De flesta känner säkert till namnet Louis Pasteur (1822-1895) från pastöriseringsprocessen, metoden att upphetta livsmedel för att döda farliga bakterier och andra mikroorganismer som grundades på hans upptäckter.
Pasteur var en fransk kemist och biolog som dock stod för många andra upptäckter. Bland annat upptäckte han att jäsning orsakas av mikroorganismer. Han utvecklade också ett vaccin mot rabies, vilket ledde till grundandet av Pasteurinstitutet i Paris 1888.
Pasteur räddade också den franska silkesmaskindustrin då han lyckades identifiera två mikrobiska sjukdomar som dödade så många silkesmaskar att de var nära att utplåna denna industri i Frankrike. Han upptäckte vidare de sjukdomsalstrande organismer (patogener) som orsakar mjältbrand och utvecklade ett vaccin mot detta. Pasteur betraktas som en av bakteriologins grundläggare.
Det finns alltså många orsaker till att lära känna denna Louis Pasteur lite närmare. Han om någon gav uttrycket ”envishet är en dygd” ett ansikte och de resultat som han efterlämnade till omvärlden kan få, om någon matcha.
Det finns förvånansvärt lite litteratur översatt till svenska om Louis Pasteur. En liten kort biografi om Pasteur på svenska hittar man i boken Stora-rika-berömda från år 1930, som författaren Einar Nýlen skrivit. Upphovsrätten för verket har därmed utgått och kan därför publiceras i sin helhet.
Nedan är kapitlet om Louis Pasteur.
Om Louis Pasteur
Förra seklet var naturvetenskapernas storhetstid; alla de trevande försöken från äldre tider buro nu hastigt rika frukter, nya och revolutionerande rön gjordes inom praktiskt taget alla discipliner. En rad av forskare ägnade sitt liv åt utforskandet av både den organiska och oorganiska världen och lade grunden till det systematiska inträngande i tillvaron, som utgör en av grundvalarna för vår nuvarande kultur.
Bland dessa det gångna seklets stora män intages en av de allra främsta platserna av Louis Pasteur. Han föddes år 1822 som son till en garvare i Dole, vilken som ung deltagit i Napoleonstidens strider. Den unge Louis’ bana förflöt lugnt och ostört; han var redan från första början fast besluten att ägna sig åt studier, genomgick i vanlig ordning de olika skolorna, och vid århundradets mitt hade han redan nått fram till professorsstolen. Den vetenskap, han ägnat sig åt, var kemien, vilken ännu trots de stora insatser, som gjorts av bland andra vår egen Berzelius, ännu befann sig i sin linda, och där det ännu fanns vidsträckta, outforskade områden.
För en större allmänhet blev Pasteur närmast bekant genom sina epokgörande rön i fråga om jäsningsprocesserna, rön, vilka även visade sig vara av den största praktiska betydelse. Inom den samtida kemien hade redan länge divergerande åsikter gjort sig gällande i fråga om jäsningens natur; å ena sidan sökte männen av den gamla skolan göra gällande, att jäsning kunde uppkomma spontant, under det att den yngre generationen förklarade, att närvaron av vissa levande argonismer var en nödvändig förutsättning för att en jäsningsprocess skulle kunna komma till stånd.
Under slutet av 1850-talet lyckades det nu Pasteur att oemotsägligt påvisa de bakterier, som förorsakade mjölkens surnande, och han nådde även kort därpå fram till motsvarande resultat i fråga om alkoholens jäsning. Och när Pariserakademien år 1860 uppställde en prisfråga, där det gällde att besvara spörsmålet om uralstring, om uppkomsten av levande organismer ur icke levande materia vore möjlig, då hade Pasteur redan genom sina tidigare forskningar nått så långt, att han kunde giva ett övertygande svar på denna fråga samt visa, att de organismer, vilka förorsaka jäsning hos olika ämnen, komma utifrån och icke bildas av det i förruttnelse stadda. Varje skolyngling känner nu för tiden till Pasteurs lika enkla som genialiska bevisföring mot teorierna om självalstring.
Men Pasteur var icke en man, som uteslutande ägnade sig åt de rent teoretiska sidorna av forskningen. I och med fastställandet av jäsningsprocessernas förlopp ägnade han sig även åt den praktiska tillämpningen av sina nya rön. Redan år 1862 hade han sina värdefulla undersökningar över ättiksyrans jäsning färdiga och drog sedan konsekvenserna därav i sina råd och anvisningar rörande lämpligaste sättet att skydda vinet från olika sjukliga förändringar, ett arbete, som blev av den största betydelse för en av Frankrikes viktigaste näringsgrenar.
Sin på praktiska resultat inriktade forskning fullföljde han på ett annat, för landet lika viktigt område, genom påvisandet av att silkesmaskens mest förödande sjukdom föranleddes av en levande parasit samt upptäckten av medel däremot. Värdefulla rön gjorde han även rörande ölet genom påpekande av att de sjukliga förändringar, detta ofta utsättes för, berodde på organismer, vilkas skadegörelse kunde undvikas genom uppvärmning till något över femtio grader, ett förfaringssätt, som sedan, oberoende av vilka ämnen det tillämpats på, kallats pa|steurisering efter sin upptäckare.
Trots det epokgörande i dessa forskningar var det dock icke dessa som i främsta rummet skulle föra den geniale franske kemistens namn till eftervärlden. Hans undersökningar rörande jäsnings- och förruttnelseprocesserna hade tidigt lett honom till den tanken, att mikroorganismerna voro den närmaste orsaken till våra smittosamma sjukdomar. Denna tanke omfattades visserligen redan förut av en del medicinska forskare, särskilt sedan man sökt göra gällande att mjältbranden förorsakas av en becill. Det var här, som Pasteur, ehuru helt främmande för medicinen, grep in och trots sina passerade femtio år kastade sig in på en ny vetenskap, som han helt reformerade.
Det var Pasteur, som först lyckades att renodla bakterier och genom att inspruta rena mjältbrandsbaciller ovederlägg-ligen bevisa, att det var dessa som förorsakade sjukdomen. Under dessa sina studier leddes Pasteur till nästa epokgörande upptäckt. Han fann nämligen, att vid bakteriekulturerna mikroorganismernas livskraft avtog, ju äldre kulturerna blevo, och att insprutningar därav ej verkade så kraftigt, som när de voro färska.
Försöksdjuren insjuknade visserligen även efter insprutning av äldre bakteriekulturer, men återvunno snart hälsan, samt voro sedan mindre eller icke alis mottagliga för smitta, som ledde till dödlig utgång, när det gällde andra, ieke tidigare behandlade djur. Det hade med andra ord lyckats Pasteur att finna vaccinationsbehandlingen, en av de betydelsefullaste upptäckterna i medicinens historia.
Närmast tillämpade han sina teorier på mjältbranden, mot vilken han år 1881 lyckades skapa ett effektivt medel, det första under läkekonstens utveckling. Det blev hädanefter också studiet av sjukdomarna och deras botande, som nästan uteslutande lade beslag på Pasteurs intresse och särskilt bekant blev hans behandling av vattuskräck, rabies, där den första ympningen på människa företogs år 1885 och med fullständigt lyckat resultat.
Pasteurs framgångsrika omsättning i praktiken av resultaten av sina vetenskapliga forskningar förde nu hans namn vida utöver fackmännens kretsar och en hel värld såg i honom en mänsklighetens store välgörare. Yttre bevis på denna höga uppskattning av hans välsignelsebringande verksamhet skulle icke heller komma att saknas.
Det nu så vittberömda Pasteurinstitutet växte hastigt upp tack vare enskildas offervillighet; ursprungligen tänkt som central för botandet av rabies och framställandet av serum däremot har det under årens lopp vuxit ut till en knutpunkt för ali medicinsk och biologisk forskning, där både de teoretiska och praktiska intressena i rikt mått tillgodoses, och där Pasteur var ledaren ända till sin år 1895 inträffade död.
Även vårt eget land visade vid den store forskarens sjuttioårsdag år 1892 sin vördnad och beundran genom den storartade insamling, vilken numera förvaltas under namn av Pasteurfonden och där avkastningen närmast är avsedd att främja den bakteriologiska forskningen.
Hos Pasteur förenades en sällsynt arbetsförmåga och metodiskt inträngande med vetenskaplig fantasi, genial skarp-synthet med klar insikt om nödvändigheten av en begränsning av uppgifter, och han står som en av de vackraste och mest monumentala gestalterna i vetenskapens historia.