Dricks är en gammal tradition och har sitt ursprung i att den som förr i tiden fått en tjänst utförd av någon som var fattigare gav en slant till den som gjort jobbet för att personen skulle kunna dricka en skål till ära (eller önskan om god hälsa) för den som hade betjänats.
Detta syns tydligt i boken B.V.T:s Lexikon för etikett och god ton från 1930, där man får en lektion i vad som etiketten gällande drickspengar. Det är svårt att veta exakt när etiketten gällande drickspengar ändrade i Sverige, men en inte alltför vågad gissning är att detta ändrats i takt med utvecklingen i övrigt i vårt samhälle.
Flera av de yrkesgrupper som tidigare fanns representerade i vårt samhälle har helt försvunnit och/eller har ersatts av maskiner. Till exempel inom jordbruket har flera arbetsskeden numera ersatts med maskiner. Men även inom hotellväsendet var det tidigare mer vanligt med piccolos oavsett klass på hotell. Numera går utvecklingen alltmer mot självbetjäning och piccolon finns främst på de mer exklusiva hotellen.
Däremot kan det skilja sig ordentligt gällande kulturen med dricks mellan olika länder i dagens läge. Därför kan det vara nyttigt att gå in och läsa om hur man ger dricks i olika länder.
Nedan är ett utdrag ur vad som var kutymen gällande drickspengar ännu under 1930-talet från ovannämnda etikettbok. Här kan man läsa att det även under denna tidsera fanns diskussion gällande drickspengarna och dess ändamålsenlighet.
I de mer förmögna hushållen var det också relativt vanligt med personal som tog hand om vardagliga sysslor och till kutymen hörde då också att belöna dessa med en slant när man besökte hushållet som gäst.
Drickspengar
Ehuru upprepade gånger varit på tal att avlysa drickspenningssystemet och tidsandan för övrigt ej överensstämmer med detta mindre ”högaktningsfulla” sätt att belöna tjänster med en slant, torde dock fortfarande seden att giva drickspengar vara allmänt i bruk. På restauranger, hotell, badinrättningar, till kuskar, chaufförer och en del bud lämnas drickspengar till ett beräknat pris av 10 % å räkningens belopp, vilket likväl kan variera något, beroende på det besvär man vållat, växelpengar man får tillbaka o.s.v. I sistnämnda fall händer det ej sällan att växel återlämnas i en så pass knepig form, att den betalande gör klokt i att, om möjligt på förhand, hålla drickspengar i beredskap. Man betalar dock aldrig för lägre pris än 1 krona mindre än 10 öre. För en ”slät kopp kaffe” á 50 öre ger man gärna 15 öre; kostar bilåkningen 80 öre lämnar man jämnt 1 krona; för måltid om 2,50 ges minst 35, högst 50 öre. Till hovmästaren lämnas ej gärna drickspengar på samma sätt som till kypare, men värden vid – eller den som åtagit sig arrangera – en restaurangmåltid (ett bröllop eller annan fest) honorerar givetvis hovmästaren vid uppgörelsen.
På hotellräkningar ger man vanligen städerskan 10 %; borstaren bör ha 25 öre och portiern 50 öre per dag. Den sistnämndas taxa blir givetvis högre efter kortvarig vistelse. Man torde ej på de större hotellen kunna giva portiern mindre än 1,50 efter en natts uppehåll. I vissa fall har denne gjort gästen en del tjänster med anskaffande av tidningar, teaterbiljetter, förmedlande av bud o.s.v. På de stora hotellen bör nog dörrvaktmästaren även ha sin slant vid gästens avresa. Efter några dagars uppehåll bör denna utgå med ca. 1 krona. Mindre belopp torde knappast praktiseras. Hisspojken bör likaledes ha någon krona efter flera dagars uppehåll men kan även avtackas med en femtioöring. Uppgår hotellräkningen till ett avsevärt belopp kan man naturligtvis giva mindre än 10 %. Bärare av bagage till och från hotellet bör aldrig erhålla mindre än 1 krona. På badinrättningar gives också ca. 10 %. För ett vanligt karbad – å första klass – á 3 kronor ger man t.ex. 35 öre; å andra klass 25 öre. En museivaktmästare ger man aldrig under 1 krona i dricks.
I ovan berörda fall äro drickspengar ännu en självfallen sak. Men det gives en del tillfällen, då man står mera tveksam inför dessas vara eller icke vara. Flera hotell och restauranger annonsera: ”Inga drickspengar” och meddela att ersättning till personalen åsättes räkningen. Att i detta fall ändå ”giva dricks” för att komma i åtnjutande av förmåner från personalens sida torde i allmänhet få anses illojalt mot medgäster – åtminstone i Sverige. Å rakstugor, damfrisésalonger och dylika inrättningar är det lämpligt att ge drickspengar, såvida ej innehavaren själv betjänar kunden. I de större frisérsalongerna behandlas man ofta av flera (en klipper, en ondulerar o.s.v). Lämpligast torde vara att vid uppgörelsen lägga viss procent av betalningen synligt på ett bord.
I fråga om lejd skjuts, t.ex. på landet, ligger ingen ohövlighet i att direkt fråga om ”skjutsbonden” själv är ägaren till häst eller automobil. Bud från butiker givas oftast ej extra betalning, ehuru det någon gång kan vara på sin plats att med en slant visa sin tacksamhet för besväret. De ordinarie buden från specerihandlare och slaktare böra, t.ex. vid de större helgerna och sådana tillfällen, då mycket varor levereras på en gång, erhålla en ”uppmuntran”. – Såsom resande gäst hos släkt och vänner anser man sig ju även skyldig att giva drickspengar till den tjänare, som haft gästrum, borstning o.dyl. om hand, ävenså till eventuell kusk eller chaufför. Vid längre vistelse – exempelvis en vecka, 10-14 dagar – gives gärna minst 5 kronor till den som passat upp samt från 2-5 åt den som skjutsat, naturligtvis beroende på hur mycket besvär denne haft. Ävenså bör man tänka på kokerskan i familjen. I synnerhet bör hon ihågkommas om man t.ex. med småbarn gästat ett hem; om man på grund av sjukdom behövt hålla någon diet eller intaga sina måltider å andra tider än den övriga familjen.
Detta förhållande, beträffande drickspengar till kökspersonalen, bör även få gälla som regel å pensionat och andra ställen, som mottaga betalande gäster. På inackorderingsställen torde kokerskan böra ihågkommas likaväl som husan. Den s.k. ”bildade flickan”, som har plats i en familj, där hon av familjen tituleras fröken, ger man naturligtvis ej drickspengar. Vill gästen visa henne sin erkänsla, torde härför lätt finnas andra utvägar. – En del värdfolk tager bestämt avstånd från att gästerna få på något sätt gälda deras avlönade tjänare. – En tämligen onödig form av drickspengar äro de som lämnas – oftast dyrt lejda – tjänare efter en bjudning. De kunna ha fog för sig om en tjänarinna långt fram på natten får ”vaka ut” t.ex. ett intensivt spelparti. Till dem, vilkas hjälpsamhet man anlitar nattetid, bör i allmänhet givas mera dricks.