Vi har redan kommit till juli månad, svenskarnas stora semestermånad. Oavsett om man reser utomlands eller håller sig inom landets gränser, så har de flesta någon typ av resa inplanerat till semestern.
Då det gäller etikett och resande finns det en del att tänka på. Framförallt gäller det att du inte trots att man befinner sig på ledighet tror att man befinner sig i någon slags frizon.
Samma beteende- och etikettregler som hemma gäller även på turistorten. Även om vardagens bekymmer lämnar hemma bör du packa med dig ett gott uppförande även på resan. En artig turist får bättre service, upplever mer och får bättre kontakt med lokalbefolkningen.
Etikett på resor utomlands
På resor utomlands hör det till god etikett att inte vara fördomsfull. En skötsam turist är intresserad av resedestinationens historia, nuläge och av dess kultur i allmänhet. Man respekterar lokala seder och är redo att hela tiden lära sig nya saker.
Om man inte vet, frågar man den lokala befolkningen om hjälp. Det lönar sig med andra ord att redan innan resan bekanta sig med landet ifråga och de seder och bruk som gäller i det nya landet.
Reseetikett under 1930-talet
Det var lite om nutida etikettregler. Det är också intressant att gå tillbaka i tiden och jämföra med hur dessa ändrats genom tiderna. En av de böcker där man behandlar reseetikett är i boken Umgängeskonst-Levnadskonst av J.L. Saxon från år 1934.
Författaren Johan Lindström Saxon (1859-1935) var en svensk författare, förläggare och opinionsbildare. Att den gode Saxon var van vid att i skrift ge uttryck för sina åsikter syns mycket väl i hans texter gällande etikettregler som man bör hålla sig till. Det är sällan någon nuförtiden ger så definitiva förhållningsregler ifråga om vett och etikett.
Å ena sidan kan man kanske kalla det gammalmodigt, men samtidigt bör man komma ihåg under vilken tidsera boken skrevs under. Nedan är kapitlet gällande resor och dess etikettregler från ovan nämnda bok.
Resor
Från boken Umgängeskonst – Levnadskonst – RÅD OCH BETRAKTELSER AV J. L. SAXON (SAXON & LINDSTRÖMS FÖRLAG, 1934)
Varenda människa borde någon eller några veckor taga sig ledigt. Semester borde, som jag redan framhållit, ingå i varje människas livskrav. Det finns så många skäl därför.
Det är icke alltid sagt, att man ser, huru vackert och snällt och bra man har det hemma. Men då man kommer tillbaka igen till hustru, barn, medarbetare, vänner, kunder, verksamhet och hem, då ser man det. Man måste bort ibland för att ej glömma av att sätta värde på sitt.
Det finns ju gott om människor, som behöva vila. Sådan kunna de aldrig få riktigt hemma. Om de också taga sig ledigt, så gå de och sysselsätta sig med och bekymra sig om huset, om affären o. s. v. Den levande känslan av fullständig vila kunna de erfara först då de äro borta. Därför skola de ut.
Vila behöver icke alltid bestå i att göra ingenting. Ombyte av sysselsättning och vistelseort kan vara vila det också. Den andligen och kroppsligen friske begagnar sin ledighet till att se människor, människors omgivning och människors verk på andra orter. Han njuter, men han är också därvid arbetsbiet, som samlar av livets honung att leva på andligen under den långa vintern. Och är han stark och lyckas han bra, så kan han hinna samla så mycket, att han kan dela med sig även åt andra.
Om du kan, så res alltså! Och vill du bara riktigt, så kan du det nästan i vilken ställning du än må befinna dig. I värsta fall kan du gå. Det är icke det sämsta, må du tro.
Börja att resa redan på hösten. Ja, förstå mig rätt. Gör tidigt upp din resplan för följande sommar. Studera icke blott tidtabellen och resehandboken, utan fyll ut dessas torra, skelettartade verklighet med att läsa topografiska arbeten, skönlitteratur, sägensamlingar o. dyl., se bilder och höra folkmusik från den ort, dit du bestämt dig för att resa påföljande sommar. Så njuter du hela året av resan – på förhand av studierna samt den näring, de ge ditt kunskapsförråd och din fantasi; skenbart likgiltiga föremål bli därigenom fulla av liv och intresse – och efteråt genom att dina sommarerfarenheter stå där som ett monument, vilande på solid grund.
Resehandbok och tidtabell medföras. Då slipper du mycket oro och då slipper du besvära andra med frågor, vilka kanske till på köpet som resultat ge oriktiga svar.
Så skall du resa!
Gör du det, skall du också få se, huru överraskande bra det går att få ihop reskassan. Det går så lätt att avstå tarvliga njutningar, när man har en stor njutning framför sig. Du har inte tid och inte lust att springa på konditorierna om dagarne eller att gå ut och dricka punsch om kvällarne, ty du håller på att studera något av Sverges landskap. Och de pengar, som kaffeslabbet och punschen skulle ha kostat, lägger du i hemsparbössan – om bankväsendet på din ort hunnit bli så kontinentalt, eljes sätter du in slantarna på postsparbanken. Du har intet behov av cigarrer, sedan du fått smak på den vida högre njutningen att en tid varje sommar få andas främmande luft…
Jag hör dig redan saga, att du skall pröva receptet. Var viss om, att du aldrig skall ångra det!
– – –
När du studerar tidtabellen, skall du, om du vill komma fort fram, ej rätta dig efter kartan utan efter tågtiderna; alltså ej välja den kortaste vägsträckan utan den route, som har de snabbaste förbindelserna och alltså fortast för dig till målet.
– – –
Kläderna i reskofferten behöva ej bli skrynkliga, om de inläggas på rätta sättet. De skola ordnas på ett bord eller mera slät yta. Tunga saker läggas i koffertens botten. För skor har man alltid särskilda påsar, en för varje par.
– – –
Träng dig ej fram till biljettluckan förr än det är din tur.
Upptag ej biljettförsäljarens tid med förfrågningar medan andra människor stå och vänta på att få köpa biljett, som de kanske behöva i extra god tid för att kunna pollettera sitt resgods, komma ut på perrongen för att träffa någon reskamrat e. dyl. Medför småpengar, så att växling ej blir behövlig.
Besvära ej stationspersonalen med andra frågor än de nödvändiga; fråga artigt och tacka för svaret.
Om du står på vagnsplattformen eller i vagnskorridoren och någon annan resande vill passera, skall du gå ur vägen, innan han behöver erinra dig om din skyldighet att göra det. Är det barn, en dam eller en åldring kan du gärna öppna vagnsplattformens grind; är det en ofärdig, blir detta din skyldighet.
Bred ej ut ditt resgods så att andra resande få det intrycket, att det representerar flere passagerare. Har du blott löst en biljett, så har du blott rätt till en plats. Dylika försök äro för resten enfaldiga, ty så snart tåget satts i gång, reglerar konduktören platsutrymmet [*].
[ * Trafikreglementet säger tydligt ifrån, att resande äger rätt att vid påstigandet för sig själv och sitt ressällskap med reseffekt eller annat föremål – dock ej tidning – belägga en ledig plats för varje med biljett försedd person. Med undantag för markering av upptagen men tillfälligtvis lämnad plats får resgods ej placeras på kupéernas sittplatser. Den, som under färden tillfälligtvis lämnat sin plats, kan fordra att återfå densamma, dock endast under förutsättning att han innehar vederbörlig platsbiljett eller på tydligt sätt utmärkt att platsen är upptagen. Trafikstadgan tillfogar för övrigt, att den, som belagt sittplats, även har att förfoga över det mot denna plats svarande utrymmet på hyllan över platsen och på golvet under densamma.
Platsbiljetter förekomma emellertid endast i första och andra klass vagnar i snälltåg samt i tredje klass i dagkontinentaltågen. Platsbiljetterna få köpas först dagen före avresan. Innehavare av platsbiljett äger rätt till däremot svarande plats, även om denna redan är av annan resande upptagen.]
Släpa ej med dig för mycket resgods i kupén. Det försvårar redan möjligheten att vid påstigandet lätt finna en bra plats. Samma är det vid tågbyten. Nöj dig med en handväska. Men den skall vara så stor, att du däri har toalettsaker, nattlinne, ett ombyte kragar och manschetter o. s. v., ifall den polletterade kofferten skulle bli försenad, något som nästan aldrig händer här i Sverge.
– – –
Innan du för resgods till järnvägen för att pollettera det, tag bort de gamla polletteringsadresserna och -numren. Det händer ju, att stationspersonalen ej observerar dem vid polletteringen. Resgodset har sålunda två adresser, och det kan ju lika väl bli sänt efter den kvarglömda oriktiga adressen som efter den nya, riktiga.
– – –
För övrigt får du ej breda ut dig till förfång för andra resande. Har du hört huru det gick en gång på ett engelskt tåg, då alla damkupéer voro upptagna? En herre hade gjort bekvämt åt sig, upptagande ett par platser, då en dam kom från den överfyllda damkupén och stannade framför honom med en min, som sade ungefär: ”Maka åt dig!” Han förstod meningen och utbrast harmset: ”Min fru, detta är en kupé för gentlemän”.
”Såå”, svarade hon, ”hur har det då kunnat falla er in att ta plats här?” Det halp.
– – –
Jag minns en gång hur en fru tog plats på det elektriska tåget från Stockholm till Djursholm. Bredvid sig på bänken radade hon upp ett antal paket.
Eftersom det led mot tågets avgång vart det mer och mer folk, och slutligen räckte sittplatserna ej till, utan flere måste stå. Men frun ifråga satt helt lugnt och upptog ej blott en plats för sig utan också en för sina paket.
”Hon har belagt platsen för någon som hon väntar”, tänkte jag.
Men tåget gick, och frun fick ej något sällskap. Flere resande sågo menande på hennes paket, men ingen sade något.
Slutligen tog en man mod till sig, stegade fram till henne, lyfte på hatten och sade:
”Det är så trångt i vagnen, att många, även äldre personer, måste stå. Under sådana förhållanden skulle det kunna falla konduktören in att begära betalt för även den plats edra paket upptaga. Kanske jag därför får lägga upp dessa i nätet här ovanför?”
Med djupt förolämpad min rafsade hon till sig paketen och slängde upp dem på hyllan. Hela kupén fnissade åt den vettlösa, som fått en så välförtjänt läxa.
Placera ej i övrigt resgods så att det är hinderligt för trafiken i kupén [*] eller annorledes obekvämt för dina medresande. Då man har 25 kilo frivikt å resgods är det överflödigt att taga med mycket sådant i kupén.
[ * I statens vagnar får, som bekant, ej resgods placeras i korridorerna.]
Du får på dagen ej ligga på sittplatsen såvida ni äro flere än två resande i kupén. Undantag gäller blott för illamående, och då måste medresandenas tillåtelse inhämtas under förklaring av förhållandet. Naturligtvis är det blott den allra mest ouppfostrade medresande, som ej lämnar en sådan tillåtelse, och i sådant fall bör den sjuke vända sig till konduktören, som ordnar för honom.
– – –
Tyvärr är det någon gång så, att de uniformerade på stationen äro ohövliga eller ogena. Detta bör naturligen förehållas dem, men utan obefogade tillvitelser, ty då förlorar tillrättavisningen sin kraft.
Man får ej gräla på stationsfolket för att biljetter äro för dyra, bagagefrivikten för liten eller dylika saker, som de ej rå för.
På tåget får man ej förebrå konduktören för olämpliga trafikförordningar. De äro ej hans fel.
Bjud ej konduktören drickspengar. Vi ha en konduktörskår utan motstycke i världen. Skulle den begynna att allmänt mottaga drickspengar, sjönke den snart ner till de äckliga kontinentala drickspenningfriarnes nivå. Ej alla konduktörer förstå, att dricksslanten är en förolämpning mot honom. Han kan f. ö. ställa helt andra krav på ordentlig avlöning, så länge det ej om honom kan sägas, att han har biinkomster, vilka äro så nedsättande för en fri medborgare och statstjänare som drickspengar.
Sitt ej i kupén med smutsiga galoscher på. Blott du rör på dig, kan du sätta fläckar på en medresandes kjol eller byxor, och sitter du då till på köpet med benen i kors, försvårar du hennes eller hans försök att komma förbi dig.
Om du äter i kupén, så strö ej soffor och golv fulla med äggskal o. dyl. och sätt ej flottfläckar här och där, i synnerhet å sittplatserna. Bred ut din näsduk i knäet medan du äter.
Att sätta blommor i de glas, som tillhöra karaffen i järnvägskupén, är otillständigt. De två glasen äro avsedda för järnvägskupéns samtliga passagerare, och ingen får tillåta sig att för egen räkning taga något av dem i ensam besittning.
Spottlådan är ej någon upplagsplats för äggskal, apelsinskal o. dyl. Sådant tar du i ett papper eller i din näsduk och går ut på vagnsplattformen och kastar bort det.
Om du ej har din plats i kupéns korridorhörn, så häng ej dina överkläder där. De besvära den resande, som sitter där, och dessutom riskerar du att få din rock eller kappa nedfläckad av hans pomada eller hårfärg – ja, det har t. o. m. hänt att en viss sorts mångfotade varelser på detta sätt skaffat sig tillfälle till utvandring.
Om du reser på nattåg och befinner dig i en av de gamla sovvagnarna, som ha blott tvenne toaletter-klosetter, så använd kortast möjliga tid på din toalett om morgonen. Dina medresande skola också göra toalett. Gör ordentligt rent tvättfatet med vatten och din begagnade handduk och snuska i övrigt ej ner toaletten, som om du vore en gris.
Mot sina medresande hänsynsfulla bruka icke klosetten vid morgontoaletten utan på annan tid. Bleve detta allmänt, skulle morgontoaletten raskare undanstökas för allesamman.
Står man ute i korridoren, placerar man sig ej i det fönster, som är närmast toaletten, emedan medresande då kunna känna sig generade av att gå dit.
Gör din medresande en fråga, skall du ej se förolämpad ut utan svara. I övrigt skall du vid alla tillfällen vara artig och hjälpsam mot dina medresande, särskilt barn, åldringar och sjuka. Fråga ej i oträngda mål. Särskilt kunna unga damer sålunda göra bekantskaper, som äro mindre angenäma.
Bjud ej ett barn något att förtära utan föräldrars eller vårdares tillåtelse. Det du bjuder kan vara olämpligt eller förbjudet för dem.
– – –
Det finns ett slags nervösa personer, som det är en svår plåga att få till medresande. Det är frisk-luft-fantasterna, som talrikast äro att finna inom de äldre damernas klass och just därför också besvärligast. Man vill ju ta all möjlig hänsyn till dem, både på grund av deras kön och ålder.
En sådan där hysterisk käring kommer skumpande i sista minuten. Ovan vid kroppsrörelse och konfys av allt med resan sammanhängande, är hon upphettad eller svettig. Inkommen i kupén, störtar hon till fönstret och fäller ner det, åstadkommande drag, så att damm och sot ryka in, trådande en sannskyldig häxdans med alla i kupén samlade bakterier, vilka sålunda få ett skönt tillfälle att komma in i hennes kropp.
Drag är något, som ej finns i naturen. Det är en produkt av våra bostadsförhållanden. Att utsätta sig för sådan luftning är hälsoskadligt – se bara på en krukväxt, som får stå i drag. Den dör. Tror ni, att en ladugårdsägare arrangerar korsdrag i ladugården just medan korna äro inne? Ånej, så oklok är han inte. Korna må illa av korsdraget och mjölkavkastningen minskas. Betrakta varje korsdragsarrangemang i ett rum, där människor befinna sig, som ett attentat. De allra okunnigaste t. o. m. ordna korsdrag under måltiden, då de äro heta av varma soppor, hetsig mat, öl och vin och alltså tusenden och åter tusenden porer stå som öppna dörrar för att i kroppen insläppa sjukdomsämnen. ”Det är bättre att svimma i ett rum med förskämd luft än att utsätta sig för korsdrag”, säger d:r W. Hall i sin ”Konsten att leva länge”.
Den nyssnämnda hysteriska käringen har även kastat av sig överplagget. Eftersom det är god plats på tåget, fly alla, som voro i kupén före henne. Jag som vet huru farligt drag är, allrahelst för en stillasittande, och risken i allmänhet av att hastigt avkyla sig, beslutar emellertid att iakttaga dåren, som strålar av belåtenhet över att ha blivit ensam härskarinna över kupén. Jag gör mig följaktligen då och då ärende förbi hennes kupé.
Efter någon timme skakar hon av köld. Efter ytterligare en timme förstår jag, att hon är allvarsamt förkyld. Nu var jag framme vid målet för min resa och kunde därför ej iakttaga henne vidare. Jag hoppas, att hon må dö och sålunda ej mera komma i tillfälle att utsätta hänsynsfulla medresande för den fara, som denna gång placerade följderna så rättvist.
– – –
Kom ihåg, att du ej är skyldig att tåla korsdrag och gör det ej ens mitt i sommaren. Järnvägsreglementet föreskriver, att kupéfönstret skall vara stängt på vindsidan.
Om du åker baklänges undslipper du att få draget direkt på dig, vilket däremot är fallet, om du åker framlänges.
– – –
Det händer ej sällan, att damkupén är tom, medan man sitter på varandra i de övriga. Om i dessa senare befinna sig damer, böra de uppmanas att bege sig till damkupén – ifall de ej ha det vettet oombedda. Och neka de, så säg till konduktören, som kommer att erinra damerna i fråga, att denna uppmaning är i enlighet med trafikreglementet, mot vilken man ej ostraffat får tredskas.
Gossar under 12 år i dams sällskap ha rätt att ta plats i damkupé.
Finns ej damkupé å tåget, har dam företrädesrätt till kupé för icke-rökare.
– – –
Huru många eldsvådor ha rökare ej åstadkommit! Förbud för rökning bryr han sig ej om, ens i lokaler där särskilt eldfarliga varor förvaras.
Sålunda ha en mängd eldsvådor uppstått, människoliv spillts och egendom förstörts.
Sitter han på tåget, bryr han sig givetvis lika litet om rökningsförbudet som att brott däremot generar medpassagerarna. Och när han tänt giftpinnen, slänger han ut tändstickan osläckt genom kupéfönstret. Giftpinnen går samma väg, likaledes osläckt, då han diat slut på den.
Väldiga skogseldar med stora förluster för såväl enskilda som det allmänna ha sålunda åstadkommits. Det är därför som man här och där nödgats förse tågkupéerna med särskilda varningar till folk med rökarnes hedersbegrepp, ridderlighet och samhällsanda. På fönstren i Nässjö-Oskarshamns järnvägs vagnar har jag sett följande anslag:
”Giv akt på eldfaran!
Utkasta ej brinnaude cigarr- eller cigarrettstumpar, tändstickor o. dyl.”.
– – –
Om du under järnvägsresa röker i en kupé, där rökning ej är tillåten, visar du dig alltså vara en veritabel drummel. Det är alltför få, som ha mod att fästa din uppmärksamhet på vad du är.
För mig hände det en gång, att jag fick plats i en kupé, där förut en major från Örebro bredde ut sin voluminösa person på minst halvannan plats och med en min, som visade, att han egentligen gjorde anspråk på hela kupén. Vid Tillbärga var han av och åt, och när han kom tillbaka, tog han upp en cigarr, sägande: ”Det är väl ingen, som har något emot att jag tänder cigarren?”
”Jo”, svarade den, som skriver detta, ”det har jag. Jag har just valt denna kupé emedan jag ej tycker om tobaksrök”.
Du skulle ha sett hans min. Säkerligen var det hans vana att så missbruka sina rättigheter, och säkerligen hade den oförskämde aldrig förr träffat en karl, som haft mod att behandla honom efter förtjänst.
”Gå i rökkupén, om ni vill röka”, svarade jag på hans ettersprutning med ögonen – det finns i Västeråsbanans tåg t. o. m. särskilda 2:dra klass salongsvagnar för rökare.
”Jag har suttit å denna plats sedan Örebro och tänkt att jag skulle slippa byta om”, förklarade han.
”Ja, när man vill ha rättigheter, som varken järnvägens reglemente eller medpassagerare medge, får man finna sig i att byta om”, svarade jag.
Han gick, blodröd av ilska. Det hör till saken, att han efter en timme kom åter och gjorde anspråk på platsen, som då för länge sedan upptagits av en nykommen passagerare. Det var så trångt på tåget att varenda plats i kupéerna för icke rökande voro upptagna. Men det oaktat gjorde karlen i fråga anspråk på två platser å tåget för sin biljett.
I Schweiz satt jag en gång i en järnvägskupé för icke-rökare, då en herre begärde och erhöll medpassagerarnes tillstånd att röka. Jag tänkte att sådant gick an och teg. Då konduktören kom, sade han till rökaren, pekande på kupéns skylt med rökningsförbud: ”Som min herre ser, är det förbjudet att röka här”.
”Men mina medpassagerare ha givit mig tillåtelse därtill”, invände rökaren.
”En sådan tillåtelse kunna de ej ge, ty reglementet förbjuder rökning i kupén”, svarade konduktören. Cigarren kom hastigt ut genom fönstret.
I tyska järnvägsvagnars kupéer för icke rökare finner man detta anslag:
”Att inträda i avdelningen med brinnande cigarr, cigarrett eller pipa är förbjudet och bestraffas.”
– – –
Oanständigt i högsta grad är det att röka i en sovkupé eller dess korridor – rökning är förbjuden överallt i alla sovkupéer – ty om natten är vårt behov av frisk luft större än om dagen, eftersom vi då förse oss med en väsentlig del av det syre, vi förbruka under dygnet.
Glömmer sig någon oborstad uppkomling eller ohjälpligt förfallen lastbar därhän, att han sätter sig över detta förbud, bör han påminnas därom. Röker han inne i sin kupé – dit man helt naturligt ej får intränga – får man anmoda konduktören att ombesörja att rökandet upphör. Röken tränger nämligen genom väggen.
– – –
Häng ej överkläder i banvagnens korridor, enär rock- och kapptjuvar där operera i stor utsträckning. De försmå ej heller damväskorna, om – såsom ej sällan händer – damerna gå ifrån dem.
– – –
Sovvagnens bekvämaste kupéer befinna sig i vagnens mitt. Över hjulen skakar det värst.
Innehavaren av nederplatsen hänger sina kläder på den vänstra hängaren; han har dem då bekvämast till hands.
När nederplatsens innehavare vill sova, stänger överplatsens innehavare för ljuset.
Om underplatsens innehavare tidigt på morgonen vill ha ljus in i kupén, öppnar han blott en springa av rullgardinen och aldrig fönstergardinen, ty då får överplatsens innehavare dagsljuset rakt in i ögonen.
– – –
Vill du under resan på dagtåg ej utsätta dig för att vistas i förgiftad luft, kom då ihåg, att vid beställandet av platsbiljett begära plats i kupé, där rökning är förbjuden.
– – –
En rökare, som går genom tåget under sökande efter plats, på väg från restaurationsvagnen eller så får ej passa på att spy ut moln av rök, då han passerar de vagnar, där rökning är förbjuden.
– – –
Gör ej kupén till sup- eller spelnäste! Spotta ej på golvet! Visa dig värdig hedern att resa i de trevligaste och sundaste järnvägsvagnar i världen!
– – –
Den sista vagnen i tåget skakar alltid värst, men vid en sammanstötning riskera de mest, som sitta långt fram i tåget, eftersom det är de första vagnarne, som taga törn värst vid en sammanstötning. Det har dock någon sällsynt gång hänt, att tåget blivit påkört bakifrån.
– – –
Då du reser på järnväg skall du genast taga reda på din vagns n:r och lägga det på minnet. Då behöver du ej springa och leta efter din plats, och glömmer du något, kan du säga var det fanns.
– – –
Vad här är sagt om järnvägsresa gäller i tillämpliga delar om ångbåtsresa. Därvid akte man sig särskilt för att placera bagage eller överkläder på salongens soffor. Ty detta betyder å såväl båtar som tåg, att platsen är belagd, och en hänsynsfull medresande är sålunda utestängd från salongen. Dylik beläggning av platsen är tillåten endast om du ärnar använda platsen och medan du tillfälligtvis avlägsnar dig från densamma.
– – –
”Ficktjuvar ha i trängseln å en tysk båt anammat min plånbok”, förklarar en förf. i en tidning, ”oaktat den förvarades i rockens innerficka”.
Intet under! Så inleder aldrig en man med reseteknik ficktjuvar i frestelse. Han har plånboken i en speciell ficka å västens innersida. Då kan man ej bli bestulen – såsom fallet kan vara, om pengarna befinna sig i kavajficka -; man riskerar ej att glömma kassan (vilket kan vara fallet, om man lägger dem under huvudkudden) och ej heller behöver den växla plats vid avklädningen. Lägges emellertid plånboken under huvudkudden, placera den då ej lös utan låt den ligga i västen, i en strumpa eller något annat plagg, som du måste ha då du kläder på dig nästa morgon.
– – –
Skriv alltid ditt namn i din plånbok, portmonnä, portfölj, resväska och handväska. Skulle du förlora det, kan du då nämligen få igen det, om du skulle ha haft den turen att det hamnat hos en ärlig upphittare.
– – –
Skall man ut och resa, är det ej nog med att topografiskt ha berett sig därpå. Man måste också tänka på resdräkten och den övriga utrustningen.
Båda delarne äro beroende av resans längd och mål. Skall man vara borta länge, behöves mera bagage än för en kortare utflykt. Tag emellertid till regel att ej ta med mer än det nödvändiga, allra helst om resemålet ej är vid järnvägs- eller ångbåtsstation.
I kupén medföres en lätt resväska, som innehåller toalettsaker och nattlinne. Pollettera resten. Stort handbagage minskar betydligt resans behag. Man skall kånka på det vid alla möjliga tillfällen eller betala bärare – om sådana finnas att få.
Å andra sidan bör man ej pollettera allt. Resgodset kan komma på villovägar, och att då ej ha en kam, en tandborste, ett nattlinne, är ledsamt.
Gör man en rundresa i utlandet med korta uppehåll på ett flertal platser, bör man ha allt bagage i kupén. Dels medges flerstädes ej frivikt för bagage, dels är det besvär med dess pollettering och förtullning – detta senare ej minst! – och slutligen föranleder det dröjsmål och trassel, om resgodset skulle bli försenat eller komma galet. Tänkom oss t. ex. England, där pollettering ej äger rum, utan resgodset går på Guds försyn!
Är resemålet en bad- eller turistort blir utrustningen självfallet en helt annan än om man skall ut på en fotvandring eller en segeltur.
Befinner man sig på resa i utlandet, har man extra skyldighet att iakttaga ett städat uppträdande, ty det ogillande ett olämpligt uppträdande kan ge anledning till, blir då riktat mot den nation man tillhör, d. v. s. man skämmer ut en hel nation. Anmärkningen gäller isynnerhet manlig ungdom, som efter rikligt inmundigande av utländska viner ej iakttagit tillräcklig behärskning och värdighet.
Kvarglömda saker under en järnvägsresa kan man återfå, om ej det glömda råkat i orätta händer.
Man vänder sig till tågets eller vagnens slutstation och gör anmälan, muntligen eller skriftligen, till stationsföreståndaren. Är man oviss om, vart godset tagit vägen, så är det bäst att tillskriva Godsregleringen, Vasagatan 3, Stockholm.
Bilägg porto för svar och beskriv noga det som borttappats, å vilket tåg och vilken tid det skedde o. s. v. Någon kostnad beräknar järnvägen för tillvaratagandet. Alla dessa omkostnader uttas genom postförskott, då det bortglömda återskickas.
Kvarglömda, icke efterfrågade effekter äger järnväqen rätt att sälja efter 3 månaders förlopp.