Som vi kunde konstatera i inlägget om etikett till häst var gatu- och promenadetikett något som man tog på största allvar i etikettlitteraturen under 1800-talet och början av 1900-talet.
Det var allt från hur man går tillsammans med en aktad person, till hur man i allmänhet rör sig när man är ute bland folk. Här kan vi också se en viss förändring i etikettlitteraturen från 1800-talet till övergången till 1900-talet.
Belefvenhet och franskans savoir vivre var de ord som främst användes för att beskriva världsvana och det fina umgängessättet under 1800-talet. Ordet etikett användes då oftast för att beskriva rätt sätt att bete sig vid mer formella sammanhang där det fanns mer konkreta umgängesregler att förhålla sig till. Hit hörde bland annat rätt klädsel i olika sammanhang.
I början av 1900-talet började ordet belefvenhet användas allt mindre och under 1930-talet kan vi redan se att orden vett och etikett i allt flera sammanhang för att beskriva dessa frågor.
Gatuetiketten och dess betydelse
Vi återvänder ännu en gång till Louis Verardis översatta mästerverk Den goda tonen och den sanna belefvenheten från år 1859. I boken behandlas beteendet på gatan och på promenader med speciell omsorg – något som visar att dessa ämnen var viktiga under 1800-talet.
I dagens läge är det väl få som tänker på vilken sida man går på vid vandring tillsammans med andra, oavsett om det handlar om kvinnor eller personer med tillsynes högre rang. Rang är förresten heller inget som speciellt många tänker på just nu.
I de flesta sammanhang är detta endast positivt. Det har blivit mindre klasskillnader, även om man även här kan argumentera för att vi nu igen är på väg mot ett allt ojämlikare samhälle. Klart är i alla fall att allt flera numera hävdar sina rättigheter och jämlikhet mellan könen har blivit allt viktigare.
På myntets andra sida finner vi saker som den förlorade respekten andra människor. Här känns det ibland som att det skulle vara bra med lite mer kunskap inom belevenhet i umgänget med andra.
Nedan är kapitlen gällande belefvenhet på gatorna och på promenader från ovan nämnda bok:
Om belefvenhet på gatorna.
Lemna den sidan, på hvilken husraden befinner sig, åt den dam som håller Er under armen, lika som åt hvar och en annan person, för hvilken ni hyser aktning.
Man bör emellertid alltid bjuda venstra armen, så vida det är möjligt, ty en dam går beqvämare om hon lägger sin högra arm under kavaljerens venstra.
Om ni är allena och ni möter någon på samma trottoir som ni befinner Er, så gå till höger om den mötande, om denne bär en börda, är en prest, ett fruntimmer, en hög person, en ålderstigen eller en krympling.
Om en vagn stannar eller ni annars möter något hinder som kan komma undan, så träng Er icke fram. utan vänta till dess passagen blir fri.
Om, efter ett, oväder, ni måste gå öfver en rännsten på en planka, så låt ålderstigna och fruntimmer gå före Er.
I detta fall bör ni icke tillåta Er att bjuda Er hand åt en dam som icke begär den, ty då stöter eder artighet på bodbetjent.
Undvik trängsel och om ni kommer in i en sådan, så drag Er tillbaka så snart som möjligt, ty ni kunde se Er tvungen att bli egoist, för att icke bli sönderkramad, och att använda edra armbågar mer eller mindre hårdt.
Gå aldrig ut utan att vara snygg och anständigt klädd.
Akta Er, då ni går, att stänka smuts på någon, och tag Er isynnerhet i akt derför, när ett fruntimmer håller Er under armen.
Ett fruntimmer bör aldrig lyfta upp klädningen högre än till fotknölen, och alltid endast med högra handen.
Undvik att knuffa förbigående med armbågarna.
Om ni bär en uppspänd paraply, håll den så all ni kan se framför Er, på det att ni icke må peta ut ögonen på någon eller slöta på paraplyer som komma emot Er.
Under ett hastigt uppkommet störtregn kan en karl, utan att det anses opassande, tillbjuda en okänd dam att dela hans paraply; men han bör icke göra henne någon fråga, under det de gå tillsammans.
I intet fall bör ett fruntimmer göra ett dylikt tillbud åt en karl och ännu mindre begära skydd under hans paraply. Hon kan aiitid vid ett sådant tillfälle gå in i en butik, der man icke skall vägra henne tak öfver hufvudet till dess ovädret gått öfver.
Om ni tittar ett fruntimmer i ansigtet på gatan, är ni oförskämd; om ni säger henne en artighet, är ni en narr; om ni följer henne, är ni en tok; om ni gör hennes bekantskap, är ni ett nöt, hvilket ni också torde få erfara af följderna.
Om ett fruntimmer småler, eller svarar, eller låter följa sig på gatan, är det en qvinna utan seder och om hon icke är fallen, så är det icke långt borta att hon blir det.
Om ni möter en vän på gatan, helsar ni på honom, och sätter hatten på hufvudet, till och med om ni stannar och talar med honom.
Om det är en förman eller en dam, håller ni hatten i handen, till dess man ber Er att sätta den på Er.
Samtalet bör vara mycket kort, och det till hör den person som är äldre eller mera ansedd att afbryta det först genom att taga afsked.
Det visar dålig ton, att tala eller göra tecken genom ett fönster åt en person som befinner sig på gatan.
Det visar likaledes dålig ton, att, när man åker, stanna med åkdonet för att tala med en fotgängare.
I detta fall helsar man endast på hvarandra, eller, om det finnes plats i åkdonet, låter man den gående stiga upp i detta för att samtala med honom, men då bör man också låta den man tagit upp i åkdonet få åka dit han ämnade sig.
Promenad till fots.
Antag aldrig en majestätisk hållning och vigtig mine, då ni går på promenad eller på gatorna, om ni icke vill, att man skall anse Er för en narr.
Det är endast galningar som gestikulera, tala högt och deklamera på gatan.
Att sjunga och gapskratta på gatan gifver rättighet till den förmodan, att den som gör så icke är nykter.
Att affektera att läsa under det man går, är bevis på högmodigt pedanteri.
Då ni ger armen åt en dam, fordrar icke belefvenheten bestämdt, att ni bär hennes parasoll eller schal; men om ni är artig, så gör det.
Rätta eder gång efter hennes, och gå icke för fort med henne.
Om ni under promenaden träffar på ett dike, så bjud henne handen för att hjelpa henne hoppa öfver det; men så vida ni icke vill passera för en drumlig bonde, så underslå Er aldrig alt lyfta henne öfver det.
Det är endast ibland sämre folk man ser, att en qvinna håller två karlar under armen, en på hvardera sidan om sig.
Det tillkommer damerna att bestämma målet för promenaden; herrarne hafva endast consultativ röst.
Om det finnes flere fruntimmer än herrar, bjuda de bildade kavaljererna armen åt den äldsta, eller den genom sin samhällsställning mest upphöjda damen, derefter åt de gifta, sedan åt de ogifta fruntimmerna och de yngsta af dessa sistnämnda få vara utan kavaljerer.
Det är tillåtet för en kavaljer att föra två damer på en gång; men det brukas sällan.
Ingenting smickrar en gubbe så mycket som att en ung dam tager honom under armen.
Det är aldeles icke opassande för en ung fru, eller till och med för en flicka att begära en gubbes arm.
Det faller af sig sjelf, att om, på ett hviloställe under en promenad, det icke finnes tillräckligt med sittplatser för alla, det är karlarnes skyldighet att stå och låta damerna sitta.
Då förfriskningar intagas, skola alltid herrarne betala.
Gå aldrig ifrån en dam som ni ledsagar på en promenad, utan om hon stannar för att betrakta något, skall ni också stanna.
Om ni promenerar med personer som hafva högre rang än ni, så gå aldrig emellan, utan till venster om dem.