Karl Benzon (1862-1914) var en svensk författare, journalist och översättare som bland annat stod bakom Sveriges och Europas första drinkbok år 1910. Det var också denna som blev hans mest kända verk, även stod bakom flera detektivhistorier och historiska romaner. Däribland Detektivbragder eller Stockholmsmysterier från 1903
Men han var också mycket aktiv som kåsör och humorist och medverkade i tidningar som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter liksom i skämttidningarna Strix och Puck – då ofta under pseudonymen Bob.
Här har vi hittat en text av Karl Benzon där han redogör för ett intressant ämne för den som gillar klassiskt herrmode, nämligen klädsnobberi där vi i samma text också hittar några av historiens främsta stilikoner.
Då man tänker på stilikoner har man ofta en alltför snäv bild historiskt sett. Det är sällan någon går längre tillbaka i tiden än Hollywoods gyllene era inom herrmodet, trots att det funnits män genom tiderna som haft en avsevärt mycket större inflytande på herrmodet än någon av de stilikoner som numera nämns. Framförallt under den tidsera när de levde och verkade.
Därför är det intressant att gå tillbaka i tiden och se vad den gode Karl Benzon hade att säga om klädsnobberi och den manliga elegansens historia år 1913, alltså endast ett år innan han dog.
Här finns samlat några av historiens främsta dandyn och därför fungerar texten lika bra som en historiebeskrivning av dandyismen. Texten kan verka aningen ”spretig” och svårläst i jämförelse med det språkbruk vi har idag. Men bakom detta döljer sig flera intressanta betraktelser om herrmodet genom tiderna.
Nedan är artikeln i sin helhet som publicerades i Bonniers Månadshäften nämnda år.
KLÄDSNOBBERI.
SPRIDDA DRAG UR DEN MANLIGA ELEGANSENS HISTORIA.
Den framstående norske målaren och författaren Christian Krogh utgav mot slutet av 1880-talet en roman, »Albertine», som osvedd genomgick rättvisans eldprov här i Sverige. Boken var något »riskerad», och på denna grund drabbades den av ett omildare öde i sitt hemland, där den gudsmannen Oftedal och »kaninerna» vid denna tidpunkt härjade som bäst och ostördast.
Låt vara att Christian Krogh redan då hyste blida känslor mot vårt land. Det är mig obekant. Faktiskt är dock att han många år senare, osminkad och oombedd, visade oss en artighet av älskvärdaste slag.
Detta skedde i en tidningskorrespondens, där han använde beteckningen:
»Elegant som en svensk!»
I nyssnämnda dagar var det icke lätt att placera ett jämförelsevis långt och på samma gång någorlunda instruktivt kåseri; av det skälet att kåsören ej hittade en moderlig famn, som upplät sig för hans avkomma. I annat fall hade följande rader klottrats a prima vista. Dock tillhör ju ämnet dem som aldrig åldras.
Och då.
Begreppet elegans är mångtydigt, med den följd att meningarna varit och äro delade. Om man får tro Théofile Gautier, som personligen var elegantare än de flesta, är enligt kinesisk uppfattning fetma hos mannen och spenslighet hos kvinnan den högsta graden av elegans på vardera hållet.
Honoré de Balzac, som ej bjuder någon definition, framhåller att den instuderade (travailléé) elegansen förhåller sig till den verkliga liksom peruken till håret.
En anonym tänkare (av fransk härstamning) förkunnar, måhända något svävande — att elegans är liktydigt med: agrément résultant de La grace et de la dis Un c tion dans les manieres:
»angenämt intryck som uppstår genom behagfullhet och belevenhet i yttre uppträdande».
Cicero, den elegante vältalaren, använder termen elegantia rätt ofta och från skiftande synpunkter.
Den romerske epigrammatikern Martialis, född äkta spanjor, skildrar sin tids föreställningar om elegans i följande dialog:
»Cotilus, jag hör alla människor påstå att du är en elegant. Men säg mig, vad är en elegant?»
»En elegant, min käre Martialis, är en man som med symmetri ordnar sitt lockiga hår, som sprider doften av Arabiens balsam och Indiens kanel, som gnolar Alexandrias och Cadiz’ vällustiga visor; som i takt rör sina från hår befriade armar; som tillbringar hela dagen sittande i en dams kåsös och som aldrig upphör att viska än åt den ena kvinnan, än åt den andra; som ständigt är sysselsatt med att läsa eller skriva kärleksbrev; som löper från det ena gästabudet till det andra och vet namnet på värdinnan vid varje och som kan redogöra för våra ryktbaraste kapplöpningshästars genealogi.»
»Vad säger du, Cotilus? Detta är således vad Rom kallar en elegant ? Jag inser att din konst är bagatellernas vetenskap.»
Här finnas ju vissa smådrag, som passa in även på senare tiders klädsnobbar, men viktiga enskildheter torde ha förbigåtts — och så bra är kanske det för översättaren.
Ett djärvt språng i tiden, och vi få tillfälle att betrakta den franske kung Henri III:s mignons, avskyvärda och avskydda i om möjligt samma grad som monarken själv. — »Dessa vackra smekungar hade håret friserat och omfriserat och upplagt under sina små sammetsmössor liksom hos damerna och sina batistkrås om halsen styvstärkta och en halv fot vida, så att man tyckte sig skåda Johannes Döparens huvud på ett fat.»
Så meddelar en ungefär samtida historieskrivare.
De unga herrarna voro halva dussinet jämnt och hette: Quélus, Livarot, Saint-Mégrin, hertig de Joyeuse, markis d’0 och hertig d’Epernon.
Trots äckliga symptom av detta slag ansågs Frankrike ett par århundraden framåt såsom den manliga (och kvinnliga) elegansens hemland, där modets lagar dikterades och lyddes.
Någon har sagt om Buffon, den frejdade naturhistorikern, att han var en atlet, ehuru detta ej framgick av hans stil. Stilens elegans parades med dräktens. Han arbetade aldrig vid sitt skrivbord utan att vara iklädd spetskrås och spetsmanschetter.
Han begabbades därför, men tog gäckeriet med sublimt lugn.
Restes ej åt honom redan under hans livstid en bildstod med den ståtliga inskriften: Majestati natur-ce paringenium. — »Hans snille är jämförligt med naturens majestät!»
Buffon dog åttioettårig några månader före den stora franska revolutionen. Efter honom kommo sansculotterna, »de knäbyxlösa», och i den manliga elegansen yppades ett till anarki gränsande tillstånd av samma slag som i det politiska livet.
Les incroyables, »de otroliga», var ett namn som under Direktoriet (1795—1799) gavs åt eleganta individer, mestadels manliga, som i sin klädsel lade an på en extravagant och löjeväckande omsorg.
Dessa »otroliga», som utgjorde en av den kungligt sinnade oppositionens
förstärkningar, utmärkte sig isynnerhet genom sitt uttal, sin klädsel och sin
hemlighetsfulla uppsyn av konspiratörer. Då de talade slukade de r’en, ombildade Kart sje-ljud till s och mjukt sje-ljud till z. I början av Direktoriet voro de modets konungar. Den allmänna dräkttyp, som de stoltserade med, beskrives på följande sätt:
Buteljgrön livrock (närmande sig fracktypen) med ofantliga skört; veckade
knäbyxor som till hälvten doldes av stora knappar; randiga strumpor och små spetsiga skor. Det hela kröntes av en hög muslinskravatt jämte en tvåhörnad hatt på en chevelyr i »hundöronfason» som föll ned över ögonen.
Dock ändrades förhållandena småningom. — År 1795 anlade »ängkråajablerna» svarta kragar. Denna nyhet gav signalen till häftiga sammandrabbningar mellan den rojalistiska och den »patriotiska» ungdomen, varefter »de otroliga» och »svartkragarna» {c o Hets noirs) snart
började lysa med sin frånvaro, ända tills de omsider helt och hållet försvunno från fåfängans marknad.
På denna skådeplats fingo de snart sina efterträdare — naturligtvis vore vi
frestade att säga — och de som upptogo deras »mantel» fingo beteckningen les merveilleux (femininum: merveilleuses) — »de förvånansvärda». Denna kategori av manliga och kvinnliga klädsnobbar dök upp ungefär 1795, då
dräktens lyx åter tolererades och den efter nionde Thermidor —Robespierres fall — inträdda reaktionen gjorde sig starkare gällande.
En merveilleux var iförd en skrud som med överdrift och på ett groteskt
sätt efterhärmade moderna under »Tanden régime».
Vi få ej glömma les muscadins, isynnerhet som de uppträdde redan det förskräckliga året 1793. De voro rojalister, som lade an på ett särdeles vårdat yttre i motsats mot sansculotternas utmanande sluskighet. Muscadins kallades de, emedan mysk {le mus c) var en bland deras älsklingsparfymer.
Efter någon tid beskärdes åt England, varifrån man redan lånat cylinderhattarna, att stifta herrmodets lagar för hela den civiliserade världen. Närmare bestämt övertogs denna roll av två individer, märkvärdiga vardera på sitt vis.
Den ene av dessa var prinsen-regenten, sedermera kung George IV”, han som med oupphunnen fräckhet kallade sig »Europas främste gentleman». Vid hans sida stod värdigt hans namne och gunstling George Brummell, gemenligen — i sin välmakts dagar — Beau (Sprätten) Brummell benämnd.
Hans namn är olösligt knutet till den så kallade dandyismens historia. Några biografiska data kunna följaktligen äga sitt intresse.
Det har felaktigt uppgivits att hans fader var kryddkrämare. Detta gäller om farfadern. Brummell senior hade under en följd av år befattning som privatsekreterare hos ministern lord North.
Alltnog, unge George idkade sina studier vid det exklusiva, egentligen blott för »välboret» folk avsedda Eton College, och eftersom han snart visade sig vara utan medtävlare i konsten att frisera sig, att på regnvädersdagar kunna promenera utan att smutsa skodonen, etc, dröjde det icke länge innan han nådde höga utmärkelser.
Prinsen-regenten, som då styrde det Förenade konungariket, hade till sin
förnämsta ärelystnad den att gälla såsom mönstret för »club-men». Också kostade han på sig tiotusen pund årligen för sin garderob.
(Sedermera kyrkoherden L. P. Wåhlin, som länge var legationspredikant i London, yttrar i sin »Dagsländor»: I sin klädsel var han — George IV — mer fåfäng än en kvinna, och hans skräddare hade oupphörligt att göra för att adonisera honom.)
Då Brummell presenterades för honom fann han honom så beundransvärt klädd att han gjorde honom till sin vän.
»I England leder toaletten till allt. Härliga land!» utbrister en fransk författare.
Brummell var synnerligen spirituell; dock kan man ej drömma sig något mera osminkat engelskt än hans kvickhet. Hans repliker äro utan munterhet, utan uppsluppenhet. De sticka ej — de söndertrasa. Det är en iskall ironi, ehuru samtidigt av mustigaste slag.
Ett enda exempel torde vara tillräckligt för att bevisa sanningen i detta
omdöme.
Då man i en klubb vid ett tillfälle frågade honom var han ätit middag föregående dag svarade han:
»Hos en titulus R . . . Han önskar förmodligen att jag visar honom uppmärksamhet. Det var därför han bjöd mig på middag. Jag hade åtagit mig inbjudningarna och tillsagt Alvanley, Pierpont jämte några andra. Middagen var förträfflig, men, kära ni, kan ni tänka er min häpnad, då jag såg herr R… ha den fräckheten att sätta sig och äta tillsamman med oss I»
Trots allt blev han slutligen osams med sin kunglige vän — man är ej fullt på det klara med anledningen. Denna onåd skadade emellertid ej på minsta sätt hans rangställning i stora världen, och han fortfor att regera såsom oinskränkt monark över klädsnobbarnas värld.
Men så kom olyckligtvis en dag då han fann sig ruinerad. Den 16 maj 1816 tillbragte han sin afton på operan; men då han lämnade teatern klev han upp i en diligens och rymde till Frankrike. Han skulle aldrig mera återse sitt fosterland.
Till en början slog han sig ned i Calais där han så bekymmerslöst som helst gjorde slut på spillrorna av sin förmögenhet. Sedan levde han någon tid på de summor hertiginnan av York lät tillställa honom. Han hade nämligen umgåtts mycket med henne efter brytningen med prinsen av Wales.
Detta räckte ungefär halvtannat årtionde.
Slutligen lyckades man få honom utnämnd till engelsk konsul i Caen, och Brummell intågade i sin nya stad den 5 oktober 1830 i en sufflettschäs förspänd med fyra hästar.
Hans avlöning skulle där ha tillförsäkrat honom en tryggad tillvaro, om han ej i förväg givit ut allt vad han ägde. Sedan han ackorderat med sina fordringsägare återstod för den nye konsuln knappast mera än tvåtusen francs om året att leva på. För övrigt hade han en märkvärdig uppfattning av sina funktioner. Enär han betraktade den officiella världen såsom rent av vulgär skickade han sin kammartjänare till prefektens soaréer; och alldenstund han var legitimist av övertygelse envisades han att kalla kung Ludvig Filip »hertigen av Orleans».
En vacker dag skrev han till sin minister att konsulatet i Caen blott var en sinekur. Den förtörnade lord Palmerston svarade kort och gott med att indraga både sysslan och avlöningen.
Den forne kavaljeren (»the Beau») var nu intet annat än en »gammal herre», som verkade något löjlig i sina nötta kostymer. Han fick pröva fattigdomens elände. Hans fordringsägare läto bysätta honom, och han räddades därur genom en insamling som hans forna vänner i London anordnat.
Men numera begabbade rännstens-ungarna honom, då han traskade framåt gatorna i sina ömkliga, pretentiösa trasor. Han levde uteslutande för gurmandisen, beredd till varje slags lismeri för att bli bjuden på ett glas champagne. Slutligen blev han fullständigt barn på nytt och intogs på en asyl.
Där dog han av ryggmärgslidande den 30 mars 1840. Han fick således i tio år överleva sin forne kunglige beskyddare.
Den »skola» han bildat i sitt fädernesland hade snart nog omplanterats i fransk jordmån och fortlevde där långt fram mot mitten av förra århundradet.
Om »dandies» från denna period må här meddelas ett par smådrag av anekdotisk beskaffenhet. Då Victor Hugo år 1830, strax före julirevolutionen, inledde romantikens herravälde i Frankrike med dramat »Hernani» hade flera hundra av hans vänner och anhängare samlats i förväg för att bevittna och — om så skulle behövas — värna triumfen. En avogt sinnad tidning skrev dagen efter premiären: »I synnerhet herr Théophile Gautier förolämpade publikens ögon med sin scharlakansröda väst.»
På auktionen efter Eugéne Sue, även han en bland sin tids elegantaste »dandies», visade sig en engelsman ivrigt angelägen om att komma i besittning av ett par vita handskar. Sonen av Albion lyckades omsider vinna sitt syfte, och hans första åtgärd var att vända ut och in på sitt förvärv. Så snart denna procedur företagits röjde han en uppsyn av bitter missräkning, och då någon frågade efter orsaken svarade den besvikne britten med en uppsyn av komisk förargelse:
»Man har ljugit för mig! Jag har så ofta hört att monsieur Sue alltid skrev i vita handskar!»
Här en anekdot meddelad av nyssnämnda J. P. Wåhlin och härstammande just från »dandyismens» glansdagar:
»En fransos skröt en dag av att hans landsmän uppfunnit nattkappor och krås. En engelsman, som hörde detta, genmälde att sådant var oförnekligen sant, men att hans nation, i detta som i mycket annat, gjort en liten förbättring, ty de hade tillika infört bruket av en skjorta.»
Från och med Napoleon III:s regering antog den manliga elegansen olikartade former, och för klädsnobbarna uppdyka undan för undan sådana beteckningar som petit crevé, gornmeux, fin-de-siecle m. fl. Dock varsnas ännu stundom i den eleganta världen ett bibehållande av tjugu- och trettiotalets äkta dandyism — i det yttre, förstås. Den mest bemärkte representanten på detta område lär vara Edmond Rostand, »Cyranos» frejdade diktare, och om sonen Maurice säges att han i detta och andra avseenden träder i sin pappas fotspår.
Tre av den franska republikens presidenter ha tripp trapp trull spelat en viss roll på herrmodernas område.
Den år 1894 för mördarhand fallne Sadi-Carnot beskyddade någon tid uppstående kragar utan snibbar och vann naturligtvis många anhängare, respektive efterhärmare. Nästa president, Casimir-Périer, beklädde sin värdighet knappast mer än ett halvår, men under denna korta tid hann han dock, på grund av personligt föredöme, värva rätt många proselyter åt den nedvikna — märk väl: ej dubbelvikna! — kragens kult.
”Och Felix Faure, den forne garvaren!
Vid sitt tragiskt ruskiga frånfälle år 1899 hade han knappast lyckats komma i besittning av annat anseende än det att vara en — ofta löjlig —föregångsman på herrmodernas område. De vita damasker, som han ständigt var iförd, inbragte honom öknamnet l’Homme aux gamaches, »mannen med damaskerna».
Och så var det han som gjorde det fyndiga påhittet att låta pressa sina benkläder med kanterna utåt och inåt i stället för fram och bak. En fredlig revolution, som dock ej vann någon hänförd tillslutning.
Återvändom till England.
I sitt högintressanta memoarverk »Collections and Recollections» yttrar George W. E.Russell:
»Då jag först råkade honom hade han lämnat långt bakom sig de underbara dagar då han var iförd en svart sammetsfrack, fodrad med vitt siden, de prunkande gyllne blomstren på en lysande broderad väst; då han bar juvelprydda ringar utanpå de vita handskarna, en aftonkäpp av elfenben, inlagd med guld och prydd med en svart silkestofs.»
Han som sålunda skildras var ingen mer och ingen mindre än Benjamin
Disraeli, lord Beaconsfield, den snillrike romanförfattaren och statsmannen, som alternerade med Gladstone vid Englands regeringsroder.
En om ock i inskränkt mån besläktad företeelse var den olycklige diktare som den 30 november 1900 slocknade på Hotel d’Alsace i Paris under namnet »Sebastian Melmoth», men som i verkliga livet hette Oscar Wilde. Om honom yttrar en på det hela taget förstående och vänligt sinnad biograf:
»Han vart erkänd såsom grundläggaren av den ’estetiska kult’ vars symboler voro påfågelsfjädrar, skulpterade panelningar, solrosor, blått porslin, sammetsbyxor och långt hår.»
På tal om sammetsbyxor hade gröna sådana med förkärlek burits av lord Beaconsfield i hans yngre dagar, då han utgjorde ett av de tacksammaste
föremålen för en Thackerays blodigt grymma satir. — Ursäkta att jag i detta sammanhang något långsökt erinrar om ett gammalt svenskt ordstäv: »Sämre byxor kan man slita än de gröna,» sa Massman.
Men varför inte rent av fortsätta med Sverige, nu då jag oförhappandes låtit undfalla mig denna lilla förlöpning?
Någon djupt gående historisk undersökning kan det givetvis icke bli tal om
på detta begränsade utrymme. Därför utgår jag från 1800-talet, sätter råmärket ett gott stycke innanför det sekel vari vi nu leva.
Lilla drottning Desideria yttrade bevisligen om M. J. Crusenstolpe, »Morianens» författare, att han var »Sveriges vackraste karl». Troligtvis var han också, innan bekymren föllo på, innan »Ställningar och förhållanden» ändrades till det sämre, en av våra elegantaste.
För att bilda sig ett omdöme behöver läsaren ju blott kasta en flyktig blick på vidfogade konterfej, som togs i originalets krafts dagar. Skönhet, elegans och gastronomisk bildning — utan gensägelse en harmonisk treenighet av
sällsynt slag! — Om jag minns rätt var det Oscar Levertin som kallade honom »den elegante skandalskrivaren».
Apropå — den hädangångne skalden, estetikern och forskaren borde ej ha klagat på andras elegans. Ty själv brast honom föga eller intet i detta hänseende.
På en fransk litografi från förra hälften av 1800-talet synes en grupp raffinerat välklädda unga män — förutom andra den frejdade kåsören, satirikern och romanförfattaren Alphonse Kärr, död 1890 som blomsterodlare i Nizza. Men ett porträttvant öga igenkänner i denna samling även en svensk, malmöbon Per Gabriel Wickenberg, Kärrs goda vän, den frejdade vinterlandskapsmålaren, som just av Kärr fick det superlativa lovordet att man frös vid betraktandet av hans isar.
I »dandyism» ger Wickenberg ingen av kamraterna efter.
Många stockholmare torde ännu erinra sig den portugisiska vicomte Antonio d’Acunha de Soto Maior, som först efter många års ortografiska vedermödor fick sitt namn rätt fixerat i Sveriges statskalender.
I egenskap av sitt lands envoyé torde han ej ha överansträngt sig, isynnerhet som han ej lär ha åtnjutit någon nämnvärd avlöning. Den enda gång jag såg honom verka i någon mån som diplomat var en sommarafton på 1880-talet, då han under tåguppehållet vid Hässleholms järnvägsstation skalade kräftor åt sin korpulente, germanskt blonde suverän kung Luis I.
Här i Stockholm hade jag sedermera ofta tillfälle att bekika honom, då han trippade omkring i sina diminutiva, med briljanterade spännen dekorerade skor såsom en vandrande skräddarskylt.
Men den så mycket omskrikna elegansen syntes mig och mången något väl skrikande att vara äkta. För mycket brokig grannlåt och exotiskt bjäfs. För många ädelstenar — det fanns till och med åtskilligt gott folk som på fullt allvar viskade om »falska juveler».
Av folkhumorn kallades han »Söta majoren».
Det dröjde icke länge innan han fann sin efterliknare — en man som vanligen skar i trä, men den gången högg i sten. Denna bleka kopia var i dagliga livet xylograf på, Söndags-Nisses klichéanstalt och hette Mauritz Meijer.
Behöver jag väl säga att gatans skämtlynne bestod ett smeknamn även åt
sydlänningens nordiske dubbelgångare. Stundom kallades han »Schönmeijer», ungefär lika ofta »Söta Meijer».
Nåja, hade han bara kunnat lägga bort vanan att snusa, så —
Ännu då dessa rader skrivas finnes tillfälle att betrakta en av Soto Maiors originalskrudar. Den hänger på salig gubben själv, som in effigie härbärgeras hos Stockholms Panoptikon — så länge det varar.
De båda bulevardredaktörerna »Jörgens» (Georg Lundström) och Janne
Bruzelius’ inbördes fejder torde även de, mångenstädes leva i friskt minne.
Stridigheterna gällde esomoftast de båda tidningsherrarnas yttre människa, ehuru väl knappast någondera torde ha besuttit grundligare vederhäftighet på detta område.
Jörgen, som var nästan ett geni i konsten att hitta på nya ord med sarkastisk innebörd, yttrade sig med överlägset hån om konkurrentredaktörens »loppcirkusdirektörselegans». Janne parerade med ett försök att bevisa hurusom Jörgens allra nyaste redingote var — vänd.
Någon tid bedrevo de två redaktörerna sin verksamhet i samma fastighet, Brunkebergs hotell. Det var under detta korta skede Jörgen riktade ett av sina beskaste utfall mot sin medtävlare:
»Redaktören för konkurrenta visan skall tydligen snart på korruptionsfest. Stärkskjortan hänger till torkning på gården.»
Märk väl denna utsökt lömska singularis I allt detta improduktiva gläfs
hindrade emellertid icke att de båda antagonisterna försonades åtskilliga gånger om året. Vilket isynnerhet skedde just på s. k. »korruptionsfester».
På tal om Jörgen och innan jag slutar:
Det troddes länge och tros väl ännu av mången, emedan det ligger så nära till hands, att Jörgen var uppfinnare av det på sin tid gängse ordet grilljannar som beteckning för vad på andra håll kallades »gorillor», »säckflabbar» eller »dekadansfjantar».
Men ära den som äras bör. Termen tillkom på följande sätt. En sensommarsöndag 1891 stod en grupp tidningsherrar och pratade vid västra hörnet av Berzelii park åt Hamngatan. Ett ungefär lika stort antal helgdagsriggade, vidbyxade och vidkavajade ynglingagestalter var just i begrepp att stiga in på den mitt emot befintliga »Jones Grill».
Då kommer från Djurgårdshållet rullande en mycket elegant landa — eller
kanske en victoria — vari befinner sig en mycket hög dam — nu ännu högre.
Liksom av en plötslig och gemensam ingivelse göra ynglingarna ögonblickligen front och stryka hattarna i knävecken.
En av journalisterna, den ännu i högönsklig välmåga levande och verksamme redaktör H—e, förmår icke längre behärska sina upprörda känslor. Han utbrister i vredesmod, så att det rungar tvärs över gatan:
»Skäms, era osnutna grilljannar!»
Så gick det till.
Och det är ju en liten bit språkhistoria.