Inom herrmodet används ofta uttrycket sprezzatura för att beskriva den genuina förmågan att klä sig stiligt utan att det ser påtvingat ut. Vad få vet är att uttrycket egentligen härstammar från boken Il Cortegiano som skrevs av Baldassare Castiglione år 1528.
Il Cortegiano anses allmänt som en av de första etikettböckerna i världen och den fick stor spridning när den gavs ut. Den engelska översättning The Book of the Courtier av Thomas Hoby publicerades år 1561 och kom att få ett stort inflytande på den engelska överklassens syn på den engelska gentlemannen.
The Book of the Courtier kom att få stort inflytande i flera generationer, inte minst under den elisabetanska eran och lade därmed grunden för vad man klassade som gott uppförande bland gentlemännen i England i flera århundraden framöver.
Il Cortegiano var en av de populäraste böckerna under 1500-talet och kom ut på sex språk i Europa. Även Erik XIV skaffade boken år 1561 och Per Brahe den äldre visade i Oeconomia eller Hushållsbok för adelsfolk (1580) att han påverkats av boken.
En svensk översättning av boken har faktiskt inte funnits på boken innan Paul Enoksson gav ut Boken om hovmannen år 2003.
Il Cortegiano bygger på Baldassare Castigliones egna erfarenheter vid hovet i Urbino och är en handbok i dialogform över det ideala hovet och den perfekta hovmannen. Den redogör i detalj för filosofiska och kulturella diskussioner som företagits i Urbino. Boken brukar även kallas för hovmannens motsvarighet till Machiavellis Fursten.
Bokens definition av hovmannen kom att bli stilbildande för renässansen. Under medeltiden var idealet en modig riddare som utmärkte sig på slagfältet med sin skicklighet i stridskonsten, men renässansen ställde också krav på att adeln skulle vara bevandrad i klassisk litteratur och uppföra sig belevat.
Det var även här uttrycket Sprezzatura kom in i bilden. Han beskrev detta som konsten att få de mest briljanta av kunskaper att verka naturliga – som att man inte ens ägnat dessa en tanke.
I boken beskrivs den ideala hovmannen som den med en bra röst, med vackra, eleganta och tappra ord – tillsammans med en korrekt hållning och gester. Samtidigt förväntades hovmannen vid denna tidsera även vara atletisk, ha en krigaranda och bra kunskaper i ämnen som konst och litteratur.
En intressant detalj i boken är att att medlemmarna i hovet lägger hela fyra kvällar på att försöka beskriva den perfekta gentlemannen. I debatten är speciellt ämnen som humor, kvinnor, kärlek och vem som egentligen är adlig framträdande.
Hur många lägger fyra kvällar i rad på att diskutera dessa ämnen i dagens samhälle?