Vi återvänder än en gång till boken Den äkta gentlemannen av Professor J. G. Wenzel från år 1845. Senast fick vi lära oss hövlighetsregler för umgänget med det täcka könet, idag har turen kommit till att lära sig hur man beter sig bland förnämt folk.
Det kan tyckas aningen förlegade kunskaper i ett samhälle där klasskillnaderna enligt teorin borde vara historia. Men det kan ändå vara kul att se vad man i etikettlitteraturen lärde ut i mitten av 1800-talet.
Beräkning av rang är en sak som måste ha varit knepigt vid denna tidsera. Hur vet man egentligen vem som innehar en högre rang än en själv? Som hjälp kan du kanske använda dig av 1930-talets beräkning av rang.
Precis som vi tidigare kunnat berätta från samma bok var också kunskap om hur man bugar sig på rätt sätt av avgörande betydelse vid etikettläran vid denna tidsera. En kunskap som var viktigt ännu ett helt sekel efteråt inom vett och etikett.
Kunskapen om hur du hälsar på rätt sätt är också något som verkar ha fallit glömska hos många av dagens människor. Något som kanske inte är så märkligt med tanke på att läran om vett och etikett verkar att ha fått en allt mindre roll i samhället.
Vi menar inte att förändringarna nödvändigtvis behöver vara till det sämre, även om mer respekt bland människor efterlyses. Straff för sabbatsbrott är en av de saker som vi gärna undviker även i framtiden bara för att nämna en sak.
En ökad jämlikhet mellan könen är definitivt en sak som bidragit till att de flesta västerländska samhällen utvecklats och blivit bättre. Men nu återvänder vi alltså till en tid då det ännu vi ännu hade ett lite ojämlikt samhälle och även rang var viktigt vid umgänget med andra människor. Här är kapitlet om hur du beter dig i umgänget med de förnäma och stora.
XV.
Reglor för ett Finare lefnadsvett i umgänget med de Förnäme och Store.
Ur boken
DEN ÄKTA GENTLEMANNEN,
ELLER
GRUNDSATSER OCH REGLOR
för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden.
En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet,
AF
Professor J. G. Wenzel.
Från 1845
Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt, för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:
1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin drägt, men aldrig öfver sitt stånd.
2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de lemna tillträde hos sig.
3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i våra miner, ord och handlingar.
4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor; eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande ordet godhet till bevågenhet, ynnest, nåd.
5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den, ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.
6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt, dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord. Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog, så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig ha fullt förstått dem.
7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas. Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt oskickligt är det, om en ung man vill bispringa med råd.
8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa omständigheter oförenlige med städade seder.
9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar, om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom. Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken, att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att befalla.
10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.
11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton; men i sådant fall utan uppskof.
12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig dervid.
13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka den.
14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.
15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman. Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi, utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga papper, eller aflemna ett visitkort.
16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.
17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till höger.
18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar, bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin gång.
19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.