna ty där går han alltid närmast gatutrafiken, för att vara i vägen för olyckor eller gatsmuts. Möter en man en dam eller ett barn, går han alltid ur vägen, även om han måste kliva ned från stenläggningen ut i smutsen. Likaså tillåter sig aldrig en man som vill kallas man, att sitta i en järnvägs- eller spårvagn medan en dam eller ett barn står, utan han stiger genast upp och överlämnar sin plats. Som scout måste man föregå med gott exempel genom att i en spårvagn vara den förste som gör det. Och gör det småleende och glatt, så att ingen tror att man är ledsen för man gjort det.
Se alltid upp på gatan, om du kan vara kvinnor eller barn till hjälp, och därtill finns många tillfällen, vid gatukorsningar, att visa vägen, ropa an en droska eller omnibus. Hjälp genast — och tag inte emot någon betalning. Häromdagen såg jag en pojke hjälpa en dam ur droskan, och då han stängde dörren efter henne, vände hon sig om för att ge honom en slant, men han förde handen till mössan och sade småleende: »Nej, tack, det var min plikt», och gick vidare. Jag skakade hand med honom, ty trots han ej fått lära sig det, var han en scout av naturen. Det är den sortens artighet, man önskar se mera bland pojkar nu för tiden. För kort tid sedan blev en flicka i London bestulen. Hon sprang efter tjuven tills han smet in i en trång allé, varest hon inte kunde följa honom, men hon stannade och väntade och likadant gjorde folket omkring. Och när han kom tillbaka, tog hon honom om halsen och sökte hålla honom fast, men inte en i mängden lyfte ett finger för att hjälpa henne, och ändå fanns där både karlar och pojkar. Det måste ha varit en ynklig samling, som inte hjälpte en flicka.
Vid olyckshändelser skola män och pojkar naturligtvis först se till att kvinnor och barn bli räddade, innan de tänka på sig själva. Vid två strandningar, som inträffade 1907 på sydkusten av England — ångarna Jebba och Suevic — iakttogs en anmärkningsvärd omsorg om kvinnor, barn och gamla personer, innan någon av männen ägnade en tanke åt sin egen räddning. Var alltid uppmärksam mot damer. Sitter du i ett rum och en dam kommer in, så stig genast upp och se till om du kan vara henne behjälplig på något sätt, innan du slår dig ned igen.
Driv inte omkring med en flicka som du inte vill att din mor eller syster ser dig sällskapa med.
Sök inte en flickas kärlek, så vitt du inte tänker gifta dig med henne.
Gift dig inte, så vida du inte är i den ställningen, att du kan försörja henne och några barn.
Tillämpningar.
Andra sätt att göra goda handlingar äro sådana småsaker som: strö sand på en halkig väg, där hästarna kunna falla omkull, plocka bort apelsin-och bananskal, som kan bringa folk på fall, aldrig lämna en grind öppen, aldrig skada stängsel eller gröda på landet, hjälpa gamla människor att bära vatten och ved m. m., hjälpa till att hålla gatan ren genom att plocka bort papper och skräp. Skaffa mat till fattiga barn.
VINKAR FÖR INSTRUKTÖRERNA
SÄTT ATT ÖVA RIDDERLIGHET.
Låt varje scout slå en knut på sin halsduk varje morgon till en påminnelse om att göra en god gärning varje dag, tills det blir en vana hos honom.
Tag med pojkarna till Tower of London och Kensington Museum och förklara för dem riddarnes vapen och utrustning. Låt en pojke bjuda en honom fullt främmande pojke såsom sin gäst att deltaga i lekarna, åhöra lägerhistorier m. m.
Spel.
VANDRANDE RIDDARE. — Scouter gå
en-skilt, parvis eller i patrull, i stad för att finna
kvinnor eller barn att hjälpa och återkomma och
redogöra på hedersord för vad de gjort. På landet:
besöka en gård och begära arbete — utan betalning.
LÄGERHISTORIEN NR 21
SJÄLVTUKT
Heder. — Lydnad. — Mod. — Qlatt lynne.
Heder.
Den sanne riddaren satte sin heder framför allt annat, den var honom helig. En hederlig man kan man alltid lita på, han gör aldrig något vanhederligt såsom att tala osanning eller svika sin förman eller arbetsgivare. Hedern leder honom i allt vad han företager sig. En sjökapten överger ej sitt fartyg förrän i sista stund. Varför? Fartyget är ju bara en hög av järn och trä, hans liv är lika värdefullt som någonsin kvinnornas och barnens ombord, men han räddar de andra först innan han själv försöker att rädda sig. Varför? Ty ett fartyg är ett fartyg och han har lärt sig att det är hans plikt att sist lämna det och han anser det vanhederligt att göra på annat sätt. Han sätter sålunda hedern framför sin säkerhet. På samma sätt skall en scout värdera sin heder högre än något annat.
Rent spel.
Engelsmännen framför alla andra folk fordra rent spel.
Ser man en stor grov baddare ge sig på en svagare pojke, hejdar man honom, ty det är inte »rent spel», och om en slår en annan till marken får han inte slå eller sparka honom, medan han ligger. Alla skulle tycka att han vore ett odjur om han gjorde så. Det finns emellertid ingen lag för det, så man skulle inte kunna få honom fängslad därför. »Rent spel» är ett gammalt hedersbegrepp, vilket vi ärvt av de gamle riddarne, och det måste vi hålla på.
Andra nationer äro därvidlag ej så bra. Vi höra ofta talas om sårade, som blivit skjutna på nytt eller dödade under drabbningen då de legat hjälplösa på marken. Då major Mc. Låren i Sydafrika låg redlös med låret krossat av en gevärskula och hästen över sig kom en boer och fick se att han levde. Han sköt honom ytterligare med två skott. Lyckligtvis härdade han ut och lever än i dag. Men den boern handlade ej ridderligt.
Ärlighet.
Ärlighet är en form av hederlighet. En ärlig man kan man anförtro hur mycket penningar eller dyrbarheter som helst och han stjäl dem ej. Fusk är lumpet. Tycker man att man skulle vilja fuska för att vinna ett spel eller är man modfälld över att spelet går en emot resonerar man som så, »det är ju bara lek, jag dör inte om jag förlorar. Man kan inte alltid vinna, men finns det en utsikt så hugger jag i.»
Glöm aldrig att, om man förlorar, såsom god scout genast hurra för de vinnande eller skaka hand med och lyckönska den som slagit en. Denna regel skall efterlevas vid alla lekar och tävlingar emellan scouter.
Lojalitet.
Trohet var framför allt utmärkande för riddarne. Alltid sin konung och sitt land hängivna, voro de städse redo och fulla av iver att dö för dess försvar. På samma sätt voro männen i riddarnes följe trogna ej endast mot konungen utan mot alla över dem, vare sig officerare eller arbetsgivare, och de höllo ihop med dem av pliktkänsla. En sådan man var
även sina vänner trogen, och var dem ett stöd i onda som goda tider.
Lydnad och disciplin.
äro lika nödvändiga egenskaper för scouter och soldater som tapperhet.
Birkenhead, ett transportfartyg, hade 630 soldater med familjer ombord jämte 130 mans besättning. En natt i närheten av Goda Hoppsudden stötte det på och sprang läck. Soldaterna ställdes upp på däck, några fingo befallning att klara båtarna och föra ombord kvinnor och barn, andra att hjälpa hästarna över bord för att ge dem tillfälle att simma i land. Då detta var gjort, befanns det att båtarna ej räckte till för att taga alla med, varför soldaterna befalldes kvarstanna i ledet. Fartyget rämnade och började sjunka. Chefen ropade åt dem att kasta sig i havet och rädda sig, men deras överste, Seaton, sade: »nej, bliv kvar i ledet». Ty han såg att om alla skulle simma till båtarna och försöka komma ombord, skulle även dessa sjunka.
Karlarne stodo kvar, och då fartyget kantrade och sjönk, uppgåvo de ett hurrarop och försvunno i vågorna. Av alla 760 räddades endast 192.
Helt nyligen blev skolfartyget Port Jackson påränt av en ångare, men där liksom på Birkenhead uppstod ingen panik. Pojkarna föllo lugnt in på sina platser, och fingo sina livbälten och sågo faran i ögonen. Intet liv gick förlorat.
Blygsamhet.
Riddarne visste att de voro överlägsna i vapnens bruk, men skröto aldrig däröver. Man må inte föreställa sig att man har några rättigheter här i världen så vitt man inte förvärvat sig dem. Man har rätt att bli trodd endast om man fullt talat sanning och man måste gå i fängelse om man stulit. Men det finns fullt av folk, som gå omkring och skräna om rättigheter, utan att ha gjort sig förtjänta av några sådana. Gör först din plikt, och du får din rätt.
Mod.
Ytterst få äro födda modiga, men var och en kan bli det, i synnerhet om han börjar öva sig som pojke. Den tappre störtar sig i faran utan tvekan, men en mindre modig håller sig bakom. Det är ungefär som vid badning. En hop pojkar gå ned för att bada, och många av dem sitta och huttra på stranden och undra om det är djupt eller om det är kallt. Men den modige hoppar genast i på huvudet och simmar sedan gladeliga omkring. Råkar man ut för något farligt, så är knepet just, att inte stanna och titta på faran, ty ju mera man ser på den desto mindre tycker man om den, utan framåt bara! En gång där, är det inte så farligt, som det först såg ut.
Ihärdighet.
När ett barn födes i Japan, hänger föräldrarna upp utanför hemmet antingen en docka eller en fisk, beroende på om det är en flicka eller en gosse. Dockan betyder, att det är en flicka, som en gång skall få barn att vårda, fisken att det är en gosse, som skall växa upp till man och arbeta sig fram mot svårigheters och farors strömmar. En man som inte kan möta hårt arbete eller besvär är inte värd att kallas man.
Har ni hört historien om de två grodorna?
Två grodor voro en dag ute och promenerade och kommo till en stor skål med grädde, och när de skulle se ned i den föllo båda i. »Det här var ett konstigt vatten», sade den ena, »här kan ingen simma. Det tjänar till ingenting att bjuda till», och hon sjönk till botten och drunknade, ty hon hade ingen företagsamhet. Men den andra var det mera krut i, hon arbetade och sam av alla krafter, och när hon kände, att hon började sjunka, arbetade hon ännu mera.
Men till sist kände hon, att hon inte orkade längre, utan uppgav vidare försök. Då hände det egendomliga, att hon arbetat så att grädden blivit smör, och bäst det var satt hon på en smörklump utom all fara! Tycks därför något vara allt för galet, så sjung bara en stump, och det reder sig.
Friskt mod och gott humör.
Gör man sitt arbete med glatt mod blir detta mycket trevligare och gör det även trevligt för andra, vilket ju är ens plikt som scout. En författare skriver: »De som bringa sol in i andras tillvaro kunna aldrig hålla glädjen borta från sig själva.» Har man för vana att taga allting glatt, råkar man mycket sällan ut för några ledsamheter, ty om svårigheter, sorger eller faror synas mycket stora, så tvingar man sig till att skratta åt dem, om man är förståndig, men det är nog rätt svårt i början. Emellertid just i det ögonblick man skrattar, tycks det mesta av motigheten ge sig i väg och resten reder man sig lätt med. Gott humör kan varje pojke skaffa sig, som vill ha det, och det hjälper honom i alla tävlingar under solen och i synnerhet i farans stund.
Fula ord och svordomar äro liksom rökning mycket vanliga bland pojkar som vilja verka karlar. Vanligen är en man som svär en sådan som lätt ger sig och tappar huvudet vid en kinkig situation, varför han inte är att lita på. Kapten John Smith, som varken svor eller rökte, hade sitt eget sätt att behandla svärjare. Han berättar i sin dagbok, att hans folk svor över trädfällning, ty yxskaften skakade därvid så att det sved i fingrarna, så vid vart tredje hugg hördes de gräsligaste svordomar. För att råda bot därför antecknade han varje man som svor, och för varje ed denne låtit höra fick han den aftonen en kanna kallt vatten innanför skjortan, »varigenom syndaren blev så tvättad, att man inte fick höra en ed från honom på en veckas tid».