När man under årens lopp umgåtts med en mängd olika människor i alla olika typer av sammanhang har man förvånats över hur många som faktiskt äter med öppen mun. Bland barn kan detta betraktas som normalt och inget att reagera över, men att det är så vanligt även bland vuxna är mer beaktansvärt. Idag tar vi en närmare titt på vad etiketten säger om att äta med öppen mun.
Vi är alla olika och många reagerar inte ens på att människor i omgivningen äter högljutt med öppen mun. Sedan finns det mer ljudkänsliga individer, som verkligen avskyr både synen och framförallt ljudet som detta framkallar.
När man söker inom litteraturen angående bordskick finns det faktiskt förvånansvärt lite skrivet om ”konsten att äta”. Det är mest fokus på hur man sitter vid bordet och hur man håller sina bestick när man äter. Det klassiska tipset är också att man undviker att prata med mat i munnen. I ärlighetens namn är det kanske inte så många nuförtiden som stör sig på hur man sitter vid bordet eller håller sina bestick när man äter – bortsett från ett fåtal etikettpoliser.
Ett betydligt vanligare störningsmoment torde istället vara fenomenet att äta med öppen mun. Något som i högsta grad påverkar trivseln när man är ute och äter bland allmänheten.
Vad säger etikettlitteraturen?
Inom etikettlitteraturen finns alltså alltför sällan skrivet något vikten av att äta med stängd mun.
I etikettbibeln Så går det till i umgänge och sällskapsliv av Marius Wingårdh från år 1937 finns detaljerade anvisningar för bordsskick och servering. Här konstateras bland annat följande:
Bordsskicket har alltid varit prövostenen för ungdomens fostran till levnadsvett. En tom mage framlockar lätt vilda instinkter, som slumra i djupet av den mänskliga själen. Att vinna herravälde över dess begär är all uppfostrans mål och kulturens adelsmärke. Dressyren har vid ätandet goda tillfällen att vinna tillämpning. I ätandets tecken dresseras knärackan, åsnan och lejonet. Bordskulturen är också för homo sapiens den första dressyrskolan.
Även om man inom ramen för detta stycke underförstått kan ana vikten av att äta civiliserat, blir resten av kapitlet gällande bordsskicket även i denna bok mest en uppvisning i hur man håller ordning på besticken och måltidens förlopp ter sig.
I en annan tidigare citerad bok B.V.T:s lexikon för etikett och god ton av Albert Bonniers förlag från år 1930 är även användning av bestick samt sittställning i fokus när man behandlar ämnet bordsskick, men här finns också kort nämnt dessa allmänna regler om beteendet vid matbordet:
De allmänna reglerna för vanligt bordsskick tänker man sig i främsta rummet riktade till barn och dem som stå på en lägre kulturnivå. Säkerligen har dock mången, som anser sig fullt förtrogen med ett kultiverat bordsskick, gott av ett och annat påpekande i denna, för sällskapsbjudningen så viktiga sak. – Vid matbordet bör man intaga en ledig ehuru ej vårdslös ställning: ej sitta kapprak, ej luta sig för djupt över tallriken, när man äter; ej skjuta ut armbågarna, då gaffel eller sked föres till munnen samt ej smacka, sörpla eller tugga hörbart.
Här finner man alltså ett frö till vad som anses vara en självklarhet hos den vuxna människor gällande bordsetikett och konsten att äta. Utifrån detta kan man avläsa att man i vuxen ålder inte varken smackar, sörplar eller tuggar hörbart vid matbordet.
De mest detaljerade beskrivningarna finner vi dock i boken Etikett och god ton som utgavs av Husmodern år 1933. Nedan finns utvalda delar av kapitlet gällande bordsskick från boken:
Inga etikettsregler äro viktigare än de, som gälla sättet att äta. Om man vid andra etikettsregler ger en viss marginal för de nationella sedvänjorna — en svensk herre tar till exempel av sig hatten på ett annat, vad vi kalla artigare, sätt än till exempel engelsmannen — så finns det nästan inga förmildrande omständigheter, när det gäller bordsskick. Där gälla endast vissa världen runt praktiserade givna regler. Det goda bordsskicket är nämligen internationellt.
Det är engelsmännen, som här liksom inom så många andra områden av etiketten ange tonen. Å andra sidan kanske man får medge, att efter-krigsengelsmän även ur de högre klasserna nu för tiden ofta bryta ganska skarpt mot vissa regler inom bordsskicket: de lägga för sig för mycket mat, de lassa för mycket på gaffeln, de prata med munnen full, det finns knappt plats vid kuvertet för glas, gafflar, knivar, så stort utrymme fordra deras armbågar — men man kan vara lugn för, att de föra kniv och gaffel och sked som sig bör.
Nu må i rimlighetens namn erkännas, att en del obligatoriska finesser inte äro praktiska och rationella. att det skulle vara mycket vigare att göra sä och så — men halt där! Det får man bara tänka, man får inte försöka omsätta tanken i handling. Om det är någon etikettsregel, man skulle vilja predika med särskild emfas, är det denna:
Lär er äta väl och allt går er väl i händer!
Aldrig opponera sig mot vedertaget bordsskick. Det är fullkomligt lönlöst att försöka införa andra metoder, skaffa er i stället ett prima bordsskick, låt det bli er andra natur. Då kritiserar ni det naturligtvis inte längre, ni tycker det är självfallet, och det är just så långt ni skall komma!
Man kan inte nog lägga föräldrar om hjärtat att låta barnen från första början lära sig äta på rätt sätt. Inte ens som helt små skola de fatta om skeden eller gaffeln med en om än aldrig så rar och knubbig hand, utan hålla den mellan tumme och pekfinger — det blir annars svårt att senare taga bort ovanan. Soppskeden skall helst föras med bredsidan mot munnen — endast läpparna beröra den alltså, och det räcker, den flytande soppan når ändå målet.
Engelsmännen bruka också ofta taga upp soppan med skeden vid bortre sidan av tallriken, alltså föra skeden ifrån sig, ej åt sig, och om man till sist vill luta tallriken, skall det ske åt det hållet.
För efterrättsskeden med smalsidan, ty annars skulle »gapet» bli för stort när man för in efterrätten, som ju inte är i flytande utan i kompakt form. Barnen skola endast som helt små få »hjälpa till» med en brödbit — man skjuter nu för tiden inte på med bröd längre — och naturligtvis skola de aldrig få in vanan , att låta en brödbit suga upp resterna av sås, en bordsvana som kommer från Frankrike, men även förekommer här. Så snart de få hantera kniv och gaffel, så lär dem att äta som fullvuxna och taga upp såsen på gaffeln — låt dem inte taga sked till hjälp.
Det är så pass svårt att tillägna sig gott bordsskick, att man borde underlätta det för barnen, om de nu ha lyckan att växa upp i en omgivning, där man vet, vad gott bordsskick är.
Skall ni som äldre lära er bordsskick, så kan man inte nog rekommendera att ni i stilla ensamheten övar er framför en spegel.
Och det vore kanske inte ur vägen, om vi alla och envar någon gång intoge en ensam måltid inför en spegel. Vi ha kanske, fastän vi från början haft det bästa bordsskick, under årens gång fått vissa vanor, som det skulle vara vinst att få bortopererade.
Lär barnen vidare att hålla munnen sluten, när de äta — då smacka de ej — och att aldrig tala med mat i mun. Nästa regel: lär dem ej skölja ned maten.
Ni kan naturligtvis dricka till måltiderna — det är vanligen bara damer, som vilja magra, som ej dricka till maten! — men, innan man dricker, skall man först svälja vad man har i munnen. Och denna regel gäller inte bara »riktig» mat och öl och vin, man får inte heller taga en klunk kaffe eller te, medan man tuggar på en kaka.
…..
Kapitlet fortsätter därefter med diverse tips gällande rätt teknik vid användning av bestick och mer allmänt bordsvett. Utifrån denna text kan man alltså utläsa att det hör till föräldrarna att lära sina barn att äta med munnen sluten. En vuxen äter med andra ord inte längre med öppen mun oavsett hur behändigt detta än kan verka. Detta är en vana som man arbetat bort redan som barn – med god handledning av föräldrarna.
Tips till dagens generation
Trots att det uppenbarligen är bristfälligt med information i dagens läge om vad etikettreglerna säger om att äta med öppen mun, kunde det för allmän trivsel sägas vara en god tumregel att utanför hemmets väggar lära sig att äta med munnen stängd.
Det problematiska verkar vara att många föräldrar inte är medvetna om att de själva äter med munnen uppe och då kan det naturligtvis vara värre att överföra kunskapen till sina barn.
Eftersom det kan kännas väldigt ohövligt för en utomstående att påpeka detta, finns det all orsak att ge akt på dessa vanor. Det finns nämligen inga riktigt bra sätt att påpeka detta åt en utomstående… eller ens åt sina närmaste kollegor eller släktingar.
”Är du medveten om att du äter med öppen mun?” eller ”Kan du snälla hålla munnen stängd medan du äter?”. Inget av detta känns som ett bra alternativ om man vill göra det på ett vänligt sätt och behålla en god stämning vid bordet.
Det enda sättet är i så fall att diskret försöka påpeka sin förargelse över den allmänna tendensen att folk numera inte verkar förstå att hålla munnen stängd medan de äter. Risken är förstås att den intelligenta människan genast kopplar samman sitt eget ätande med detta konstaterande och därmed känner sig förolämpad.
Trots detta är det något som varje människa borde lära sig redan som barn – varför inte som en del av läroplanen i ”huslig ekonomi” i skolan?