I år är det precis 200 år sedan Jenny Lind föddes och det firas på flera håll runtom i landet. Jenny Lind var en uppmärksammad operasångerska och en av våra absolut största världsstjärnor under 1800-talet. Här tar vi fram en fantastisk text som skrevs till hennes ära för precis 100 år sedan.
Det finns några stora svenska män och kvinnor firas under detta år. Tidigare skrev vi om Anders Zorn som uppmärksammas då det i år är 100 år sedan han dog. Ännu tidigare i historien hittar vi en annan svensk som fick ett stort internationellt genombrott.
Intresset för Jenny Lind blev enormt i samband med att filmen The Greatest Showman kom ut på biograferna under 2017. Trots att själva filmen kretsar kring P.T. Barnum har Jenny Lind även en framträdande roll i musikalen.
Hennes storhet som avporträtterades i filmen var heller ingen överdrift. Hon var en internationell storhet som blev flitigt anlitad runtom på hoven och på utsålda konserter runtom i världen.
Här är några av de hedersbetygelser som Jenny Lind fått under åren:
- Utnämndes till hovsångerska 1847.
- Kammersängerin vid det habsburgska hovet i Wien.
- Hennes minne finns bevarat genom en plakett i Poets’ Corner i Westminster Abbey.
- Födelsedagen, den 6 oktober, har sedan 1901 namnet Jenny i almanackan, till hennes ära.
- Jenny Lind fanns mellan 1996 och 2016 avbildad på den svenska femtiokronorssedeln.
- 1894 uppsattes Jenny Linds porträttmedaljong i Wesminster Abbey.
- En minnestavla sattes upp år 1910 av samfundet S:t Erik på det hus, där hon föddes vid Mäster Samuelsgatan nr 40.
- Hon har en staty, formgiven av upprest av sig på Djurgården i Stockholm
- Jenny Lind har en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg, vagn 377.
- I Fruängen utanför Stockholm finns Jenny Linds gata och även i Gottsunda utanför Uppsala finns Jenny Linds väg – Båda uppkallade efter henne. Också i Sutton i London finns Lind Road.
- I Sutton finns även puben ”The Nightingale”, som är uppkallad efter hennes smeknamn ”Den svenska näktergalen”.
Vem var operasångerskan Jenny Lind?
Trots allt detta är det ändå många som frågar sig vem operasångerskan Jenny Lind egentligen var. För att svara på den frågan tar vi fram en text som skrevs i samband med att vi i Sverige firade 100 år sedan hennes födelse.
Artikeln skrevs med andra ord år 1920 och är en av de mest utförliga som skrivits om hennes liv vid sidan om den biografi om Jenny Lind som utgavs i april detta år.
Den person som skrev själva artikeln var historikerna och förlagsmannen Carl Grimberg (1875-1941), som även gav ut uppslagsverket där artikeln om Jenny Lind finns.
Här är texten om Jenny Lind i sin helhet från Svenska folkets underbara öden som publicerades år 1925.
Jenny Lind.
Från Svenska folkets underbara öden
Stockholm. P. A. Norstedt & Söners Förlag
1925
Vad som skapade Jenny Linds konstnärliga storhet var ej blott, att hon gjorde skäl för namnet »Nordens näktergal», utan att hennes härliga sångröst var förenad med en utomordentlig dramatisk begåvning. En framstående samtida bedömare av hennes konst har sagt, att »även om hon saknat sångröst, skulle hon ha varit den största av sin tids skådespelerskor».
Och dock var hon icke skådespelerska i detta ords egentliga betydelse. Hon spelade aldrig en roll, utan hon blev ett med sin uppgift. Det gripande i hennes spel låg däri, att det var sig själv hon spelade. Därför kunde hon aldrig — ej ens som konstnärlig prestation — framställa en dålig karaktär. Det var ej stormande lidelser, hon gav uttryck åt — hennes storhet låg i barnslig oskuld och änglalik renhet. Som människa var hon också de fattiges och lidandes hjälpare.
Jenny Lind var långt ifrån skön. Men när hon sjöng, förvandlades hon till en ängel. Hennes eljest vardagliga ansikte blev då som »förklarat», blev en ständigt skiftande återspegling av hennes själs finhet och upphöjdhet. Skönare ändå var hon, säger Fredrika Bremer, när man »talade med henne om religionens djupaste läror, om Guds nåd och vilja, om allas lika rätt och värde inför Honom, om Hans uppenbarelse i Christo». Då fick man se »tårar av glädje och rörelse skölja över det unga ansiktet med dess barnsliga uttryck och blicken stråla så fromt och stort. Då — då är hon vacker!» utbrister den berömda författarinnan.
*
Jenny Lind var född i Stockholm år 1820. Fadern hettes vara bokhållare men var framför allt en godhjärtad slarver utan förmåga att försörja varken sig eller andra. Det var Jenny Linds mor, som fick hålla ihop hemmet. Hon levde på att undervisa små flickor, men den hårda kampen för tillvaron hade gjort henne bitter och retlig. Så lilla Jenny hade det just inte så roligt i barnaåren. Men hon hade fått den lyckliga gåvan att sjunga bort sina sorger. Hon brukade sitta i fönstret med sin katt och sjunga så vackert, att folk som gick förbi, stannade och lyssnade. Bland hennes åhörare var en tjänsteflicka hos en mamsell Lundberg, som var dansös vid Operan. Hon berättade för sin matmor, att hon aldrig hört så vacker sång som den lilla flickans. Mamsell Lundberg blev intresserad och bjöd den lilla till sig. Då hon hört henne sjunga, sade hon till hennes mor att för all del uppfostra henne till sångerska, och så skickade hon lilla Jenny och hennes mamma försedda med en rekommendationsskrivelse i väg till Kungliga teaterns sånglärare, herr Crælius. Han blev så rörd av nioåringens sångprov, att han genast tog henne med sig till Kungliga teaterns chef, greve Puke, och berättade, strålande av förtjusning, vilken skatt han funnit. Där stod — för att använda Jenny Linds egna ord — »en liten ful, brednäsig, skygg, tafatt flickunge» inför den fine greven. Inte var det någonting för Kungliga teatern, menade han. »Nåväl», sade Crælius, »om Greven icke vill höra henne sjunga, så skall jag själv gratis undervisa henne, och hon skall en dag förvåna Er.» Då gick greve Puke in på att höra henne. Och inför den sången kapitulerade han alldeles. Lilla Jenny blev antagen i Kungliga teaterns elevskola och fick enligt kontraktsbestämmelser »på teaterns bekostnad föda, kläder och husrum jämte fri undervisning i sång, deklamation, dans och de kunskaper, som tillhöra ett bildat fruntimmers uppfostran och äro behövliga för teateryrket». I undervisningen ingick även religion, som i kontraktet stod inskjuten mellan pianospel och franska!
Lilla Jenny var knappt mer än tio år fyllda, då hon väckte kritikens uppmärksamhet i en barnroll med dans. I »Dagligt Allehanda» hette det om henne: »Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl — vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik av 1,200 personer, är ett
undantag från naturens vanliga ordning.» Sedan dess berömde tidningarna henne i allt högstämdare ordalag, och vid sjutton års ålder slog hon fullständigt igenom som operasångerska med Agatas roll i Webers opera »Friskytten». Hennes lov sjöngs från alla håll och i alla tonarter. Intrycket av hennes konstnärliga begåvning förhöjdes genom hennes flärdfria och anspråkslösa uppträdande. Scenens glans och publikens bifall stego henne aldrig åt huvudet. Hon räknades snart till prydnaderna för Stockholms vittra och konstnärliga värld och blev god vän med tonsättaren A. F. Lindblad, i vars hus hon fann ett kärt hem.
Med Atterbom, Geijer, Fredrika Bremer och andra av den tidens bästa män och kvinnor knöt den berömda sångerskan också vänskapsband. Fredrika Bremer skriver på våren 1838 till Böklin om Jenny Lind: »Jag har aldrig haft nöje av mademoiselle Högquist, men denna lilla Jenny Lind går mig till hjärtat med sitt enkla och själfulla spel. Hennes röst är ej mycket stor men krystallren och sången fullkomlig… Hon tyckes sjunga i ren glädje över sången.» Geijer skriver en gång på nyåret 1840: »Jenny och jag hava blivit mycket goda vänner. Jag kallar henne du och hon mig farbror. Hon är en enkel och vinnande varelse. Lindblads tyckas bägge till henne stå i ett nästan faderligt och moderligt förhållande, som kläder dem å ömse sidor rätt väl. Jag fruktar dock, att hon är en komet, vars bana därigenom kommer att störa deras husliga fred, att den nödvändigt har en stor svans. — Deras hus är belägrat av hennes beundrare, vilka nu utgöra hela allmänheten.» — Betänkligare för den husliga freden var dock, att det mellan henne och Lindblad — trots en åldersskillnad av tjugu år — uppstod en känsla, som kostade hans maka många bittra stunder. Den behärskades dock, innan den hunnit grumla hemmets lycka.
Inför alla hyllningar var den stora konstnärinnan som en liten blyg flicka. Malla Silfverstolpe, som också blev hennes goda vän, berättar från studenternas sångarhyllning för Jenny Lind vid vårfesten i Uppsala 1840: »Hon var förlägen, ville ej visa sig men kom till mig och slöt sig till mig. Jag drog henne då till fönstret och sade: ’Stå här hos mig som hos en mamma!’ Hon besvarade då rörd deras hyllande hälsning.»
Geijer var den bland Jenny Linds tidigare vänner, som klarast insåg, att en så ovanlig begåvning som hennes tillhörde ej blott Sverige utan hela mänskligheten, och han höll ivrigt på att hon skulle fullkomna sig vidare genom studier i de stora musikcentra utomlands. »Han sparkade mig ut i den vida världen», brukade hon säga med drastisk humor. Hon beslöt sig således år 1841 för att resa till Paris och utbilda sig under ledning av den tidens förnämste mästare i sångkonsten, spanjoren Manuel Garcia. Hade hon stannat kvar här hemma, skulle hennes röst aldrig ha nått sin riktiga fulländning.
Garcia prövade hennes röst och domslutet blev: »Det skulle vara gagnlöst att undervisa Er, Mademoiselle, Ni har ingen röst kvar.» Till en stor del får naturligtvis hennes misslyckade prov tillskrivas tillfällig ängslan, men faktiskt hade hennes röst också blivit överansträngd dels genom felaktig tonbildning, dels genom långa och tröttsamma landsortsturnéer i hemlandet.
Till all lycka kände sångerskan bättre än den store mästaren sina egna möjligheter. Med tårar i ögonen bad hon honom att åtminstone ge henne ett råd, och rörd av hennes synbara sorg, tillstyrkte han henne att låta sin röst fullständigt vila i sex veckor. Under hela den tiden fick hon ej sjunga en enda ton och borde tala så litet som möjligt.
När hon efter de sex veckornas vila kom tillbaka till Garcia, fann mästaren hennes röst så betydligt förbättrad, att det lönade sig att arbeta på dess utbildning, och han lovade taga hand om den. Hans arvode var drygt — 10 riksdaler banco i timmen — men så fick sångerskan till gengäld kunskaper i så nödvändiga förutsättningar för att lyckas som om andhämtningen, om röstbildningen, om den olika användningen av röstregistren och mångfaldiga andra tekniska enskildheter, om vilka hon förut svävat i fullständig okunnighet. I fråga om hennes konsts innersta väsen kunde däremot varken Garcia eller någon annan lära henne något. Hon har själv senare en gång uttryckt detta med orden: »Mitt ideal var (och är) så högt, att ingen dödlig fanns, som ens i minsta mån kunde tillfredsställa mina fordringar. Därför sjunger jag efter ingens metod — blott efter fåglarnas (så gott jag förmår), ty deras mästare var den ende, som motsvarade min trängtan efter sanning, klarhet och uttryck.» Hemligheten med hennes sångkonst låg däri, att hon lade in hela sin själ i vad hon sjöng. Men förutsättningen för att hon skulle kunna förverkliga sina höga ideal som sångerska var den tekniska fulländning, som Garcias undervisning skänkte henne. Därigenom fick hennes röst en rik, djup klang med en om fågelkvitter påminnande tjusning i det högre registrets silverklara toner, vilka ingen förut hört maken till. Nu fanns ingen svaghet mer — nu var hon en fullt utvecklad konstnär.
Men nu längtade hon av hela sitt hjärta hem igen, hem från världsstadens ytlighet, sensationslystnad och lättfärdiga liv. Med glädje accepterade hon därför på våren 1842 ett anbud om engagemang vid Kungliga teatern i Stockholm med 1,800 riksdaler banco i fast lön för femtio föreställningar om året.
Redan hennes första uppträdande på hemlandets förnämsta scen försatte både publik och kritik i extas. Men länge fingo stockholmarne ej njuta av hennes näktergalstoner. Den store kompositören Meyerbeer, som hört henne sjunga i Paris, lyckades förvärva henne för Berlins opera; och den första ton, hon där sjöng, beseglade hennes öde. Från den stunden var hon världsberömd. Hon hade nu genomgått det avgörande eldprovet. En av den tidens mest bortskämda musikälskare skriver om hennes debut i Berlin: »De underbara tonerna kommo så klockrent fram; men mer än allt detta var den underbara förklaring — något annat ord vore ej nog betecknande —, som spred sig över hela hennes ansikte och gestalt och upplyste dem med hennes snilles hela glöd och ädelhet. Intrycket på auditoriet var helt enkelt underbart … Jag såg en flicka av helt vanligt utseende, då jag kom in, men då hon började sjunga, blev hennes ansikte bokstavligen ’lysande såsom en ängels’. Jag har aldrig sett eller hört någonting, som ens närmelsevis liknar detta.»
Snart var hennes anseende som den tidens största sångerska och skådespelerska orubbligt, och överallt, där hon uppträdde, sjöng hon för överfyllda hus. Ofta måste polisen ingripa för att hindra slagsmål om biljetter och platser. Även de lugna engelsmännen rycktes med av hennes tjusningsförmåga, och sällan ha sådana applådstormar brakat fram genom Londons kungliga opera, som när Jenny Lind uppträdde där. »Jenny-Lindfebern» utbredde sig över hela England. När hon återkom till Stockholm, mottogs hon som en drottning, och vid sitt besök i Köpenhamn hyllades hon i hänförda verser av både Œhlenschläger och Hans Christian Andersen, som ej gjorde någon hemlighet av att han var upp över öronen förälskad i henne, och förtjust utropade: »Snillet selv og dog som Barnet bly!» I en självbiografisk skildring säger han: »Det födes icke på ett århundrade ännu en person så begåvad som hon, yttrade Mendelssohn, då han talade med mig om Jenny Lind, och hans ord uttryckte fullkomligt min egen övertygelse. Genom Jenny Lind lärde jag först känna det heliga i konsten. Genom henne lärde jag, att man måste glömma sig själv i den Högstes tjänst. Inga böcker, inga människor ha haft ett mer förädlande inflytande på mig som författare än Jenny Lind.» Samma tanke har en annan beundrare uttryckt med orden: »Man blir bättre av att se henne.» I Wien sjöng skalden Grillparzer den svenska näktergalens lov med några förtjusande strofer, som slutade med verserna:
»Hier ist nicht Körper, ist nicht Ton —
ich höre deine Seele.»[1]
Men aldrig tog den berömda sångerskan själv skada till sin själ av äran och framgångarna. Hon liknade »en känslig minosa, som drager sig samman vid minsta beröring». »På scenen var hon den stora konstnärinnan, som överglänste hela sin omgivning; hemma hos sig var hon en blyg, ung flicka med ett fromt, barnsligt sinne», säger Hans Christian Andersen.
I jämnbredd med publikens förtjusning stego Jenny Linds gager i höjden. Redan på våren 1846 honorerades hon i Hamburg med 1,500 kronor för varje uppträdande. I London hade hon ett gage av 36,000 kronor i månaden. Men aldrig har en stor konstnär gjort vackrare bruk av sina inkomster.
Redan på den tid, då hon blott hade små medel att röra sig med, hade hon delat med sig åt olyckliga medmänniskor. Betecknande är ett brev, som hon på våren 1841 från Malmö sände en förtrogen vän i Stockholm. Jenny ber henne gå in i ett hus vid Klara västra kyrkogata på nedre botten: »Fråga efter målar Bruhn, en sjuk stackars man, som legat i 14 år till sängs; jag glömde att ge honom hans månadspenning, då jag for från Stockholm. Vill du vara god och ge honom 8 riksdaler banco, och säg honom, att det är för juli och augusti månader! Hälsa honom från mig, även hans hustru, och förlåt din vän, som på detta sätt besvärar!»
I mån som hennes inkomster växte, använde hon därav till att understödja unga konstnärer och skänkte bort stora summor till välgörande stiftelser. Från den dag, hon intog en plats på den europeiska skådebanan, sjöng hon aldrig i sitt fosterland för egen vinst. Hon ville ej ta ett öre ifrån sina landsmän. Hela sitt gage för en serie uppträdanden på Kungliga teatern i Stockholm under vintern 1847—48 anslog hon till en fond för grundande av en uppfostringsanstalt för medellösa barn med utmärkt begåvning för scenen. Hon hade, som hon själv skrev, »från sin barndom varit vittne till de försakelser och de prövningar, dem nödens barn äga att bekämpa på denna bana, som gömmer så många törnen bland rosorna». Och nu ville hon göra, vad hon förmådde, för de unga, vilka »sakna den omvårdnad av föräldrar eller anhöriga, varförutan de i sedligt och konstnärligt hänseende kunna antingen gå förlorade eller icke upphinna den högre utveckling, vartill deras anlag giva förhoppning».
Man behövde icke vara ängslig för att det ej skulle bli pengar av för hennes vackra välgörenhetsinrättning. När hon första gången uppträdde, bildades kö vid biljettluckan kvällen förut, tolv timmar innan den skulle öppnas. »På morgonen», säger en samtida, »stod kön såsom en ofantlig orm i långa bukter utåt Gustav Adolfs torg, och där såg någorlunda tålmodigt ut; men invid teaterporten rasade oväsendet så mycket vildare. Skrik, stampningar, knuffar; flera personer kullkastades och kulltrampades; de tjocka ledstängerna av järn inne vid porten sönderbrötos; de sönderslitna kläderna eller bitar därav dansade med mössor och hattar i luften. Det uppgavs, att människoliv blivit spillda, men polisen lät offentligen förneka det.» Efter biljettförsäljningens slut »öppnades marknad på torget, vid vilken 15 riksdaler betaltes för en femte radens biljett och 150 bjödos för 4 å fjärde raden. Mången, vars ombud ingen biljett kunde få, hade det passiva nöjet att ändå få betala ombudet för nattarbetet, de sönderslitna kläderna och läkararvodet.
Och huru på scenen om aftonen Jenny hälsades! Det låg ett rus i skriket och handklappningarna, en frenesi[1] uti de sex framropningarna, en livsfara i massan av de dunsande buketterna, som icke kan beskrivas. Att stadens ungherrar, på bekostnad av handskar och hattar, frånspände hennes hästar och släpade egenhändigt hem sångerskan i hyrkuskvagn var naturligt.»
I London sjöng hon för de lungsjuka, vilka väckte hennes särskilda medlidande. Där fanns blott en enda vårdanstalt för dessa olyckliga, och den räckte icke på långt när till för dem alla. Jenny Lind sjöng på en välgörenhetskonsert ihop medel till en hel ny flygelbyggnad, som fick namnet »Jenny Linds galleri». Englands premiärminister, den store statsmannen lord Beaconsfield tackade henne i ett tal, däri han kallade hennes tjusande toner för »en kärlekens lovsång». »För mig», sade han, »ligger det någonting utomordentligt skönt i detta liv av musik och välgörenhet — ett liv ägnat åt himmelska toner och ännu mer himmelska handlingar. Hur stor är ej den konstnär, som kan säga: ’Vilken dag som helst kan jag i teatersalongen församla en värld och understödja ett välgörenhetsverk eller belöna en enskild person tiotusen gånger bättre än någon konung eller kejsare!’»
Sedan sjöng Jenny Lind flere gånger på olika platser i England för välgörande ändamål, och överallt, där hon färdades fram, kunde hon lindra sjukdom och nöd. Tio välgörenhetskonserter inbringade sammanlagt nära 200,000 kronor.
*
På våren 1849 lämnade Jenny Lind på höjden av framgångar och ryktbarhet för alltid scenen och övergick till konsertestraden, trots publikens bevekande böner och teaterdirektörernas förtvivlade protester. Idealist, som hon var, hade hon i flere år längtat bort från det upprivande teaterlivet med dess jäkt och dess av intriger mättade luft till ett lugnare liv, som gav henne möjlighet att vara sig själv fullt ut och leva för sin egen förädling. Till en av sina bästa vänner skrev hon en tid efter det hon tagit det avgörande steget: »Jag inser klart, huru oändligt mycket jag har att göra för min förädling; och jag har blott en innerlig bön: den, att jag måtte få leva nog länge för att vid min levnads afton kunna visa Gud en renare själ.»
Hon visste själv bäst, vilka svagheter hon hade att kämpa emot. Avigsidan av hennes känsliga och lättrörliga konstnärstemperament var ett mycket ombytligt och retligt lynne. En inblick i dess kastningar ger oss en dagbok, författad av hennes forna skolkamrat och följeslagerska Louise Johanson under deras vistelse i Wien på våren 1847. En gång råkade de båda vännerna i kontrovers om de »faror och snaror, som en stor artist är frestad och utsatt för». Den goda Louise var ängslig för Jenny, »som hon är», heter det i den naiva dagboken, »och därtill hennes livliga temperament och så gott hon tror alla». Efter den persen talte Jenny knappt ett ord till henne på halvannan vecka. Men så blev sångerskan med ens glad och skämtsam — för att efter ett par dagar återigen bli »tråkig till humöret — inte emot mig», tillägger Louise, »men emot dem som kom och ville göra henne uppvaktning». Så där växlade det med solsken och mulen himmel. Än är Jenny ystert lekfull och kan ta Louise om halsen, kyssa henne och dansa omkring med henne en lång stund, än ovanligt stilla. Och ibland kan hon i klädlogen bryta ut i »ord, som gå genom märg och ben», så den stackars Louise »har nog för flere dagar». Men när den impulsiva divan inser, hur illa hon handlat, blir hon »oändligt älskvärd». Betecknande är, vad Louise skriver om Jenny Linds uppträdande i operan »Sömngångerskan»: »Denna gong överträffa Jenny sig själv. Men under Jenny klädde sig, var en svår stund, men hur innerligen söt var hon sedan, ner hon bad mig inte vara ond.»
Den berömda sångerskan tycks alltid ha varit särskilt nervös före sitt uppträdande i denna opera. En annan gång berättar Louise: »25 maj sjöng Jenny ’Sömngångerskan’ åter — men därförinnan var en storm, så jag trodde, att hon hade kommit från sina sinnen, för det att jag inte på ögonblicket kom och satt mig i vangen.»
Teaterpubliken saknade djupt sin gunstling, när hon övergav scenen, men blev henne i alla fall trogen, när hon uppträdde som konsertsångerska. Och aldrig förr hade Jenny-Lindfebern rasat så våldsamt som under den stora konsertturné, hon på hösten 1850 påbörjade i Amerika. Men så hade hon också blivit omhändertagen av ingen mindre än den ryktbare Phileas Barnum, den amerikanske jättereklamens — och jättehumbugens — fader, känd för sitt kuriositetsmuseum, där han gjorde geschäft med dvärgar, sjöjungfrur och med »Georg Washingtons 161-åriga amma». Han hade gjort upp med Jenny Lind om 150 konserter mot ett honorar av ej mindre än 1,000 dollars per afton förutom ersättning för alla omkostnader för resor och bostäder. Men dagen före den första konserten förklarade Bamum för henne, att han måste ändra kontraktet och tillförsäkrade i stället sångerskan halva inkomsten av varje konsert, så snart den uppgick till minst 6,000 dollars — så säker var han på hennes succés. Ett fint schackdrag för resten, säkerligen mera diplomatiskt beräknande, än den idealistiskt lagda sångerskan anade! Hon fann bara sin impresario övermåttan ädel.
Bamum räknade rätt. Sällan gav någon konsert mindre än 10,000 dollars, och hans egen nettobehållning blev över en halv million dollars.
I Havanna stötte Jenny Lind på en annan berömd svenska, som samtidigt besökte nya världen, nämligen Fredrika Bremer. I sin bok »Hemmen i nya världen» berättar hon om sammanträffandet: »Jenny Lind här, och detta strålande, friska, glada anletsuttryck, oförgätligt för den, som en gång sett det hos henne! Hela den svenska våren är utslagen däri … Vi talade mycket om gamla vänner och gamla förhållanden i Sverige, ja egentligen om ingenting annat — ära, rykte, rikedom, som hon vunnit utom Sverige, synes ej ha slagit minsta rot i hennes själ. Jag ville gärna ha hört något därom, men hon hade intet sinne därför eller lust att tala därom. Endast Sverige, de gamla vännerna samt religionsämnen voro högt i hennes själ, och blott därom ville hon tala.»
Vart Jenny Lind kom, förde hon dubbel välsignelse med sig. Hon inverkade förädlande på stora åhörarskaror, och blott hon höjde sin röst, bragte hon hjälp åt de fattiga och lidande och befriade nödställda konstnärskamrater från bekymmer. Den amerikanska resan ledde också till att hennes längtansfyllda drömmar om ett eget hem förverkligades. Hon hade två gånger förut varit förlovad, först med en kamrat vid Kungliga teatern i Stockholm, operasångaren Günther. Kärleken verkade förädlande på den unge skådespelaren, som förut levat ett ganska obundet liv, men småningom visade det sig dock, att hans glada och lätta uppfattning av livet ej stod i samklang med hennes allvarliga, religiöst färgade livsåskådning, och då bröts förbindelsen frivilligt från båda sidor. En tid därefter hade hon trott sig finna lyckan i en förening med en ung kapten i Englands indiska armé. Hon var då 28 år, han blott 22 men mognad genom ett djupt religiöst allvar. Hans fina familj var emellertid så sträng i sina grundsatser, att den hatade teatern och ej ville erkänna henne som frände, med mindre än att hon ansåg »teatern för ett satans tempel och alla de spelande för djävulens präster». Hon borde komma till sina blivande fränder som en botgörerska, den där bad om förlåtelse för ett föregående liv »i synden». Så oförskämda fordringar måste en ädel och ren kvinna naturligtvis avvisa. Så bröts även denna förbindelse och det på själva den dag, då bröllopet skulle ha stått. Jenny Lind led därav, ty, såsom hon skrev till en god vän kort därefter: »Få hava i högre grad än jag en älskande hustrus känslor; och en välsignelse skulle det hava varit för mig att hava fått kalla ett barn för ’mitt eget’.» Hon trodde då, att den lyckan var henne för alltid förmenad.
Hon skulle dock finna den till sist, vid Otto Goldschmidts sida. Goldschmidt, som var son till en rik köpman i Hamburg, kunde allt ifrån barndomen utan att störas av ekonomiska bekymmer ägna sig åt musiken, som han älskade. Jenny Lind och han funno varandra under gemensamt konstnärligt arbete. Han ackompanjerade henne nämligen på piano under sista delen av hennes turné i Amerika. Där blevo de också vigda på nyåret 1852. Han var av judisk trosbekännelse med övergick till kristendomen, och Jenny Lind stod själv fadder. Liksom hon blev han en varmt övertygad kristen.
Jenny Lind hade icke utan tvekan tagit det avgörande steget. Hennes make var hela nio år yngre än hon, och vad hon kände för honom var mera vänskap än kärlek, men
— såsom hon anförtror sin vän tonsättaren Josephson — »efter mycken och mogen överläggning och efter dödandet av alla illusioner, med bara klara, nakna sanningen framför mig, beslöt jag att icke visa bort den, som visat sig ädlast och mest sansad av alla, jag hade sett».
Makarna Goldschmidt bosatte sig först i Dresden och sedan utanför London i en förtjusande villa. Äktenskapet blev mycket lyckligt och välsignades med tre barn. Ända till år 1883 fortsatte Jenny Lind-Goldschmidt att ge konserter. Kritiken konstaterade väl snart nog, att hennes röst förlorat mycket av sin ungdomliga friskhet, men det förtog icke det hänförande i hennes uppträdande, ty hon »bildade sina toner icke med rösten utan med själen». En av tidens främsta musikkännare blev så gripen första gången han hörde henne — det var i Haydns »Skapelsen» och sångerskan var då 35 år —, att han måste dölja sitt ansikte, »ty», säger han, »jag grät i ett från hennes första till hennes sista ton. Vackrare röster har jag måhända hört men aldrig vackrare sång.»
Intresset för hennes sång avspeglades alltjämt i hennes inkomster. De belöpte sig under en säsong i England till 80,000 pund eller inemot 1½ million kronor. Ingen konsertgivare hade kommit upp till så höga honorar.
Det var hennes stora välgörenhet, som drev henne att uppträda ännu så länge hon kunde tänkas hjälpa fram en behjärtansvärd sak genom att sjunga. Vid fyllda 60 års ålder kunde hon ännu sjunga så, att det var en upphöjd konstnjutning att höra henne.
Två gånger var hon hemma i Sverige och hälsade på gamla vänner, och besökande svenskar blevo alltid gästfritt mottagna i hennes hem i Dresden och London.
På hösten 1887 avsomnade hon stilla. En av de sista dagarna, medan hon låg på sin dödsbädd och hennes dotter öppnade fönsterluckorna för att släppa in morgonsolens strålar, lät sångerskan sina läppar forma sig till de första tonerna av den gamla älskade sången »An den Sonnenschein». Det blev Jenny Linds svanesång.
Hennes härliga toner ha för alltid förklingat, men de ha icke förklingat spårlöst, ty Jenny Linds mål var icke att behaga för stunden blott utan att, som hon själv sagt, »söka lyfta sina åhörare till den eviga skönhetens och renhetens rymder». Därför är hennes minne odödligt. Det lever ock i otaliga inrättningar, där lidande människor i alla tider skola välsigna hennes ädla, rena själ.
Hennes bild är förevigad i Westminster abbey, Englands ärorika Pantheon.
Litteratur:
Henry Scott Holland och W. S. Rockstro, Jenny
Lind-Goldschmidt: 2 delar; häft. kr. 11:—.
Sven Dorph, Jenny Linds triumftåg genom nya världen och senare levnadsackorder.
Sven Dorph, Jenny Lindiana. Till hundraårsminnet.
L. Dahlgren, Till Jenny Linds historia (Ord och bild för 1913).
Sigrid Elmblad, Jenny Lind. En livsstudie
Maria Holmström, Jenny Lind som konstnärinna och människa
Tobias Norlind, Jenny Lind. En minnesbok till hundraårsdagen.
[1]»Här är ej kropp, här är ej ton —
det är din själ, jag hör.»